Inget nytt under solen,hemmavid och sover i min egen säng och kollar OS istället för att frilufsa,mer än på dagen förståss.

Så då får jag ta nåt ur det gamla arkivet.

Sommaren 2004  fick vi för oss att gå upp till Observatoriet på Pårte.

Vädret var verkligen varmt och vackert denna sommar.

Knatade ända upp en bit på Pårte på  6 timmar från Kvikkjokk,hur det nu var möjligt att färdas så fort för oss.

Vi slog läger ovan mygg-gränsen och efter en del stenrensning hade vi en helt OK tältplats.

Nästa morgon -åter strålande högsommarväder.

Vi passerade ett rikitigt snöhang med hål över en jokk,där inne  hade man inte velat sluta sina dagar.

Vägen upp till Observatoriet var rösad genom allt stenskravel.

Häftig vy ner mot glaciären på andra sidan när vi kom upp på kammen.

Förstår inte hur någon stått ut med att bo här uppe.

Vad drev dem,förutom de studie-och forskningsmässiga meriterna?Killar på dryga 20år..

Var det att de var så knalt om pengar att de kunde spara på utgifterna genom att sitta på ett berg i månader,eller kanske någon kärlekshistorias bittra slut som skulle begrundas genom extremt självplågeri?

Och vad hände med Manne Hofling,som försvann på väg upp från Pårek utan att spår?

Eller är detta svaret?

Är det knät av en människa eller ren jag håller?(naturligtvid det senare,men..)

Eller klev han in i raketen och tryckte Escape?

Fantasieggande byggnationer finns det gott om på denna plats.

Vi fortsatte bort mot Pårtetjåkko-toppen.2006meter hög.

Vilken svindlande och fantastisk utsikt.Över hela det fascinerande och lockande Luottolako.

Över Saittaris,Sveriges "Matterhorn" kallad.

Det var helt enastående att ha kommit dit upp,och att se så vida omkring.

Jag hade den där "Top of the world-känslan".Wow!

Ändå var det skönt när vi tagit oss ner igen,det är så jobbigt att gå på block utför,och inte många snöfält att följa heller.

Tänk då att leva här i hårda vindar,mörker,kyla,dimma,dvs det mest förhärskande vädret.

I en röd konservburk..Utan möjlighet att duscha i varmvatten, äta frukt,mjölk,grönsaker..Hjälp,jag hade inte varit lämpad  för uppdraget.

Vi åt middag vid tältet,och gick sedan närmare Pårek för att inte ha så lång väg hem nästa dag.

Grönt och fint,men mycket knott var det.

Vi var så nöjda med vår bestigning att vi började spåna om vilken mer topp vi skulle upp på .

Att gå den här vägen till Pårek och Pårte innehöll en gruversamt avsnitt,vadet med stenkistorna!Vad var min stora skräck.

Syns verkligen hur osäker jag är..

Ser ut som jag är rädd att blöta ner fötterna.

Desto bättre går det att blöta ner sej helt och hållet.

Det glada sjöodjuret i Stor-Tata.

Hem nerför "tråkbacken" till Kvikkjokk glada och nöjda och med planer på nya toppar att gå upp på..