Natten har sänkt sig. Den tunna luften på 3.261 meters höjd är frisk och en svag bris får träden längs trappstegen att susa hemlighetsfullt. Sakta, steg för steg följer vi i ficklampornas sken. Om tre timmar går solen upp och då skall vi vara på toppen 4.101 meter över havet.
Tusentals entusiaster besöker Mount Kinabalu varje år och alla med normal fysik och god hälsa klara att bestiga granitkolossen. Två dagar behövs för klättringen som görs i. Men det finns de som gått upp betydligt fortare och rekordet för att klättra Mount Kinabalu upp och ner ligger på knappt 2 timmar och 53 minuter. |
Inne på Parkkontoret i Kota Kinabalu på Borneo är det kö och det tar en stund innan vi kan anmäla intresse att bestiga Mount Kinabalu, Sydostasiens högsta berg. Formaliteterna är många; dag för bestigningen, övernattning och buss till Kinabalu park måste allt ordnas före avresa. Det hela känns något omständigt men så snart bussen är entrad försvinner bekymren och ersätts av en stegrande spänningen.
Varm luft fläktar in genom fönstren och dammet från den torra vägbanan klibbar sig fast i våra svettiga pannor. Snart börjar vägen att stiga och det platta odlade landskapet kring staden övergår i böljande berg täckta med regnskog. Efter en dryg timmas färd är vi framme vid Parkhögkvarteret och vår övernattningsanläggning. Ståtligt reser sig Mount Kinabalu upp ur grönskan och så snart vi är installerade börjar förberedelsena för morgondagen. Matsäck, dryck och en grupp att slå följe med skall ordnas och till slut är vi sex personer som delar en guide.
På väg upp
Klockan åtta nästa morgon samlas vi för avfärd. Solen har varit uppe
någon timma och det väldiga bergets topp skyms redan av stora vita
moln. Ett fenomen, som på grund av temperaturskillnaderna från dag
till natt och de fuktiga skogarna, tvingar hundratals besökare att
vallfärda till toppen tidig morgon innan molnen driver ihop och skymmer
utsikten.
-Hello! My name is Joe, säger en liten, malaysisk man på knackig
engelska.Jag är eran guide och kommer att gå med er hela vägen upp
till toppen. Ni går alla i det tempo ni vill så håller jag steg med
den som går långsammast.
Han nickar uppmuntrande och pekar på en liten buss som skall ta oss
till startpunkten några hundra meter högre upp.
-Let´s go!
Så här på drygt 1800 meter är luften kyligare och den täta
vegetationen håller solens strålar på avstånd, men bara efter en
stunds promenad blir den tjocka tröjan för varm. Raskt trampar
vi på längs den jordröda stigen som sakta slingrar sig upp genom
skogen. Lianer, fikusar och enorma palmliknande träd bildar ett
grönskande nätverk omkring oss. En vägg av ljud fyller den fukttunga
luften med läten från syrsor, ödlor och insekter och någonstans
brusar ett vattenfall fram.
-Ta det lugnt i början och stanna gärna för paus, säger Joe på sin
knackiga engelska och jag känner att den där pausen snart kommer att
behövas.
Vidare uppför
Stigen blir brantare och trappsteg tillverkade direkt på marken eller i
form av branta trätrappor dyker allt oftare upp. Skogen omkring oss
glesnar och tropiska växter ersätts av bergsvegetatin med mossor,
orkidéer, ek, valnöt, lagerträd och myrten. Vårt tempot blir
makligare. Jag flåsar anfått och efter att ha erövrat ännu en brant
trappa når vi en liten rastplats. Vi slår oss ner och plockar fram
vatten och matsäck. Tre små gråa ekorrar gör oss sällskap och vi
delar glatt med oss av det vi har. Joe flinar brett.
–Ni kommer att behöva all energi själva, säger han. Och kom ihåg
att dricka mycket. Man lurar sig lätt eftersom det är så fuktigt i
luften.
Klättringen fortsätter, timmarna går och benen blir allt tyngre. Nu
går stigen längs en ravin och till höger där skogen störtar brant
ned framträder låglandet i ett fantastiskt grönt panorama. Då och
då möter vi bestigare på väg ner.
-Ni har nog någon timma kvar till baslägret, flåsar en kille vi
stannar och pratar med. Men det är värt det! Helt klart!
Vi närmar oss 3000 meter. Solen strålar och luften är svalt klar. Hittills har skogen varit ganska hög men nu förändras åter landskapet. Växtligheten blir lägre, träden knotigare och stora buskage sprider ut sig på en allt stenigare mark. När vi svänger runt en krök ser vi äntligen toppen. Helt kalt, likt en räfflig elefanthud, dyker de sista femhundra höjdmetrarna av Mount Kinabalu upp framför oss. Jag stannar och drar efter andan. Där skall vi klättra upp i natt…
Luften
tunnas ut
Klockan närmar
sig femtiden. Folk flanerar omkring, äter eller läser en bok. Solen
börjar dala och stora moln rusar, likt i en skräckfilm, in längs
bergssidan med den kyliga vinden. Jag är glad att jag köpte en extra
tröja nere i dalen och ryser lätt när jag tänker på den kommande
natten. Upp till 3500 meter känner man normalt inte av höjden, men
när vi går högre, luften tunnas ytterligare och syrehalten blir
lägre kommer det att märkas. Även om risken för höjdsjuka är
obefintlig före3.800 meter ökar risken för huvudvärk,
hjärtklappning och det blir tyngre att andas. Dessutom har vi hört att
det blir väldigt kallt på toppen och klättrar man för snabbt kan
väntan på soluppgången klockan 06.30 bli en plåga.
-Tre timmar klarar ni er på, säger Joe och vi beslutar oss att trotsa
de andra grupperna på väg upp och vänta med att börja klättringen
till klockan tre.
Månen lyser vägen
Efter knappt fem timmars sömn kliver jag yrvaket ut i den tysta,
månbelysta natten. Kall luft fyller lungorna och en pirrande känsla
sprider sig i kroppen. Ännu har vi inte nått trädgränsen så vi
tänder ficklamporna och börjar klättringen uppför en brant
trästege. Förutom våra försiktiga steg och dämpade småprat är det
enda ljud som hörs en lätt susning i trädkronorna. Då och då dyker
månen fram bakom molnen och ett silverfärgat sken letar sig spöklikt
ner mellan de knotiga mossklädda träden. Sakta, sakta kliver vi
uppåt. Luften är tunn och det blir allt tyngre att andas. Snart
lämnar vi skogen bakom oss och står på kalfjället. Här räcker
månens sken för att guida oss och ficklamporna släcks. Nedanför
glimmar ljus ifrån bebyggelsen likt stjärnor och hela världen tycks
stå stilla.
-Nu blir det lite tuffare, säger Joe. Stigen tar slut här.
Istället ringlar ett rep upp över berget. Den sista biten till Low´s
Peak, toppen, går rakt upp på granitklippan. Repet är till för att
visa vägen och att hålla sig i när man klättrar. Än ser vi inte
själva toppen men nu återstår bara dryga hundra meter i höjd.
Klättringen är desto längre och med hjälp av repet segar jag mig
fram. Pauserna blir allt tätare. Vi passerar människor på väg upp
och ler matt. Framför mig breder en enorm platå kantad av spetsiga
toppar ut sig i månskenet. Men trots att den sista biten är relativt
flack känns benen som bly och orken tryter. Tanken på att ge upp blir
allt starkare, men Joe peppar:
-Har
du tagit dig så här långt måste du ju fixa sista biten också!
Soluppgången närmar sig och ett rödgult sken stiger upp bakom de
spetsiga bergstopparnas svarta siluetter. Jag sätter mig ner och bara
tittar, toppen får vänta. Sakta ljusnar det, berget dränks i en
gyllene ton och långt nedanför träder hela dalen fram i morgonljuset.
Uppe på Low´s Peak är det fullt med människor som börjar röra sig
nedåt igen och jag är glad att jag väntade. Så reser jag mig och
klättrar tillsammans med Joe och en gruppkamrat de sista metrarna upp
på toppen. En halvtimma senare; 07.00 står vi där med platån åt ena
hållet, ett 912 meter djupt stup åt det andra och långt där nere
syns hela Kinabalu Park. Ensamma i morgonljuset med isande vind bitande
i kinderna. På toppen av Mount Kinabalu, 4101 meter över havet.
Text och foto: Katarina Petersén
Fakta om Borne och Kinabalupark