I juli 2005 gav vi oss ut på vår första "oledade" tur i Sarek.

Njåtsosvagge skulle ju enligt min far och många andra vara den allra vackraste dalen,så då passade det bra att börja med den.

Efter sedvanlig förtäring i stugan  flög vi  till Tarreluobbal där även två andra vandrare steg av.Riktiga "fjällrävar" som var på väg till Sarvesvagge.De drog i väg i rätt högt tempo uppför sluttningen.

Vi hade ett makligare tempo,inte minst pga att jag lyckats skada knät lite tidigare under våren och envisades med att trilla ikull ibland.

Min stackars sambo,som inte gillar okända överaskningar och dyligt skakade mer än vanligt på huvudet;hur f-n hade jag tänkt mej att genomföra den här vandringen när det var så problem att hålla sej på benen.

Vi passerade en del jokkar,ett stängsel,och på dagens senare del var vi uppe vid dalen och kunde blicka neröver.Isblock i den översta sjön;inte mycket till sommar här inte!

Där utsikten över dalen verkligen öppnade sej slog vi läger för kvällen.

Ingen dum utsikt från vårt tält!

Tyvärr hade vi inte sån tur med vädret.Det var mulet och molnen hängde ofta låga på vår väg ner genom dalen.

Men utskiten när vi startade var ändå storslagen och inspirerande,det kunde ju klarna!

Det var lättgånget och mycket på skrå vilket nog var god träning för det trilskande knät,det blev allt bättre och stabilare ju längre vi kom.

Man förstår att det vintertid kan rulla laviner från den ena sidan dalen till den andra.

Passerade de vackra sjöarna med fina fall emellan.

En helikopter kom flygande genom dalen,det enda tecknet på mänsklig närvaro förutom vi själva.

Lunchdags och tillika regndax;det blev mat under en utskjutande klipphylla,kocken balanserade köket i knät.Imponerande!

Tidigare fanns en bro och en stuga vid en av de stridare jokkarna,en riktig liten kanyon.Nu är båda borta,och man får söka sej över längre ner där vattnet delar sej i många fåror.

Eftersom vi skulle gå upp en sväng på Luottolako slog vi läger rätt högt uppe på en sluttning,även här fin utsikt,fina små vattenfall att duscha i om man varit modig;jag nöjde mej med vanlig tvätt i bäcken.

Tältutsikt dag två.

Efter maten klädde vi oss ordentligt och gick upp på Luottolako,ett helt annat klimat än på vår tältplats.

Renar som sällskap på avstånd.De sprang med lätthet upp och ner i ett avundsvärt tempo.

Uppe var det väldigt grinigt och ogästvänligt,stannade inte länge i detta vintriga landskap.

Fort neråt till govärmen i tältet! Vi såg färska järvspår i leran på nervägen.

Tredje dagen var vädret varmare och mer somrigt,vi gick på renstigar nerför branten till stigen,passerade en jokk nära en renvaktarstuga.

Vände oss ofta om för att blicka uppåt dalen.Den är vacker!

Det besvärliga viden som beskrevs i vår vandringsbibel av Grundsten var inte speciellt besvärligt att gå i .

Håkan höll nästan på att spetsa en stackars ripa som tryckte i videt.

Vid matrasten var vädret  somrigt och det var skönt att slippa kängorna ett tag.

På väg uppför Säkokbacken såg vi på håll två andra vandrare,på krönet en sista blick över  fjällen bakom oss."I`ll be back!"

Läger nedan Säkok på  "råttskitheden".

Gick en kvällspromenad i sandalerna upp på höjden till höger i bild,den vägen tog vi oss sen vidare nästa dag.

Pappa visste om ett riktigt fiskeställe längre ner;(utanför parken).

 Dag fyra:spanar lämplig väg ner i skogen.

Det gick väl bra,lite snårigt,passera mindre vattendrag,varmt.

Tillslut var vi framme vid fiskedammen.

Äta,sova,bada,och fiska.

Ett par tog vi med till kvällsmaten,resten släpptes.

Kanonvarmt,fisken i salt i en påse utanpå säcken.

Resten av vägen var en vandring bland block modell större.

En liten oas mitt i detta "helvetesland":

När vi äntligen korsade Stantajokken ville jag aldrig gå ur den,det var så skönt att bada fötter och ben.

Och så sa pappa,att "inte är det så besvärlig terräng,bara paddla Änokdeltat och gå upp".

Ja,vi måste ha gått "lite fel",inget ovanligt alls.

Tältade i Änok,där älgarna håller till .Fisken hade hållit trots värmen och smakade gott till kvällsmål.

En kungsörn satt strax nedan tältet när Håkan gick ut på morgonen;det såg ut som ett mindre sjöflygplan när det lyfte på så nära håll.

Älgkor och kalvar betade,knappt synbara på min bild.

Vy mot Tjuolta:

Ja,sen var det bara att ta sej genom skogen med alla vindfällen som inte får tas reda på,riktigt jätte-plockepinn på en del ställen,förbi jaktkojorna och så vägen hem till Kvikkjokk.

Nån gång till,i finväder vill jag uppleva denna dal!