Den tredje dagen började precis som de två föregående. Jag kokade mitt vatten, hällde det på min frystorkade gröt och åt den sedan halvsittande i sovsäcken i mitt lilla tält. Sedan packade jag ihop och begav mig iväg på dagens etapp. Det som skiljde den här dagen från de två föregående var att jag nu begav mig ut på en av öns fjällvägar. Asfalten byttes mot grus av svart lava och vinden friskade i med nya tag. Åt fel håll såklart.

Jag kämpade på, vinden till trots, i ett landskap där jag mötte allt färre bilar. Jag var ganska trött från de tidigare dagarna och det blev en tidig lunch. Vägen i sig var egentligen inte särskilt svårcyklad men den ihärdiga och ganska starka motvinden tröttade sakta men säkert ut mig. Framförallt tärde det på psyket att aldrig komma i lä. Jag passade därför på att äta min lunch bakom några klippblock som dök upp som hägringar i min öken.

Jag cyklade vidare i sandstormen och valde trots trötta ben att svänga förbi Dettifoss vattenfall som låg strax intill vägen. Där mötte jag ganska många turister som dock snabbt avfärdade mig som ointressant så fort de fått klart för sig att jag varken var känd eller fick betalt för att cykla.

Jag kände mig ganska ensam i folkmängden och cyklade snabbt vidare i den tilltagande vinden. Nu var jag tvungen att leda cykeln långa sträckor då vinden kom i byar som nästan kastade mig av vägen. Detta var botten av resan. Jag grät bistra tårar av frustration. I den stunden ville jag ingenting. Jag ville inte komma fram, jag ville inte bo inne, jag ville inte ta den där varma duschen jag drömt om i förmiddags. Jag ville bara att det skulle sluta blåsa.

6 km från mitt mål för dagen gav jag nästan apatisk upp för en hägring som uppenbarade sig på en avtagsväg. Mitt i ingenstanset dök en stugby upp. Jag cyklade dit för att se om jag kunde få slå upp tältet bakom husen i skydd från vinden. Där fanns ingen personal på plats men med de övriga gästernas godkännande fricampade jag bakom en container. Sällan har väl sömnen varit så välbehövd. 

Vattenfall och sandstorm, allt på samma dag

Dagen därpå vaknade jag ganska utvilad. Jag cyklade iväg och efter några kilometer gjorde jag en högersväng som gjorde att jag nu hade den något lugnare vinden i ryggen. Vilken känsla! Jag flög fram i 30 km/h. Milen avverkades i rekordfart. Kontrasten från gårdagen var enormt. Jag uppfylldes av en sådan glädje. Vad var väl livet om inte just precis detta.

Jag passerade Mývatn och passade på att både titta på små puttrande vulkaniska pölar och att äta pizza på en restaurang som jag cyklade förbi. Den var otroligt god även om jag hade lite svårt att få ner hela efter det hårda fysiska arbetet. 

Efter många kilometrar på ringvägen svängde jag återigen ut på fjället. Nu var jag faktiskt påväg bort från civilisationen för sista gången och här började telefontäckningen bli lite svajig. Jag cyklade på allt sämre vägar mellan beteshagar i regnet. Eftersom att vinden fortsatte vara med mig tryckte jag på en bra bit innan jag slog upp tältet.

Just tältuppslagningen visade sig dock vara lättare sagd än gjord. Efter några försök i den lösa jorden och den tilltagande vinden lyckades jag sätta upp det på en något mer skyddad plats. Natten bjöd dock inte på särskilt mycket sömn eftersom att vinden ryckte och slet i tältet hela natten. Detta skulle visa sig få ganska tråkiga konsekvenser dagen efter. Mer om det i nästa inlägg.

Cyklade kilometrar:

Dag 3: 68 km

Dag 4: 106 km

Kika gärna in på mitt instgramkonto från resan!

@iceland_traverse