Länge sedan jag skrev nu. Det kanske beror på att jag mest varit ute hela tiden. Därför ska jag välja att skriva lite utifrån några bilder jag fastnade vid. Jag har så mycket mer. Men det får bli en annan gång.

Sommaren var ju så torr. Jag led med alla bönder och mina tankar gick till naturen. Längtade efter att få koka kaffe ute. Nästan hela sommaren fick det vara då jag tyckte det var för torrt för att elda. Vi hade eldningsförbud och skogsbrand vill man ju inte orsaka. Men så blöttes marken upp. Just den här dagen föll ett duggregn hela dagen. Äntligen blev det kaffe kok utomhus! Som jag hade längtat.Att få koka sig kaffe över en liten eld är det bästa nöjet. Faktiskt så är det en naturlig fritids sysselsättning i våra marker. Att gå ut och koka sig kaffe! Här har jag gått upp mot fjällkanten ovanför Borgafjäll på jakt efter gula kantareller. Vilket det blev mindre av i år. Men en trevlig utedag med alla tillbehör. 

Det blev mindre bär i år än vanligt. Jag fick sträcka på benen för att få ihop några liter. Särskilt hjortron var det ont om. Som tur var hade jag sparat en del från året innan.

Årets älgjakt. Många fina jakter med min vän Donna. Mest är vi på äventyr. Det kan bli annat i säcken med. Vi fick oss ingen älg i höst men flera fina ståndskall fast på fel mark. En dag hade jag chansen inne på vårt jakt område men då hade vi redan skjutit en älg. Så vi fraktade hem den. Men fina dagar med många fantastiska natur upplevelser. Vi fick oss ju älgkött. jakten är ett samarbete. 

Det är just naturupplevelsen som alltid är i fokus. Jakt är att komma naturen riktigt nära. Eller bör i alla fall vara det tycker jag. Det är ett sätt att leva. Jag tar utav det överflöd naturen har att bjuda på. Tar inte mer än jag behöver. Tacksamt och varsamt tar jag hand om skatterna och bär dem hem. Ständigt ser jag saker efter vägen. Små saker kan vara lika fängslande som stora. Ett löv som landat i en vatten pöl mitt på vägen. Flyter på ytspänningen. En myriad av färger och former. Det gör nåt med ens sinne. Det rensar tankarna.

Här uppe i Lappland är vi vana att ha nytta av varandra. Hjälpsamhet. Man kan inte klara sig ensam. Det mesta av maten skaffar vi själva från naturen. Det är ju lite inne nu att äta närproducerat. Nåt jag är uppvuxen med.Jag odlar tillsammans med min mamma all potatis vi äter. Mest blir det mandelpotatis. Kött och fisk äter vi flera gånger i veckan. Köper sällan någon köttprodukt. Det mesta kommer från skogen eller bönder i närheten. Det är en styrka att själv kunna ta vara på det. Här har jag styckat en ren på köksbordet. Den fryser jag ner för att sedan äta av hela långa vintern. I frysen förvaras ren,älg,fågel och fisk. Det delar plats med bär och svamp. Mycket av svampen torkar jag. Inget får förfaras. Vi tar hand om allt. Benen äter hundarna upp.

Vatten är livsviktigt. När man är ute på långa turer är det bra att veta var man kan hämta vatten. Ofta stannar jag ute en natt eller flera. Att bära med sig dryck är tungt. Kallkällan är en plats som för mig nästan är magisk. Då man vandrat i blöta myrar med brunt myr vatten och så kommer man fram till en kallkälla med kristallklart vatten smakar fantastiskt gott. Jag böjer mig ner och tar vatten i min kåsa. Så ser jag en groda simma förbi under iskanten. Vi delar samma livsutrymme grodan och jag. Vi behöver båda vatten. Det ger ett perspektiv. Det är samma vatten som dinosaurierna drack. Det sa Torbjörn en gång när han skjutsade mig med båten över Tjulträsket. Det liksom fastnade i mitt medvetande. Vattnet är värt så mycket mycket mer än vi kan förstå.

Till slut kom så vintern. Det gick trögt. Vi hade barmark länge. Fina isar verkar det bli i år. Kylan har hunnit göra sitt innan snön kom. Träningstur med hundspannet här. Nere i byn är det inte så mycket snö men uppe på lågfjälls platån har det nog blivit upp emot 60 cm! Så nu är det vinter. Äntligen. Nu snöar alla problem över.