av Jim Danielsson
Nordsjön och Skagerak möts vid Lindesnes, Norges sydligaste fastlandsudde. Här passerade jag första gången 1987 på en paddelfärd från Strömstad till Bergen. En alldeles speciell känsla att glida förbi ett sådant landmärke.
Men Lindesnes är likväl inte Norges sydligaste punkt. Det är, enligt uppslagsböckerna, det lilla skäret Västra Kråga söder om Mandal. Att försöka runda detta skär var en god anledning för mig att i mars 1999 paddla ut från den fina lilla hamnen i Höllen (mellan Kristiansand och Mandal), korsa mina tidigare färdstreck och söka välbehövligt nattläger efter den långa bilturen från Sverige.
Det började skymma och när jag på en klippig ö lagade middag i tältet, målade tätt fallande snöflingor hela ön till en vit sagoplats som tycktes flyta på det mörka vattnet.
Nedkrupen i min värsting till vintersovsäck skyddades jag väl mot nattens kyla. I första morgonljus grävde jag fram tält och kajak ur snön och rev snabbt läger. Finns det något kallare än metalltältstänger i minusgrader?
På växande dyningar och i tilltagande vind styrde jag kajaken sydvästvart. Efter några timmar fanns det bara ett skär kvar mellan mig och horisonten - Västra Kråga. Där ute i havet låg det omgärdat av bränningar. I den stora sjön tycktes mig rundningen ta lång tid. Efter fullbordandet kändes det gott att återvända mot kusten.
Följande dag svepte en gråkall och tät dimma in över kust och hav. Vinden dog helt ut. Jag tog itu med min andra "uppgift" under denna färd - att erövra den från väderrapporterna välkända Oksö fyr vid inseglingsrännan till Kristiansand. Det finns en skyddande skärgård ända ut till fyren, så jag behövde aldrig gå ut i farleden, varifrån ljudet från de stora fartygens maskindunk och mistlurar hördes genom den täta dimman.
Väl framme vid fyren satt jag en förtrollande stund i kajaken och lät kaffe med bulle mig väl smaka. Solen trängde långsamt igenom dimman och började smälta snön på klipporna. I den mildare luften anades löften om en kommande vår.
Till Jims övriga punkter