Tagit ut några semesterdagar för att njuta av långhelg efter nyår och tänkte ge mig ut på en eller två längre strapatser, beroende på väder och kroppslig ork.
Det var ganksa enkelt att åka från Göteborg till Glimmingen där etapp 13 för Bohusleden startar, för att gå till Skalbanksmuseetet och därifrån bussa mig hem till Göteborg igen.
När jag mätte på google maps blev det ca 8km, men det slutade på 9.5km totalt. Vädret såg på torsdagskvällen ut som kallt men torrt, så när jag vaknade till -6 och några centimeter nysnö tvekade jag: litade varken på knät eller kollektivtrafiken men beslöt mig för att ge det ett försök. Fick väl åka hem igen om det inte bar sig bättre.
Jag erkänner att när jag klev av det varma tåget i Torllhättan för att byta till en buss och hann bli kall imellan i väntan så tänkte jag vända. Men tvingade på mig på bussen, vilket jag är otroligt glad för.
Hoppade av vid busshållplatsen Glimmingen, vilket kändes som mitt ute i ingenstans och klockan var 10. Tog mig upp för trappen till leden och sen bar det nerför.
Livrädd, eftersom det inte på något sätt gick att urskilja vad som fanns under några centimeter nysnö. Det hade ju desutom spöregnat några dagar tidigare så jag fattade ju själv att underlaget var lite vanskligt. Och det var brant. Så jag gjorde det enda vettiga i en sån situation, jag satte mig ner på arslet och kanade mig ner snarare än att jag gick. Ville inte utsätt varken mitt knä eller min axel för onödig belastning, och när jag kom ut på en grusväg lite senare funderade jag igen på om jag verkligen skulle göra det här.
Det va ju tänkt som en mysig, kort tur för att träna de dära jobbiga små musklerna i fötterna och lederna som legat i träda sen hösten. Det här skulle ju bli en ansträngande vandring med vaksamhet i första hand, och med lite mindre värdighet i andra hand.
Men lärorikt, så jag gick. Jag sträckte ut stegen och njöt av grusvägen så länge det gick, den bar det av inåt skogen igen.
Jag har tidigare gått leder under vinter, men inte med ett tunt lager av nysnö. Vilken grej, man tappade ju helt förmågan attt navigera sig "säkert" runt vattniga/gyttjiga sträckor. Hur långt fram man än tittade så gick det inte att urskilja vilken om väg som var bäst, för allt såg lite vitt och fint ut.
Det tog en stund att vänja sig vid känslan att ömsom sjunka ner några centimere i blötgjytta, ömsom krasa sönder is och ibland ha fast mark under fötterna. Och inga spår fanns att följa för att hjälpa till att avgöra vad som är bättre eller sämre sida av stigen att gå på.
Men vackert var det, och jag njöt av att var själv i naturen.
Tog lunch med spritkök och nudlar på toppen längs en stig, men fick aldrig vattnet att koka riktigt. Hade desutom satt spritköket snett och var bara trött och hungrig och kall. Kartan sa att jag hade kommit ca halvvägs. Här mötte jag två damer som glatt kämpade på nerför, och när jag hade ätit klart så fortsatte jag uppåt med lite bättre humör.
Snart vände det ner mot skalbanksområdet och skorna hade börjat läcka in så jag var glad att känna igen mig.
När jag hoppade på tåget i Uddevalla sparkade jag av mig de kalla, blöta skorna och satte på mig torra varma strumpor. Aldrig har jag varit så glad som när tågkonduktören berättade att det var samma tåg som tog mig hela vägen till Göteborg så jag kunde sitta kvar i Öxnared. Väl i Göteborg hade jag stoppat mina fötter i två platspåsar från tåget och ner i de kalla skorna, men tog mig hem med torra sockar. Så lite som gör en så glad.
Allt gott, och det känns i fötter och vader idag att det inte var en rak asfaltsväg man tog sig fram på. Knät höll, och det kanske med lite träning inte är helt omöjligt med min solovandring till sensommaren.
