När det var dags att svänga västerut mot den plats där vi morgonen efter skulle bli hämtade för båtskjuts över Sermelikfjorden. Träffade vi en Inuit som visade vara svärfar till den person som skulle skjutsa oss över fjorden. Vi fick beskedet att det inte gick att åka över fjorden där vi planerat eftersom packisen var för kompakt. Chanserna att ta sig över fjorden skulle vara bättre från Tiniteqilaaq. Efter lektion i att hantera en sju meter lång hundspannspiska och några historier om hur många narvalar svärfadern fångat från kajak med harpun, respektive hur många isbjörnar han fällt for vi vidare norrut i stället för västerut.