Vi har ett fint litet naturreservat alldeles där jag bor. Tät och fin gammal bladskog på ungefär 2km lång och kanske 500m bred. På ena sidan vägen finns en skogsplätt på 100x200 och där knallade jag in och sen på tillbaka vägen fick jag mig en rejäl tankeställare. Helt plötsligt var jag tillbaka till den positionen jag befann mig 50m tidigare och märkte att jag inte kunde lokalisera vilket håll som var vilket. Har aldrig upplevt den känslan tidigare men på den korta sträckan upptäckta att man är helt borta var en skrämmande upplevelse. Som tur var så fanns det en flygplats och skjutbana i närheten så kunde snabbt lokalisera vilket håll som var vilket. Fast det som skrämmer mig igen är att när jag börjar gå igen märker jag att jag går i precis samma spår som tidigare men hejdar mig snabbt och går i mitt tycke åt fel håll och kommer tillbaka till bilen.
Det jag vill ha sagt är att shit va snabbt man kan irra bort sig och vikten av att veta vart man är. Som tur var denna gång så gick det bra men nästa gång kanske man är ute i storskogen. Händelsen fick mig då att påminnas vikten av att kunna sin navigering.
Mvh
Jag blir å ena sidan glad över alla våra skogs och naturbetraktelser å andra sida fylls jag av ett vemod ibland.
Textförfattaren är ärlig i det han beskriver och det är då jag inser vad gammal och o-urbaniserad jag är.
Vårt land är långt med många olika förutsättningar för att bedriva ett friluftsliv. Ett liv i tätortsnära naturområden är inte som ett liv i de milsvida skogarnas land. Även om skogsbilvägarna skär genom berg och dalar.