Hit men inte längre i Singivagge

Torsdag kväll, 4 juli. Efter bron över Sinnijohka tar jag av från Kungsleden och hittar snart en god lägerplats nära jokken en liten bit upp på sluttningen. Femte kvällen på denna tur, men tältet reses bara för andra gången. Lite slappare än vanligt, men jag är heller ingen självplågare.

När jag vandrar vill jag göra det så bekvämt som möjligt, givet förutsättningarna. Som exempelvis turens andra dag – den första hela efter starten från Nikkaluokta – då jag nådde prismastugan vid Kaskavagge-bron. Ensam på platsen beslöt jag att stanna kvar därinne och packa upp, utan större vånda trots skriftliga maningar om att det endast är en nödstuga. Städar pedantiskt innan avfärd för att få syndernas förlåtelse.

Planerna för årets fjällvandring hade ändrats lite fram och tillbaka. Utgångspunkten var att få praktisera de nyvunna kunskaperna från glaciärkursen som jag, i sällskap med båda barnen, hade genomgått i Jotunheimen året innan. Men framåt våren stod jag, när det kom till kritan, med ett obefintligt replag och fick ställa in mig på en något ofrivillig solotur.

Fanns det ändå någon slags möjlighet att gå på is? Polletten trillade ner när jag kom ihåg ett av många trevliga möten i Kebnekaiseområdet ett par år tidigare, då en följeslagare siktat in sig på en guidad tur till Nordtoppen (men fick det trista beskedet att den var inställd). Jag klickade genast fram fjällbokningen och fick plats på en hyfsat passande dag: söndag 7 juli.

Åter till Sinnijohka. Att vandra på Kungsleden strider nästan mot mina principer. För mycket folk. Och det finns faktiskt ett sätt att fly trafiken längs leden mot Keb-stationen, om jag i stället går genom Singivagge. Det skulle också bli en liten nostalgitripp. Det var nio år sedan jag och min dotter gjorde vår första riktiga fjälltur. Då lämnade vi Singi en tidig morgon för att gå Durlings led mot Sydtoppen.

Skillnaden var att jag nu skulle fortsätta rakt fram och genomkorsa Singivagge, medan Durlings led svänger norrut och uppåt efter några kilometer. Kom ihåg de övre delarna som ett enda stort blockfält där stenarna bara blev större och större. Jag är förstås äldre nu, men det måste ha varit svårare som nybörjare.

Det visar sig rejält stenigt den här gången också, längs sjöstränderna i dalen. Egentligen inga bekymmer för mig så länge det inte blir för blött och den här dagen är förutsättningarna goda. Med stavarnas stöd och rimlig packning behärskar jag blockterräng väl, efter många oledade mil i fjällen. Det finns också en viss fördel med att vandra ensam när det är så stenigt. Du håller alltid ditt eget tempo och lockas inte att forcera stegen, vilket nog är nyckeln till att ta sig fram säkert.

Den riktiga utmaningen väntar vid dalens slut. Där hittar vi skälet till att Singivagge är markerad som ”svår” i Fredrik Neregårds guidebok som jag tummat väl. Men samma stämpel har även den betydligt mer beryktade Trepassleden fått, och den har jag ju klarat av. På något sätt går det väl alltid att ta sig ner.

Som vanligt har jag också förberett mig genom kartstudier^*). Har fått en god idé om hur det kommer att se ut i Singivagge genom att bland annat zooma in den kritiska passagen intill Silverfallet på satellitbilden. Tar en ordentlig lunchpaus vid den sista av de tre sjöarna i dalen, full av tillförsikt. Tankarna går till den väntande bastun och sedan en hel vilodag inför toppturen. Jag är på en bra plats, i väldigt god tid.

Vädret, eller snarare molnen, tycks som det enda bekymret. Jag har fortfarande efter snart fem dagar knappt fått se en skymt av de högre topparna. Inga mängder med regn, men just ingen blå himmel heller. Och jag har inte tänkt hiva mig upp på Nordtoppen för att titta ut i ett moln. Men trots allt har vädret redan utvecklat sig mycket mer positivt än vad meteorologerna sagt. Hemmavid hade 10-dygnsprognosen rentav sett så miserabel ut att jag i ett anfall av svartsyn funderat på att ställa in hela resan.

I slutet av dalen stegras spänningen på ett alldeles naturligt sätt. Singivagge krymper till en trång passage med jokken till höger och bergväggen som är baksidan av Tolpagorni allt närmare till vänster. Sannerligen ett helt nytt perspektiv på den annars ganska utnötta vykortsvyn från Ladtjovagge. Bruset från jokken – eller är det redan Silverfallet? – stiger och talar om att det börjar dra ihop sig.

Det är bara något som saknas, en vägvisare. En stig vore otänkbar, men jag hade hoppats på någon slags rösning. Hallå Neregård, hur var det du skrev egentligen? Här finns ingenting att gå på, så det vill till att ta sig fram efter eget huvud.

Mobilen som visar exakt position på fjällkartan åker fram. Skrågången blir allt snedare och jag påminns hårdhänt om att det är väldigt mycket knepigare att orientera sig uppifrån jämfört med om jag hade kommit från andra hållet. I den tilltagande sluttningen ser du bara några meter framför dig och det okända nedanför blir i tanken till en avgrund. Och det är inte längre behagligt att gå ensam.

Det är strax före tre när jag inte kommer längre. Tar av mig ryggsäcken, sätter mig ner och begrundar situationen. Mobilsignalen återvänder, det är ju bara några kilometer kvar till målet och ”civilisationen”. I vanliga fall hade det väckt instinkten att ringa hem, men hur skulle det låta här och nu: ”Hej, jag sitter på en brant bergssida och vet inte riktigt hur jag ska ta mig härifrån”. Ta dig samman nu, för fan.

Mitt efterkloka, analytiska jag ser vad jag kunde ha gjort. Lämna packningen och stärkt av den lägre tyngdpunkten söka mig försiktigt nedåt för att hitta ett röse och kanske en framkomlig väg. Gott om tid och ganska riskfritt. I efterhand vet jag också att jag hamnat för högt upp. Instinkten drev mig bort från stupet ner mot forsen och huvudet ville inte gå nedför. Men där i stunden fanns aldrig tanken att reka omgivningen. Beslutet att vända om blev enkelt. Benen skulle utan vidare bära mig hela vägen tillbaka över stenarna, samtidigt som de mentala krafterna plötsligt var helt väck.

Besvikelsen varar nog inte mer än en halvtimme. Som en återtågets hjälte knatar jag på och får se Singivagge från andra hållet. Några misstänkta Keb-bestigare dyker upp på lite håll. Kanske tänker de slå läger, det är redan sent på eftermiddagen. Här i dalen finns tillfixade tältplatser med stenmurar som vindskydd. Men varför tänka så konventionellt? I midnattssolens land kan du vandra obehindrat oavsett vad klockan visar.

Det är redan en lång dag när jag når tältplatsen igen, men det duger inte att återvända till ”ruta ett”. Det skulle kännas än mer som ett nederlag och jag vill komma närmare målet. Att det är adjöss med vilodagen har jag accepterat, men ser inte fram emot mer slit i morgon. Tältet lockar allt mindre och nu är Kungsleden min vän. De sista tre kilometrarna till Singistugorna känns betydligt längre än så och det blir inte bättre av att jag först misstar samevistet för stugorna.

När jag mitt i en rejäl regnskur knackar på hos stugvärden har klockan passerat halv åtta. Han meddelar att det är fullbelagt, men jag kan ta det före detta stugvärdsrummet i en av stugorna. Välkommen till E4:an tänker jag, som nyss varit enda gästen i Nallostugan. Rummet visar sig belamrat med diverse bråte och används dessutom som torkrum av övriga gäster. Jag är ändå mer än nöjd, för det finns en säng och jag har rummet för mig själv.

Ett par akuta brister måste åtgärdas; jag är skitig och hungrig. Kan aldrig sova ordentligt om jag lägger mig svettig och dan. Singi saknar bastu och jag knallar i väg i anvisad riktning för att hitta lämplig plats för tvagning, det vill säga nedströms från dricksvattenkällan. Är inte den som brukar plågas av myggen, men de blodtörstiga svärmarna här är något utöver det vanliga. En blöt campare i foppatofflor är försvarslös och det blir ett mycket snabbt bad.

I köket intill mitt privata rum är det fullt med folk och fortfarande hög middagsaktivitet. I denna stughalva bor STF:s dugnadsarbetare som fixar och renoverar stugorna, ett trevligt gäng. En av dem känner jag igen. Vi hade språkats vid uppe på Tjeuralako och han var den enda jag mötte på ett par dagar i början av turen. Gruppen jobbar ideellt, men har riklig förplägnad. Från överflödet i deras skafferilådor erbjuds jag en mjukkonserv med gryta som smakar förträffligt.

På lördagen blir det en behaglig promenad till fjällstationen. Regnstället behövs från start men åker av ganska omgående. Sedan stiger molnbasen undan för undan, och humöret med den. Jag får se Silverfallet med min ödespassage från den vänliga sidan och tar bilder för min egen haveriutredning. Nästa gång måste jag komma från det här hållet.

_{*) Jag var förstås inte tillräckligt påläst i förväg. Har tröskat genom oändligt många forumtrådar, men den här diskussionen om Singivagge från 2003 hade jag missat.}