Den underbaraste, jävligaste dagen i mitt liv! 

Dagen började på bästa möjliga vis. Vaknade tidigt och vädret var kanon, bara ett lätt högt molntäcke. Vi kom iväg redan vid nio.
På väg upp till 1888

Såhär tidigt på dagen var det muntra miner när vi for genom snön, något som skulle förändras senare på dagen

Efter ca tre timmars slit så nådde vi toppen 1888 i Mårmamassivet, nytt höjdrekord för mig. Där bjöds det på underbar utsikt åt alla håll. Framförallt så imponerade Höktopparna. Det bjöds även på underbara ordväxlingar mellan två överlyckliga vandrare, minns framförallt en mening som pappa sa till mig om den här vandringen där: "Jag kunde tyvärr inte vara med vid din förlossning så jag måste nog säga att den här vandringen tillsammans har varit den största upplevelse jag haft med dig". Ord som gjorde mig väldigt lycklig, det här var ju pappas vandring som han drömt om, jag var packåsnan som skulle hjälpa till så han klarade det. Att få höra hur högt han värderade det värmde verkligen.
Två glada filurer på toppen av 1888, Höktopparna ses bakom oss

Färden gick sedan vidare norrut upp på topp 1821 och sedan ner och runt 1686. Efter den toppen trodde vi att vi skulle kunna vika av nedåt, men där blev det stopp. Vi fick istället klättra uppåt som fasen upp till topp 1892 där jag slog mitt höjdrekord för andra gången samma dag, 4 meter högre än det tidigare.
Dagens två sista toppar, den bortre är 1892

När vi stod där på toppen vällde dimman in. Vi skulle sänka oss ner till sjön 1304 på Skadnjalákku men istället blev vi stående mitt på snön i dimman och såg inte ett jävla dugg! Här var det riktigt otäckt.
På toppen 1892 syns det att dimman börjar komma, bara minuten senare så var det helt vitt runtomkring oss

Vi försökte gå efter kompass men även det var läskigt då vi inte såg om det var stup eller om snön fortsatte framför oss. Vi stod i stort sätt helt stilla där en kvart med dyngsura kängor, det hade rasat in snö under hela dagen i kängorna så nu var det riktigt plaskblött och jävligt kallt om fötterna. Dessutom blåste det upp som fasen, uppskattningsvis ca 15 m/sek. Tillslut kom en liten lucka i dimman och vi såg vart vi skulle. Det blev full fart ner för snön mot dalen, bör tilläggas att full fart inte var speciellt fort då vi hela tiden for genom snön och rispade våra kalla och bara smalben.
Pappas smalben efter dagens vandring

Ner kom vi tillslut i alla fall och har nu slagit läger vid västra spetsen av sjön 1304. Nu är vi trötta, blåslagna, hungriga men framförallt väldigt lyckliga!
Dagens tältplats. Bland molnen bakom ligger topp 1892