I somras när jag var ute på en tur på Skåneleden då råkade jag se den här dikten på en anslagstavla som var ett budskap till vandrare. Jag tyckte det var en vacker och väldigt klok dikt så jag tog en bild på dikten. Den är skriven av Lars-Erik Forslund år 1915. Efter ett sök på nätet så såg jag att författaren finns på Wikipedia. Mer om honom
här.
Trots det är nästan 100 år sedan så gäller budskapet ännu idag! Ett tecken på att människor förändras väldigt sällan eller långsamt som i det här fallet.
Vädjan till vandrare!
Varsamt far i bygd och mark,
skada icke kådig bark.
Riv ej björkens vita hud,
stör med skrän ej skogens ljud.
Bort med skräp och matsäcksrester,
städa efter er, Ni gäster.
I naturens helgedom,
skövla icke blad och blom.
Tänd ej eld, men om Du tänder,
släck var glöd i kol och bränder.
Låt ock bli att simpelt rita,
plank och vägg med kniv och krita.
Skona det som annars är,
akta allt som minne bär.
Karl-Erik Forsslund, 1915
Man skulle ju också kunna vända på påståendet och säga att budskapet var aktuellt redan då.
/H
Jag undrar över uttrycket "Tänd ej helg". Kan någon här förklara och härleda det? Jag förstår ju vad han menar men...