Inledning

Förra året var det första gången för mig och min färdkamrat att vandra i Pyreneerna. Det var en lärorik och fin tur då. Vi började turen i Andorra och avslutade i Benasque. Leden som vi gick på var GR11 som går nästan bara på spanska sidan av bergen. Vid en etapp svängde vi in på HRP-leden och där var det en fin vandring. Övernattning varierade - tält, refugio (hytta), hotell och camping.

St-Jean-Pieu-de-Port

I år ville vi satsa mer på HRP-leden och den här gången började vi på franska sidan. Vi flög till Biarritz och tog tåg till St-Jean-Pieu-de-Port. Slutmålet var Bujaruelo och Torla. Därifrån tog vi buss till Huesca och övernattade där. Vi tog direktbussen till Barcelona och flög hem via Köpenhamn samma dag.

Första delen av turen

Vi startade turen på den kända Pilgrimsleden (GR65) och svängde in senare på dag till HRP-leden. Det var lagom skön start för oss för att leden gick mestadels på väg och vi kunde se långt in i landskapet och bergtopparna satt fint i horisonten. Långsamt klättrade leden till över 1000 meter över havet. Vi passerade ett berg - Urkulu 1419 m. Vi skulle runda det och ansluta oss till HRP-leden. Första natten i tält blev lite improviserat - vi tältade på betesmark och fick besök av kor och hästar på kvällen och morgonen därpå.

Gränsstenen nr 212

Härlig utsikt!

Nästa dag skulle vi gå mot nationgränsen igen och hitta en gränssten som ibland är en viktig markering för att leda oss in på rätt väg i leden. Vi gick över en bergrygg, Col d'Errozate 1076 m. Vilken härlig utsikt! Från alla håll kunde man se långt och vädret var klart. Men här var det lätt att gå fel pga flera vägalternativ! Vi fann den rätta vägen till slut och gick ner mot i dalen. Vi tältade vid Egurgui, nära en väg och en stor bäck där vatten kom från olika håll i bergen. Det var inte direkt en inspirerande tältplats men det var bästa alternativet pga tillgången till vatten och svalkande skugga.

På väg upp mot Col d'Errozate 1076 m

Det var dimma och mulet på morgonen. Vi insåg att det skulle bli svårt att orientera oss i dimman men vi beslöt oss för att försöka ändå. Vi var noga med att använda höjdmätare i GPS:en tillsammans med kompassen och kartan för att lättare lokalisera vår position. Det var ingen tydlig stig upp från Egurgui så vi fick improvisera och gick åt rätt håll, sedan skulle vi parallellt gå nära en topp, Crête d'Urkulu, och gå ovanför ett skogsområde. Men vi gick för låg höjd så vi fick gå rakt genom skogen och det var lerigt på marken. Tack och lov - kunde vi kämpa oss genom med vandrarstavarna. Äntligen fann vi stigen som skulle leda oss till Sommet d'Occabe och därifrån skulle vi ansluta till GR10 som leder till Chalet Pedro. Det var fortfarande dimma och på något sätt hade vi missat en viktig vändningspunkt på leden så vi gick i fel riktning. Vi insåg det senare och vände tillbaks och gick på vägen istället. Bara på grund av detta misstag förlorade vi ett par timmar. Vi övernattade i Chalet Pedro.

Vi kände oss småslitna dagen efteråt och bestämde oss för att göra det lite bekvämt för oss. Vi gick på GR10 mot Chalet d'Iraty, en skidort och sedan en omarkerad genväg mot Larrau. Det är en liten fransk by med camping och där finns lanthandel så det var möjligt att proviantera.

Mot Pista

Fortsättning på turen

Tyvärr drabbades vi av diarré och stannade tre nätter i Larru och vilade ut ordentligt. Sedan kunde vi äntligen fortsätta vandringen. Typiskt nog var det åter dimma igen och dessutom duggregnade det. Trots vädret gick det ändå bra att hitta rätt väg och stigar ända till Cabanne d'Ardanne. Vi såg inte så mycket av naturen denna dag.

Cabanne d'Ardanne på morgonen

Det hade äntligen klarnat lite nästa dag och vi kände oss motiverade på nytt. Vi skulle orientera oss upp till Otsogorrigaina på egen hand och där såg vi att det fanns en markerad och vältrampad led (troligen GR12) som gick på fina bergsväggar och utsikten var oumbärlig! Trots soligt väder så var det svalt pga vinden. Leden fortsatte mot Refuge de Belagua. Hyttan var tyvärr stängd och förfallen. Sista sträckan var asfalterad och tråkig. Vi gick flera kilometer mot skidorten Arette La Pierre St-Martin. Vi övernattade med tält bredvid Refuge Jeandel 1610 m.

 Egen väg upp till Otsogorrigaina

Nästa dag gick vi GR10 mot Lescun. Det var ett vackert kalkstenslandskap som vi passerade genom. Tyvärr dök dimman upp igen så vi fick inte alltid bra sikt. Vi gick över ett högt pass, Pas de l'Osque 1922 m, en enkel men försiktig klättring krävdes. Vi följde leden igen och gick över ett nytt pass som var nu enklare än förra, Pas d'Azuns 1873 m. Resten av GR10-leden mot Lescun var lätt att följa. Vi övernattade på campingen, 10 min från byn.

Det vackra kalkstenslandskapet

Ett högt pass, Pas de l'Osque 1922 m

Nu skulle vi ansluta oss till HRP-leden igen. Vi gick fel i början och det tog tid innan vi kunde lokalisera var vi befann oss. Slutligen kom vi äntligen in rätt väg och mot den dal där vi skulle gå upp mot d'Arlet 2000 m. Leden fortsatte mot Col de Pau ca 2000 m. Ingen dimma idag så det var skönt och lättare att navigera, vi började se riktiga höga bergtoppar västerut. Vi passerade Col de Saoubathou 1949 m. Det var bara att följa leden som sedan krävde en enkel bestigning mot d'Arlet och vi kunde snart se Refugio d'Arlet. Vi tältade vid sjön.

Övergång från HRP till GR11

Det fanns olika alternativ att gå - antingen till Col de Somport på franska sidan eller över till spanska sidan på GR11 till Candanchu. Vi följde först HRP-leden mot dalen Gave d'Aspe och där hoppades vi att hitta GR11-markering men tyvärr missade vi den. Så vi fick improvisera och gick så nära vi kunde till GR11-leden och med hjälp av GPS:en gick vi fågelvägen med klättring rakt genom skogen tills vi äntligen hittade stigen och därmed GR11. Att gå fågelvägen är inte alltid lämplig men det var bara 400 meter så vi chansade. Vi gick därmed över till spanska sidan och följde leden till Cuello Causiat, 1634 m. Här är det nationalpark och tältning är inte tillåten. Vi fortsatte ner mot skidorten Candanchú och övernattade i refugio med halvpension.

Skymningen vid d'Arlet

Vi hade läst om en fin vacker sjö, Ibone d'Anayet och tänkte tälta där. Dagens etapp var lättvandrad och behövde bara följa dalen, Canal Roya. Klimatskillnad är uppenbar, här på spanska sidan är det varmare, torrare och klarare väder. En enklare klättring mot sjön gick fort. Vi kom fram till sjön, Ibone d'Anayet 2200 m, på eftermiddagen. Dock kunde vi inte resa upp tältet förrän på kvällen enligt regler. Vi tog det lugnt och kopplade av resten av dagen. Natten var mycket blåsig - tältet stod dock emot.

Etappen mot Sallent de Gallego bestod nästan bara av väg. Inget att kommentera här. Övernattning skedde på en tillfällig kommunal campingplats med ett servicehus i byn.

Sjön Respomuso med refugio på andra sidan

Nästa etapp hade två G11-varianter, en nordlig och en sydlig och vi valde den norra. Den innebar att man passerar Refugio de Respomuso som ligger vid sjön. Leden gick längs Rio Aguas Limpias och det var en långsam bestigning i takt med leden. Vi passerade flera små vattenfall och vissa var fina att titta på. Där uppe vid sjön blåste det kraftigt och det är visst vanligt där. Vi skulle inte passera refugio utan går den södra leden av sjön.

Sjön Ibón de Llena Cantal 2450 m i bakgrunden. 

Efter Ibón de Llena Cantal 2450 m, började en svår utmaning. En rejäl bestigning med lite klättring krävdes för att gå över passet Cuello de Tebarrai 2782 m. När vi äntligen kom över följde en kort nerklättring ner mot sjön, Ibon de Tebarrai. Sedan fortsatte vi gå längs bergsväggen av de Tebarrai mot ett pass Collado de Infierno. Där pustade vi ut och tog en kort paus. Därefter var det lätt att gå ner, trots mycket stenar, rullstenar och snölegor. Vi hittade en lämplig tältplats vid sjön Ibón Azul Alto 2410 m, och stannade där över natten.

Bergsväggen av de Tebarrai

Sista natten i bergen tältade vi nedanför ett pass, Cuello de Brazato 2550 m. Vi uppsökte lämplig tältplats bland de tre sjöarna före passet men där fanns ingen lämplig plats. Tillgången till vatten var för långt borta också. Efter passet gick vi ner och började söka på nytt. Där fann vi ett bra ställe för tältning.

Sista natten, med utsikt mot Vignemale  3298 m

En fin avslutning på turen

Ara-dalen var grön och fina bergstoppar bla Vignemale 3298 m stod stolt vid dalen. Vi träffade flera turister på vägen och även vandrare på väg mot Banos de Panticosa eller Refuge de Wallon. Från Ara-dalen måste man passera över höga pass för att komma till andra dalar. Vi behövde det inte den här gången, utan vi skulle ner mot Bujaruelo. Där övernattade vi i refugio. Därmed var vår vandring avslutad för i år trots vi skulle fortsätta mot Torla nästa dag. Men Bujaruelo var vårt slutmål. Vägen till Torla var fin och vi kunde skymta Ordesa nationalparken. Nästa gång vandrar vi genom Ordesa nationalparken!

Ara-dalen mot Bujaruelo