Någonstans - Sarvesvágge/ Niejdariehpvágge
Med tanke på nattens mullrande och blixtrande (blixtar som syntes igenom stängda ögon, ögonbindel och tält (förvisso tunn tältduk, men ändå...)) så blev jag förvånad när jag spänt plockade ur öronpropparna (hörs det något droppande på tältduken?).
Öppnar tältduken och.. Himlen är blå? Det har alltså varit fint väder i en evighet, och varje ny dag med blå himmel känns liksom osannolik.
Vår morgonprocedur tar ca 2 timmar. Jag vet inte om vi är långsamma, men det känns ju som det iallafall. Men på två timmar hinner vi njuta av gröt med sylt och mjölk, knäckebröd med mjukost och en eller två koppar kaffe. Ja, och packa då, att äta tar (tyvärr) inte två timmar.
Ganska snabbt behöver vi krypa under ett renstängsel. Efter en stund kommer ett par renar förbi oss och ännu lite senare kommer ett stort gäng renar förbi. (Ja, och åter igen - vi trodde det var ett stort gäng renar.. det kommer att förändras det med)
Vi kommer fram till sluttningen ner mot Sarvesvágge. Tar in utsikten en stund, andas in den och njuter. Slås av hur vackert det kan vara.
Vid 12:30 ser vi att det mörknar på från väster, vi bestämmer oss för att vada en liten jokk och sedan äta lunch. Vi lyckades ungefär på sekunden slänga i oss vår chili con carne (C lyckades dessutom springa iväg till jokken och diska?!), packa ner grejerna och med en halv sekunds marginal få på regnkläderna innan det började regna.
Vi hade ju faktiskt suttit och sett regnet komma emot oss, så vi borde ha kunnat förbereda oss bättre kan man tycka. Men det gick snabbare än vi trodde för det att komma..
I min dagbok skrev jag att det regnade JÄTTEmycket. Men, det regnade som tur inte jättemycket jättelänge. Det slutade ju att regna då och då, för att regna lite till när man väl trodde att det var över. Ja, och så åskade det förstås. Gårdagens obehag fick alltså utmanas lite. Dags att gå i åskan. Jag hoppades ungefär hela tiden på att åskan ändå var på ett säkert avstånd och att blixtarna höll sig borta. När det mullrade på som värst var jag iallafall glad över att jag inte var ensam...
Men, ungefär lika snabbt som regnet och åskan kom (ungefär lika snabbt, inte snabbt) så försvann det och solen tittade fram. Det är liksom uppskattat att ha möjlighet att torka sina blöta grejer. Fick dessvärre lära mig att min schnozzel inte duger som drybag. Som tur hade den skyddat sovsäcken rätt bra, och sovsäcksfodralet hade bara hunnit bli fuktigt.
Det här var vår första hela vandringsdag och det kändes på eftermiddagen. Varje steg uppför kändes i fötterna, de var liksom ovant trötta. Jag vill minnas att mitt knä började kännas av den här dagen - uppförsbackar var som tur lugnt. Annars kändes det lite som löparknä. Vi var lite osäkra på hur långt upp för passet över till Álggavágge som vi faktiskt kunde gå före tältplatserna tog slut, så vi bestämde ganska tidigt att det var bäst att hitta en lägerplats i tid. Vi lade faktiskt ner ganska mycket med tid på att hitta en okej plats. Dessvärre inte bästa utsikten, men jag tror att den var relativt plan iallafall...
Dagens lärdom: Lita inte på vindarna. Regn och åska skiter i vilket håll det blåser ifrån.
