Visserligen är jag uppväxt med Vorsteh-hundar,men en gullig Cavalier är nog mer min melodi för hundkompis.En som är med överallt,när man går och springer och simmar eller åker skidor,eller bara slöar i soffan.

Det passar mej,inga stora bestar som slår ner allt med svansen,hoppar och skäller och rusar fram emot en så man knappt vet om dom ska äta upp en eller bara smaka lite.

Men,nu när min gamle fars hälsotillstånd drastiskt försämrats och han ej mer kommer att  ta ut sin best,så börjar jag ändra uppfattning.

Jag har inte ens gått in i huset innan nån tagit rätt på jycken.

Nu tog jag mod till mej och mamma hjälpte mej att sela den och med känslan av att leda ett mellanting mellan engelskt fullblod och bisonoxe tog jag mej upp till spåret där min sambo sen hjälpte mej att hålla den under tiden jag fick på mej skidorna.

Det gick utav bara H-vete!

Vilken fart och kraft! Och dessutom var det jättekul att köra draghund igen.

Jag har så ytterst sällan kört hund de senaste 20 åren,eller kanske ännu längre tillbaka.

Igår skulle vi ut igen.Nu viftar hunden på svansen åt mej och hälsar kärvänligt,och gick riktigt fint upp till spåret.

Vänta bara;snart har vi nog blivit träningskompisar.

Även jag ,som har så bestämda uppfattningar om allt,kan tänka om.Det är inte bara små hundar som gäller,men nån riktig Vorsteh-människa blir jag nog inte,eller?