Pårtetur via Vallevagge och Njoatsosvagge

Pårtetoppen har länge funnits med mig i mitt fjällvandringsliv. Som en önskan att en dag bestiga. Som en möjlighet att kliva högre än 2000 m. ö. h. Lite kul vore det även om såna siffermål inte är min högsta prioritering. Två gånger har toppen gäckat mig med dåligt väder just den dag på turen när den skulle tas.
I år lade jag upp en för mig ny rutt där topptur skulle kunna ingå under den ena eller den andra av två på varandra följande dagar.

De olika delarna av min rutt har beskrivits av andra här på utsidan, vilket jag har haft god nytta av i min planering.

Präststigen

27 juli 2023
Bilen lämnas på parkeringen i Kvikkjokk. Två av mina vuxna barn och jag går till båtlänningen och båten som tar oss över till andra sidan av Gamajåhkå och stigen upp till Prinskullen. Varmt, fuktigt och myggigt. Sedan fortsätter vi längs Vállevárre till den första lilla sjön ca 2 km efter rengärdet. Här slår vi upp tälten i fint kvällsväder med Pårtefjällen i fonden.

Dag 1: 8 km

Tanken är att vi ska följa Präststigen till sjön Buojdes och tälta där. Och bada där. För dottern är det obligatoriskt med minst ett bad på varje fjällvandring.
Efter ett tag kommer rösen i vår väg, som vi följer. Om det inte finns andra rösade stigar här bör väl detta vara Präststigen. Medan lunchen intas kommer ett måttligt regn över oss, så pass att regnjackorna behövs.
Efter passet som avslutar Vállevágge går vi inte längre längs rösen. Vi sneddar neråt i riktning mot passet mellan Ruonas och 1138 (på min karta) och korsar jokken i Ruonasvágge.
Dagens vandring blir tidsmässigt mer utdragen än vanligt. Normalt äter vi middag sedan tälten slagits upp, men idag gör vi middagspaus längs vägen. Sedan raka spåret fram till sjön Buojdes. Tälten slås upp på en höjd ca 200 m söder om utloppet. Kvällsaktivitet blir bad och fika på en liten udde nedanför.

Pårte och Sähkok

Sjön Boujdes

Dag 2: 20 km

Mot Njoatsosvagge

Promenad på stenar över jokken precis vid sjöns utlopp inleder tredje dagens vandring. Sedan sneddar vi mot Tjuoldagårsså och försöker ta höjd för att slippa videt så mycket det går. Vilket lyckas rätt bra, och firas med paus med fin vy ner mot Tjuoldavágge. Det känns som att den dalen vore fin att skida genom. Vintertid alltså.
Vidare via Låptåvágge, där jokken enkelt vadas, och till sjön Goabrekjávrásj. Väster om den hittar vi rester av något sorts mätinstrument eller liknande.

Sedan är vi strax framme vid början av sluttningen ner mot Njoatsosvágge. Här tar vi en längre paus med utsikt mot både de övre och nedre delarna av Njoatsosvagge. Sitter och tittar ner mot de vadmöjligheter jag läst på om hemma. Och – förstås – fotograferar vyn mot övre delen av den mäktiga smala u-dalen med Bulkas karaktäristiska branta profil. Vädret är vackert.

Vi bestämmer oss för att satsa på vadet vid ”det lilla hjärtat” som Björn Andersson beskriver i sin blogg här på utsidan. Med min Sarektur 2012 i minnet förbereder jag ungdomarna på att det sedan kan bli två ytterligare vad. Det visade sig bli fler.

Våra vad i nedre Njoatsosvagge

Vadet vid den lilla ön går smidigt och lätt och vi går vidare mot att vada Luohttojåhkås första anslutning till Njoatsosjåhkå.

2012 vadade jag och min kompis den längst nere vid utloppet. Det var då strömt och lårdjupt, ingen sikt i glaciärvattnet och känns inte alls vettigt i efterhand. Det ville jag inte utsätta oss för. Förutsättningarna nu var likadana.
Istället dubbelvadade vi Njoatsosjåhkå, först några meter innan Luohttojåhkås utlopp och sedan tillbaka några meter nedströms samma utlopp. Båda vaden var på sin höjd knädjupa och enkla. Jag vet inte om vattenflödet bör betraktas som ovanligt lågt, men nu var det inga problem att ta sig över. Hade vi vetat det innan kunde vi förstås ha gått ner hit direkt. Detta blir vårt bidrag till möjliga vad över Njoatsosjåhkå. Säkerligen har andra gjort likadant innan oss, men jag har inte läst om det någonstans.

Våra vad i Njoatsovagge

Efter det sneddar vi uppåt, vadar en mindre ränna, och efter att slutligen ha vadat Luohttojåhkås övre ränna gör vi middagspaus vid norra sidan av Vuobmegiethje. Den fortsatta vandringen därifrån inleds med ytterligare ett vad där Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå rinner samman. Lite kruxigt att hitta en stig efteråt men vi håller längs kanten på skogen och ganska snart syns det att människor har trampat före oss. Stigen ner längs dalen syns ibland och är ibland ganska otydlig. Vid ett tillfälle väljer vi mellan två, en övre och en nedre. Det känns som att det finns parallella stigar.

Bitvis går stigen alldeles intill vattnet

Vadandet tar tid och tidsplanen inför nästa dag, som eventuellt skulle innehålla topptur, spricker. Vilket är lärorikt och nyttigt för mig. Jag medger att jag har en tendens att bestämma dagsetapperna i förväg så att allt hänger på att de klaras av.
För att kompensera mot tidsplanen gör vi alltså också denna dag middagspaus längs vägen.
Sista biten mot Ruopsokjåhkå viker stigen av uppåt. Vattendraget känns inte vadbart där så vi vänder rakt neråt en bit och vadar lite nedströms renvaktarstugan där en tydlig stig syns uppför kanten på andra sidan. Dagen avslutas sent på kvällen på kullen strax ovanför renvaktarstugan.

Vy tillbaka mot Njoatsosvagge

Dag 3: 19 km

Över Sähkok och topptur i kvällningen

Till frukost får vi påhälsning av en liten grupp renar nedanför oss vid renvaktarstugan. De springer sedan förbi oss på nära håll.

Planen denna dag är att gå två km uppåt längs stigen mot Sähkok till jokken som rinner ner från Tjievrra, och där ta ställning till om vi ska angripa Pårtetoppen ”från väster” därifrån. Väl framme vid jokken konstaterar vi att vädret är dåligt och att svårighetsgraden känns oviss. Sonen lyckas hämta en väderprognos genom att fästa mobilen med buffen på vandringsstaven och hålla den så högt det går. Vädret ser ut att hålla i sig under dagen, så vi satsar på att gå vidare och hoppas på rimligt väder för topptur från andra sidan nästa dag.

Vandringen över Sähkok går i dimma och måttligt regn. Vi följer ungefär stigen på kartan ner till där den korsar Sähkokjåhkå. Sist jag var här fanns en stor snöbrygga som andra gick över. Nu ser vi ingenstans där snön är obruten över vattendraget. Vi hade ändå inte tänkt välja den vägen över. Vi följer jokken ett par kilometer uppströms och hittar ett ställe där vi går över utan att sko av oss. Några hundra meter tillbaka längs andra sidan hittar vi plan mark som inte är stenig och slår läger.

Med middag i magarna tänker vi om, och tar oss ändå an toppturen upp på Pårte trots låga moln och lite regn. Klockan är då 16.00. Med mobilens GPS ska vi åtminstone inte tappa bort oss. Nu ska den tas.
Sikten blir aldrig särskilt dålig, då och då spricker det till och med upp så pass att vi får lite utsikt. Rösen visar vägen och när vi kommit så pass högt att det känns som att krönet är nära viker vi av rakt uppåt och ser genast observatoriet framför oss. Där träffar vi en kille som lagar mat i sitt tält alldeles intill plåthuset. Han visar oss stupet mot Bårddejiegna, vilket vi annars förmodligen hade missat i dimman och direkt fortsatt åt andra hållet med sikte på själva toppen.

Så når vi äntligen toppen. Äntligen för mig, med tanke på att det blev tredje gången gillt. Yes!
Varje gång molnet vi befinner oss i öppnar sig lite fotar vi tacksamt vyerna åt de hållen.

På vägen tillbaka sneddar vi ner lite tidigare och hittar vad som verkar vara ett rökrör ganska rakt nedanför observatoriet. Vi tar det lugnt så vi inte ska ramla under den steniga vandringen.

Toppturen tar oss 2,5 timme upp och lika lång tid ner. Tillbaka vid tälten 22.30.

Dag 4: 11 km och topptur 4,5 + 4,5 km

Till Pårek

Följande morgon är skön sovmorgon. Nu ska återtåget mot Kvikkjokk inledas. Vi börjar inte gå förrän mitt på dagen.

Ner till Pårekslätten, vadar det klassiska vadet med trianglarna vid Boarekjávrre. Jag provar att gå strax uppströms trianglarna för att jag har läst att det ska vara trevligare botten där. Det tycker jag också att det är.

Tältar intill sjön vid 692 (på min karta) och har turen att få upp tälten just innan åskskuren är över oss.

Dag 5: 12 km

Åter till Kvikkjokk över Pårek och längs Kungsleden

Sista etappen till Kvikkjokk går i ganska bestämt marschtempo längs stigen och Kungsleden.
Väl framme betalar vi för dusch innan bilresan hem.

Dag 6: 13 km

Även om jag vandrat på många andra ställen sedan jag började spana mot Pårtetoppen, känns det lite som att kartan nu öppnar sig för att planera fjällvandringar var som helst. Fritt fram att utforska vilka områden jag vill. Jag behöver inte upp dit längre.
Väl hemma förstår jag att det nog inte riktigt stämmer när yngsta dottern, som inte följde med denna gång, säger:
- Bara så du vet, pappa, så vill jag också ta Pårtetoppen!