Efter att ha gått upp på Pårtetjåkko ville vi nån vecka senare upp på Staika.

Den ser ut som en pyramid elller sockertopp beroende på årstid.Nånting 1800 meter hög.

När man passerar Köpenhamn och färdas längs med Saggat på vägen mot Kvikkjokk är den ett vackert blickfång,och den syns från både köks-och rumsfönstret i mammas stuga.

Hur gå upp på enklaste sätt?-ställde frågor här på utsidan-forumet men fick inga napp,läste lite i Grundstens bok,men där var mest om hur man kom upp från Vaimok-hållet.

Från den södra sidan kan man åka skoter upp.

Vi flög helikopter till Kuravagge och piloten satte ner oss vid stranden av en sjö rätt nära berget.

 I vanliga fall brukar det vara noga med att man får hjälp ur koptern och hjälp med packningen,nu var det bara kliva ur. och med ett "se till att bagagedörren går igen ordentligt" flög han hemåt igen.

Vi satte upp tältet på stranden.

Kuravagge är ofta ett kallt blåshål,men just dessa dagar var vädret alldeles stilla och varmt.

Vi gick upp på berget mot en smältvattenssjö.

Fortsatte upp ungefär där det är som lägst på bilden ovan,och upp emot toppen.

En del obehagligt rörliga stenar,men överlag enkel vandring.

Ett röse på toppen;så det har varit lite folk dit.Vi hittade nån snusdosa,ölburk och en maskburk längs vägen upp som tecken på de civiliserade varelsernas lämningar.

Härlig utsikt över Tarradalen och ner mot Kvikkjokk,man ser till ön utanför stugan,men ringa hem går inte,(ännu).

På bilden syns tydligt hur glaciären krympt under åren.

Eftersom jag skaffat ett litet kok-kit så måste det testas.
Det rymdes så bra i midjeväskan,och vatten,soppa och mackor och apelsin skulle det bli.Flata stenar som vindskydd.

Jag tycker om att sitta högt och äta och se ut över nejden.

Borde väl ha satsat lite plats åt en varm jacka eller tröja.

På nedvägen ser vi ut som nå stackars flyktingar på väg att frysa ihjäl bakom en sten.

Sen trodde vi det skulle gå bra att gå runt smältvattensjön och komma ner längre västerut,det visade sej bara vara att gå tillbaka till sjön,upplevde det alldeles för brant för oss som inte klättrar.

Sjön var här uppifrån lika blå som Trollsjön är ovanför Vassijaure i Kiruna-fjällen.

Långt där nere vid stranden var tältet,men det var bara att gå tillbaka samma väg som vi gick upp.

Efter att väl ha kommit ner och ätit,tvättat oss,så gick vi bort mot den lilla Lindforskåtan,som tjänar som nödutrymme.

Lite vackra blommor att fota.

Håkan provade fiska i sjön,men det var absolut stilla.Det ska finnas en sjö här upp där det finns stor fisk,men det var inte denna.

Nästa dag begav vi oss hemåt.

Så länge vi var i Kuravagge fanns det lite fjällabbar att se på,nere i Tarradalen fanns det inga.

Det var jättevarmt och skönt.Matrast nära Tarraälvsbron.Hjortron till efterrätt.

Nästa rast nere vid den nedre Tarrasjön.

Vi såg en fin stor sten ute i vattnet.Perfekt för fiske,bada från och äta.

När jag satt där ute och tittade uppåt såg jag en skorsten,och en stenhydda.

Holmboms fiskehydda,där folk från Njunjes legat länge för att fiska.

Lite husgeråd,en murad eldstad,en bädd.

Det gick nog att övernatta här ännu till nöds.

Det ser ut som att den är byggd till stor del av de flata stenar som ligger på sjöbotten.

Vi fortsatte mot Njunjes,och tog oss upp på en höjd ovan STF-stugan.

Visserligen fick vi kånka vatten,och Håkan badade i ett "naturbadkar" i en klippskreva med tveksam vattenkvalitèt,men det var en helt underbar plats.

Utsikten,de små falkarna som flög och jagade nedanför oss.

Gentianorna,och framför allt de stora blommande fjälbrudarna.

Vy mot Staika och fallet i Akkamkårså.

Det var inte slut på det fina ännu.

Vid Bäcken gick vi bort från stigen,klättrade ner till den skummande jokken,och både fiskade och badade (jag,alltså) i den champagneskummade gröna bassängen,där småfiskar pilade upp från under klipporna.

Lite högre upp var fiskarna något större,de hoppade upp till nästa nivå i forsen, och dessutom finns där jättegrytor stora nog att krypa ner och sitta i.

Så länge jag höll mej nära kanten gick det bra,men jag vågade inte simma ut,det är rätt starkt ström trots lågvattnet.

Man kan bara bada här vid lågvatten,annars kommer man inte ner.

Och min fantastiska släta slipade vilstol ligger då långt under vatten.

Men denna dag gick det utmärkt att koppla av med en kosa kaffe.

Det finns en hel del pärlor på den "tråkiga" transportsträckan genom Tarradalens gröna frodiga del,bara man lämnar stigen.

Så,då hade vi gått upp på två av topparna vi ansåg oss ha möjlighet att gå upp på.De måste ju gå att gå upp,ingen klättring.

Nästa utvalda blev Niak.