Väl nere från branten började jag skråa ner över omväxlande snöfält och vattenmättade rörliga ler/sten/block-strängar. Jag följde den rekommenderade rutten och gick lätt över jokken. Bakåt kunde jag ser det fina vattenfallet från branten.

Jag gick sedan på allt längre ner i dalen till jag kom till jokken från avvattnar glaciären på Räitatjåkka. Den kändes omöjlig att passera: brant, mycket vatten och endast en kort sträcka där det inte var snövallar längs med jokkens sidor. Jag såg ut ett ställe där det eventuellt skulle kunna gå att vada men valde att kasta i några större stenar för att underlätta vadet på ett strategiskt ställe. Jag beslöt att tält vid vadet och försöka mig på det på morgonen då det förmodligen skulle vara något lägre.

Efter ett par ångestfyllda timmar med kartstudier förstod jag att jag skulle behöva vada över detta vatten igen längre österut för att komma till bron över Vistasvvággi. Jag valde istället att vända och gick på ett par timmar tillbaka till Unna Räitastugan, där jag sov gott några timmar.