Solen har nu gått ner i horisontens linje där endast en ljusröd "strimma" syns på himmelen. Fyren blinkar sitt klara ljus lugnt och periodiskt. Jag sitter där vid stranden och tar upp min telefon och söker efter Josefins (Josas) framförande av låten "Älska mig". Spelar upp den i hög och klar ton. Det blandas med vågornas brus mot stranden och plötsligt känns hon så påtagligt närvarande. Denna starka upplevelse får känslorna att börja "svalla" och tårarna börjar ohämmat rinna längs mina kinder. Plötsligt ser jag en dansande siluett nedanför fyren vid berget en bit bort. Det ser precis ut som en kvinna iklädd klänning som med lätta hoppande steg dansar runt på klipporna. Allting känns plötsligt verkligt och så nära för ett ögonblick men när musiken tystnat så försvinner den mörka siluetten bakom fyrens omgärdande mur. I sorg och förtvivlan och viss nyfikenhet springer jag hastigt dit och ser mig omkring. Stranden ligger öde och ingen människa syns till runt omkring eller på den väg som leder tillbaka mot Närshamn.
Känns nästan lite onaturligt alltihop när jag sakta går tillbaka till mitt nattläger vid stenen.

"Se mig för här är jag
Låt mig få komma nära
Till era hjärtan så som den jag är
Den jag försöker vara
Ge mig min morgondag
Min enda längtan nu och här
Älska mig för den jag är"