Jag ska berätta om alla mina vandringar men först kommer om min senaste i Transsylvanien

Att vandra är livet.

Vill Du veta mer om transsylvanienvandringen gå in på www.transsylvanienvandra.se 

Jag har under åren vandrat på Mallorca, Färöarna, norra Skottland, Azorerna, Kungsledenpå Orkneyöarna och i Transsylvanien.

Strungapasset eller vindarns port går man igenom

Alla vandringar har varit helt fantastiska men Transsylvanien var utan tvekan en speciell vandring. Där är naturen fortfarande ganska orörd och människorna verkar inte vara påverkade av västvärldens stress. Bönderna skördar för hand och bär till och med in höet för hand – utan traktor alltså. Det mesta verkar vara annodazumal.

Här bär det upp mot Micatoppen. Sista dagens vandring. Det fanns alternativ för de som är svindelbenägna

Med tursäckspackning på ryggen gick färderna uppför, nedför och längs med höga bergsslutningar, över porlande bäckar och förbi fåraherdarnas små mjölknings- och osttillverkningsställen, hela tiden med storslagna vyer. Varför tursäck? Jo, en minibuss körde det man inte behövde för tillfället till nästa övernattningsställe. Vi vandrade också genom pittoreska bergsbyar som påminde om Sverige för många många år sedan.

Bran Castle. Egentligen bodde här en engelsk prinsessa, sedermera Rumäniens drottning. Intressant rundvandring.

Naturligtvis besökte vi Draculas borg. Egentligen är Draculas riktiga borg bara en ruin, men vi besökte Bran Castle som också såg ut som ett kusligt ställe. Brasov, regionens huvudstad fick även den ett besök. Där blev vi matade med mycket av stadens historia under vår stadsvandring som avslutades med en god lunch.

Här bodde vi de första två nätterna. Välutrustade rum och god mat.

Vi bodde på två olika pensionat, en gång uppe bland bergen på en fjällräddningsstation och en gång på övervåningen hos privatpersoner. Att komma in i privata hem var naturligtvis intressant. Vi åt alla på samma ställe men spreds sedan ut till tre olika familjer. De tre sista nätterna bodde vi i Zarnesti på ett förträffligt pensionat, väl att jämföra med ett svenskt hotell. Därifrån utgick finalvandringen som via vackra ängar och herdestigar gick till ett högt berg. man togs sig upp via stålwirar och väl uppe – Vilken utsikt! De med svindelanlag kunde välja en snällare väg och anslöt med våghalsarna några timmar senare vid en äng för gemensam lättare nedstigning. Väl nere stod häst och vagn och väntade för att frakta oss hem igen.

Zarnestiravinen. Här tränar man bergsbestigning m.m. Ravinen leder till en "pub" uppe bland begen. Vi fortsatte därifrån mot Micatoppen.

Transsylvanien är det rovdjurstätaste området i Europa. Detta till trots stötte vi aldrig på vare sig björn eller varg. Självklart ser man spår efter björn, men de verkade vara mest aktiva när vi hade försvunnit in bakom lås och bom. En natt fick vi faktiskt indirekt vara med om en attack. Någon tältade utanför huset där vi bodde och hade till råga på allt lagt en kasse med salamikorvar vid fotändan. Smasken tyckte en björn. Som tur var hade vi en läkare i vårt gäng som plåstrade om honom så gott det gick tills ambulansen anlände.

Vandringen varade en vecka. Jag som av naturen är en ganska speedad person var lugn som en filbunke närjag kom hem. Detta gav utan tvekan mersmak, så till sommaren bär det av igen. Det ska bli hääärligt! 

 Marianne

Vill Du veta mer, kontakta mig på marianne.b.larsson@bredband.net