Vi vaknar än en gång till vackert väder, om än lite kyligare än de tidigare morgnarna. Idag är vi på väg mot Snávvávagge, men först ut på dagordningen står att ta sig över ett vad. Ett vad som vi läst kan vara lite klurigt. 

Att vada ja.. Det har blivit lite av ett projekt de senaste dagarna. Projekt "gå-torr-om-fötterna-genom-vatten". Jag har mina orsaker. En snabb tillbakablick i min korta vandringskarriär;  2015: första vadet någonsin gjordes i sandaler. Min kära bror föreslog att man nog ska ha strumpor i sandalerna, för att det kanske hjälper mot kylan. Nej. Fötterna krampade. 

Sen dess har jag kört med gympaskor (Bra att vada i, men torkade ju inte till kvällen när man ville ha de i lägret). Tunna skor med bra sula (Torkade lite bättre).

Oavsett skodon så har det varit ett himla projekt att ta av och på allt, så nu har jag försökt att spänna åt byxorna över kängorna samt använda regnbyxor och spänna åt dessa ordentligt. 

Resultatet? Blöta byxor, inte jätteblöta kängor (strumporna absorberade det vattnet som sipprade in, inte kalla fötter).

Ja, men tillbaks till vadet. Det var Tjåggnårisjåhkå och gick förvånansvärt lätt. Vi passade på att tvätta håret och när vi satt en bit från vattnet och torkade så kom paraply-tysken fram till vadet. Vi observerade honom på avstånd,  när han gick fram och tillbaks för att hitta en bra plats att ta sig över. Han valde en annan plats än den vi hittat, och här kommer mitt vadar-projekt in i bilden. Tysken valde helt enkelt att dra av sig byxorna och gå igenom det iskalla vattnet. Det var mycket djupare där han gick, och såg strömt ut. Men över kom han iallafall. 

Lunchen åt vi vid Bielavárásj och vi passade på att ta in vilken fantastiskt vacker plats vi befann oss på. Sen styrde vi oss mot Snávvávágge. Jag hade förväntat mig något värre, men var tacksam över att få gå i strålande sol. Att gå den vägen i ösregn likt de andra dagarna vi haft i Sarek i år hade inte varit roligt.

Där någonstans i branten går det en stig bort mot Snávvávágge.

Därifrån kom vi.

Sista biten när vi letade lägerplats kände jag verkligen hur trött jag var i fötterna. C var långt framför mig. Ja, det var ju inte bara fötterna som var problematiskt. Ungefär en månad innan turen hade jag dragit på mig ett löparknä som dessvärre gjorde sig påmint nu också. Så, när vi fått upp tältet och ätit middag var det skönt att ta en kvällspromenad utan ryggsäck bort till andra änden av Snávvávágge. Vi satt på en sten en stund och tittade ut över Rapadalen. Vackert. 

Kvällspromenad. Glada över att varken behöva gå upp eller ner här. 

Det här var faktiskt första dagen utan regn och åska. Hela dagen var faktiskt solig. Ja, inte bara solig, utan het. En sån där dag när man skulle behöva gömma sig från solen. Där har ju tysken det bra under sitt paraply, iallafall. 

Vi har haft en tradition av att ta med en (ätbar) överraskning och idag kändes det som att det var dags för min. Jag hade torkat fruktsallad och tagit med vaniljsåspulver. Min idé hade känts fantastisk där hemma, och jag riktigt väntade på att få äta fruktsallad med härligt god och krämig vaniljsås... Verkligheten? 

Inte så lyckad. Vaniljsåspulvret blandade sig knappt, det blev klumpigt och segt. Med lite fantasi kunde det för en stund vara gott, men inte mer än så.. 

< Dag 4

Dag 6 >