Hela julen har varit riktigt gammeldags kall,som det var förr,när jag var ung.

Pust och suck över förlorade träningsdagar och ett rastlöst vankande till termometern för att se om det ändå inte skulle bli åtminstone 20 minus,för då gick det ju att träna.Med men för lungorna som följd.

Om Airtrim och Lungpuls funnits på den tiden!

Nu känner jag inget behov av det,ingen press att måsta flåsa och dra på allt vad man orkar,och dessutom kan man ju gå på gymmet;(inte för att det blvit av att göra det heller,men förr fanns ju inte ens möjligheten).

Min aversion mot testcyklar uppstod i tvättstugan i barndomshemmet en sån period.

Lånade grannens cykel och vråltrampade 3minutersintervaller.

Har knappt ens vågat på spinning pga detta.

Nå,nu har det ändå varit till viss del möjligt att åka en del dagar,men varmare än -14 tror jag knappt det varit en enda gång,men nu är man ju nöjd om det inte är under -25 i alla fall,bara det finns spår.

Egentligen skulle vi ha tagit fram skogsskidorna och tagit en tur denna ledigdag mitt i veckan,men det var ju så himla varmt när vi väl kom ur sängen;bara -22.

Det hann klarna upp och bli -25 innan vi kom iväg,men det gjorde inte så mycket.

Dubbla tunna ullstrumpor;superställ,tunnt ullställ,powerfleese,väst (sistnämnda mest onödigt svettbehållande),en "fuskhals " i ull som går att dra upp över ansiktet,vanliga coach-skidhandskar,tunn fleesemössa och öronmuffar.

Och så centrifugera ut blodet i tårna och fingertopparna.

Sen var det inte ett dugg kallt.

Spår som räls,men inget vidare glid ändå.

En liten liten glimt av solskivan, skymten av ett par älgar denna vackra vinterdag.

En hundpromenad i skogen mellan de två skidtävlingarna jag inte ville missa.

Tänk;vår lilla skånka vovve klarar kylan mycket bättre än "naken"draghunden,som behöver kläder och ball-skydd för att inte få frostskador.

Nåväl,båda sprang och busade i snön för fulla muggar.