Efter att ha tillbringat en vecka paddlande i Rapadeltat åkte jag snålskjuts med min vän Fredrik hem till hans gård vid Laisälven utanför Sorsele. Fredrik driver en firma för bland annat fisketurism och uthyrning av kanoter i Sorsele, och jag fick därför vid mitt uppehälle hos honom några dagars forspaddling i Laisälven, Sveriges kanske finaste fiske- och kanotvatten, med hans utmärkta WeNoNah-kanoter innan min färd begav sig vidare mot Hästskoforsen, Dellikälven och Laisdalens fjällurskog.

Vid Hästskoforsen började jag vandringen med att gå upp till Delliknäs och beundrade det gamla lantgodset innan jag följde vinterleden ner till Dellikälven och fortsatte uppströms. Vandringen var till en början förhållandevis enkel trots avsaknaden av en riktig stig, men blev snart tyngre och tyngre. Jag använde detta år för första gången ett par löparskor, eller Trailskor som det kallas, som enda fotbeklädnad förutom mina foppatofflor. Detta visade sig innebära en del fördelar som sparade mig mycket tid och möda under vandringen.

Det som från början var en förhållandevis vältrampad fiske- och djurstig utmed älven löstes upp i mindre stigar som ledde ut i myrar eller snårskog långt från stranden och det gick långsamt att ta sig fram. Eftersom jag inte behövde vara rädd för att blöta ner mig (jag var redan blöt om fötterna) kunde jag dock gå rakt över myrarna utan att balansera på kvistar och hoppa mellan tuvor, vilket var mycket behändigt.

Jag nådde snart det första vattenfallet i Dellikälven ca 4km uppströms där jag stannade för att dricka, vila och njuta av den vackra naturen. I brist på en vettig stig fortsatte jag uppströms gående på den delvis torrlagda eller grunda strandkanten, men terrängen ändrade snabbt karaktär och jag insåg att jag antagligen skulle göra klokast i att söka mig uppåt i skogen innan strandkanterna blev allt för branta och höga för att ta sig upp för. Terrängen ledde mig i en stor båge upp till Skoromnäs, en båge med mycket besvärlig och blöt terräng. Framme vid Skoromnäs kunde jag höra dånet av ännu ett vattenfall och sökte mig ut mot älven för att se hur den såg ut. Då jag hittade en klippavsats med utsikt in mot vattenfallet kunde jag konstatera att jag hamnat i en Canyon med nästan lodräta kanter som sluttade minst 25 meter neråt till vattnet. Jag sökte mig därför åter in i skogen, gick mot bruset och hamnade efter några minuter strax ovanför fallet i en för mig väldigt imponerande och “osvensk” miljö med strida forsar nedsänkta i marken, renspolade berg och dramatiska klipputsprång. 

Terrängen ändrade sakta karaktär uppströms: granskogen övergick till björkskog, canyonen återgick till platt älvlandskap och sikten ökade så man nu kunde planera sin vandring för några minuter i taget. Terrängen fortsatte dock att vara mycket tung att gå i, och jag hade nu att välja på blockstensterräng överväxt av högt gräs närmast älven, tät björkskog med undervegetation några meter upp eller myrlandskap ytterligare 100 meter upp. Jag provade alla tre terrängslag och alla var förfärliga att gå i.
Blockstensterrängen kändes direkt oansvarig att gå i. På grund av det höga gräset så såg man inte stenarna, snubblade ideligen och hade alla världens möjligheter att bryta benet/foten, vilket hade gjort mig till en hjälplös krabat, ensam som jag var. Skogen och slyn hade sina självklara nackdelar med att allting som man har med sig och på sig tar varje chans till att fastna i alla de kvistar som kommer i ens väg, och att man går lika mycket i sidled som framåt för att hitta den minst smärtsamma vägen att forsera. Myrmarken innebar att man vadade i stundtals knädjup mossa, stundtals dy, videstråk eller bäckar med alla umbäranden som det innebär. Jag valde myrmarken.

När jag kom till punkt 480 stötte jag på två fiskare som låg och löste korsord utmed strandkanten. Jag var vid denna tidpunkt ganska nedbruten både fysiskt och psykiskt av terrängen, och då de berättade att de gått hit via Delliknäs och Stajnake rakt ned till där vi nu befann oss och gjort så i 20 år så insåg jag det kloka i deras vägval. De förlorade förvisso några fantastiskt vackra platser och utsikter på vägen, men de slapp också den värsta terrängen genom att hålla höjd.

Jag fortsatte gå och slog efter en del velande läger där Kraptajåhka gör en kraftig sväng söderut vid Dellikälven. Tältplatserna var sparsamma och jag ville gärna ha en som förutom närheten till älven även erbjöd morgonskugga för tältet bakom några träd. Efter att ha hittat en plats som jag ansåg uppfyllde dessa behov tog jag mig ett dopp i älven som pga det långdragna högtrycket och kvällssolen var mycket varm och behaglig att bada i. Jag låg därför i ganska länge och lät strömmen svalka och skölja mig ren innan jag provade fiskelyckan. Jag hade flera gånger under dagen sett ryggfenor skära genom vattenytan och fiskar vaka, så jag ställde mig mitt i älven i bara kalsongerna och började kasta. Tålamodet lönade sig och jag fick till slut, när jag var på väg att ge upp en riktigt fin öring omkring 1,5 kg.

Dag 2 började dåligt. Det träd som jag trodde skulle ge mig morgonskugga stod i lite för nordlig riktning och jag vaknade istället dyblöt av svett kl 06. Sömndrucken klädde jag av mig allt, kröp ut ur tältet och la mig i skuggan av ett videsnår för att dåsa i 2h till.
Motivationen till att börja vandra var låg, jag visste ju vilken terräng som väntade mig och jag kom inte iväg förrän närmre 11. Efter ett par timmars vandring, någonstans under Kraptatjåhkka gav jag upp, och ni må tro att det satt långt inne hos en ung man med mycket stolthet att desertera för terrängen. Men jag var slutkörd, saknade min familj som var på semester på annat håll, och trött på att gå i svår terräng och skog som gjorde det mycket svårt att orientera sig. Det var kort och gott inte värt det.

Jag tog ett snabbt beslut, planerade om min rutt och gick nu rakt över älven upp mot sjön 881 på Vidnak. Att gå rakt upp för berget i snåren var inga bekymmer, det var mycket lättare än att följa älven, och jag blev lite uppmuntrad av det och tanken på att jag snart var uppe på kalfjället. När jag stannade för att hämta andan på bergssidan så såg jag plötsligt två stora älgar gå och beta 25 meter rakt framför mig, lyckligt ovetande om min närvaro. Min vana trogen av att smyga på vilt så stod jag blixt still tills de böjde sig ner för att beta, smög mig bort till närmaste sten, tog sakta av mig ryggsäcken och bytte till teleobjektiv på kameran. Försiktigt avancerade jag mot de båda älgarna som blivit misstänksamma av de ljud som jag skapat när jag la ner packningen, och jag tog några bilder innan de gick sin väg. Jag följde efter och spårade dom så gott jag kunde utan att väsnas allt för mycket och fann 30 minuter senare en av älgarna liggande i ett snår och lyssna efter mig med bara öronen synliga ovanför kvistarna. Av öronens rörelser kunde jag dock förstå att den inte hade avslöjat mig som ett hot, utan pejlade åt alla håll för att lyssna på sin omgivning, så jag fortsatte sakta närmre tills jag bara var 15-20 meter bort och satte mig bakom ett buskage och väntade på att den skulle resa sig så jag kunde få några fina bilder. Tålamodet lönade sig, den gick i en lov kring mig på nära håll och upptäckte mig inte förrän den kom upp i mina spår, fick min lukt och sprang iväg.

Glad över de bilder som jag fått började jag gå tillbaka mot min packning när jag insåg att jag inte hade en aning om vart jag lagt den. I min iver att förfölja älgarna så hade jag inte tänkt så mycket på i vilken riktning jag gått, jag hade bara en ungefärlig uppfattning om väderstreck, hur många bäckar jag korsat och hur långt från trädgränsen jag varit. Stressen slog an i mig och jag fick anstränga mig för att handla enligt STOP: Stanna, Tänk, Observera, Planera. Jag sökte mig upp till trädgränsen igen och började därifrån långsamt att gå neråt i ett sicksackmönster där jag korsade en bäck mer än vad jag trodde jag hade passerat för att vara säker på att täcka in det område som jag tidigare befunnit mig i. Andra gången som jag genomförde denna övning fann jag till slut min packning och jag tackade mig själv för att jag packat ett orange tält överst på ryggsäcken som syntes väl, och lovade mig själv att aldrig mer lämna min packning på en fjällsida utan tydliga riktmärken.

När jag kom upp på kalfjället så njöt jag i fulla drag av den lättgångna fjällheden, passerade sjön 881 där en älgko med kalv stod och betade i sjökanten och gick ner till Skorombäcken. Där åt jag sen lunch, tog ännu ett bad och försökte hantera den formidabla mygg- och flugattacken innan jag flydde in i tältets skyddade vrå för att skriva dagbok, titta på kartan och reflektera över dagens upplevelser. Denna vandring var dessutom den första där jag hade med mig en SPOT, en av marknadens alla utbud av GPS-sändare. Med den kunde jag sända ett Okej-meddelande till de förprogrammerade kontakterna varje kväll utan att ha telefontäckning, och samtidigt delge min position vilket kändes mycket bra och ansvarstagande, särskilt med tanke på att jag nu hade ändrat rutt.

Dagen därpå började bra och jag fick sova 3h längre än föregående dygn tack vare det soltak jag spänt upp kvällen innan av tältets extragolv. Utvilad och harmonisk kokade jag min gröt, packade ihop livet i min väska och började gå nedströms mot Hästskoforsen. Jag sökte mig upp på Vidnaks fjällsida för att undvika videsnåren utmed Skorombäcken och få gå på kalfjäll så lång tid som möjligt. Efter några timmars vandring började jag dock bli törstig. Solen stekte “som vanligt” och alla vattensamlingar som fanns utritade på kartan var nu torrlagda. Efter en snabb överläggning med mig själv om huruvida det var värt att gå ner i skogen för att nå Skorombäckens vatten eller ej så beslutade jag mig för att hålla mig ovanför trädgränsen så länge jag kunde och hoppas på att hitta någon liten vattenstril längre fram. När kalfjället obevekligen tog slut sökte jag mig ner för en bred ränna genom skogen som måste vara en gammal lavinkägla, vårflod eller liknande. Det var hur som helst ett mycket lättgånget, frodigt och vackert änglandskap där träd och buskar hade förts bort av naturens krafter och skapat en slät och lätt sluttande “motorväg” neråt. Plötsligt hörde jag ett svagt porlande bredvid mig och kunde lättad över mitt fantastiska fynd äntligen stilla min törst, laga mat och återställa vätskebalansen över en långlunch. Sällan har man väl uppskattat en liten oansenlig bäck så mycket!!

Jag kom snart ner till Skorombäcken, följde den på norra sidan ett slag innan terrängen blev besvärlig och jag korsade den av rädsla för att annars bli inspärrad i någon av de canyons som jag nu visste fanns i Skoromnäsets närhet. Bäckkanterna blev brantare och brantare och snart nådde jag en alldeles fantastisk plats med höga vattenfall som dök ner i stora och djupa pooler av fjällvatten, grottor skyddade av skummande forsar som gick som maskhål rakt in i berget och en trolsk miljö med löv- och barrträd hängande ut över höga klippavsatser. Jag njöt i fulla drag av naturen och tänkte självbelåtet att här hade jag minsann 3 stora bubbelpooler av världsklass helt för mig själv. 

Jag fortsatte i riktning mot Skoromnäset men gav snart upp då terrängen blev allt för brant och besvärlig att göra mödan värd, och sökte mig istället uppåt till flackare terräng. Uppe på planare mark hittade jag en mycket vältrampad djurstig som jag följde ett slag tills jag kom till en bäckravin med en lämplig tältplats ovanför, skyddad av 2 mäktiga och gud vet hur gamla granar under vars grenverk jag kunde klämma in tältet och få skydd för både sol och oväder. Jag gick en kort promenad för att få utsikt över min omgivning och på ett ungefär kunna positionera vart jag var innan jag gjorde middag och kröp in i tältet.
Jag visste nu att jag befann mig i älgrik miljö, jag hade flera gånger under dagen känt marken börja mullra när jag kom gående, och blev därför inte förvånad när jag hörde en älg komma springande förbi mitt tält, stanna och vädra mig för att sedan i rask trav fortsätta in den djupa och förhoppningsvis människofria skogen.

Fjärde och sista dagen på min vandring sökte jag mig ner mot Dellikälven i hopp om att den skulle ha en lättvandrad strandkant som jag kunde ta kilometer på. Det var en fåfäng tanke som straffade sig snabbt. Sydsidan av Dellikälven var (åtminstone där jag befann mig just då) ännu svårare att ta sig fram på än vad nordsidan var. Jag beslutade att, hellre än att gå upp för det berg jag nyss gick ner för, istället ta mig till känd terräng och vadade därför över älven. Eftersom jag visste vilken terräng som väntade på nordsidan om jag lämnade vattnet så vadade jag därför istället i vattenbrynet i ett par kilometer tills dess älvkanten övergick i vältrampade och lättgångna sandbankar i höjd med där vinterleden korsar Dellikälven. Att vada var det enklaste sättet att ta sig fram och jag önskade att jag hade kommit på det 3 dagar tidigare då jag vandrade uppströms, istället för att slita som ett djur på land över myrar och buskage. Vid älvens utlopp i Laisälven sökte jag mig upp till Hästskoforsen, njöt av att se andra människor samtidigt som jag provocerades av den nedskräpning som följde i människornas spår, hoppade in i bilen och åkte hemåt tacksam för de upplevelser, erfarenheter och fantastiska vyer Dellikälvens omgivningar givit mig. Det är varken första eller sista gången jag tar mig an detta område!