Toppen av Aconcagua, 6962 m.
Det är tyvärr inte ovanligt att se att en deltagare i en grupp mår väldigt dåligt. Likaså är det inte ovanligt att se att ingen bryr så värst mycket om det. Än mindre hjälper dem ner.
Varför inte? Tja, då måste man ju gå ner själv också, och ofta har man dessutom fullt sjå med sig själv.
Detsamma gäller även bland kompisar. Jag har sett kompisar dumpa kompisar och även kompisar som betraktar sina höjdsjuka kompisar som svikare. Alla varianter.
Den här karl'n mår ju inte så bra men medlemmarna i hans grupp är fullt upptagna med att fotografera sig. Gruppen har även guide men nix, först när jag sätter på videokameran går guiden fram. Who knows, kanske för att komma med på bild...
Jag har funderat mycket på hur jag, som ensam klättrare, ska agera inför "angelägenheter" inom t.ex. en sån här grupp. Jag upplever det som en jättesvår balansgång och det är lätt att det upplevs som en attack eller ett ifrågasättande vad jag än säger. Aggressionen kan komma att riktas mot den sjuke, att han är en idiot, och det gör ju inte saken bättre.
Förra året i Bolivia erfor jag att en kille t.o.m. blev medvetslös av både hjärnödem och lungödem och ändå vägrade guiden att vidta åtgärder utan tänkte bara på resten av gruppen som ju hade betalt för att få sitt. Då lärde jag mig att om jag satte på videon i min kamera så vaknar folk till liv. Jag åkte på en smäll av guiden men det var det värt.
Det var ju precis det som funkade här också. Det verkar bli en mental grej, att folk ser vad som händer "utifrån", vad ska folk på internet tänka när de ser det här. Eller nåt. Kan vara bra att veta.
Grupptrygghet är tyvärr en falsk trygghet. Den här karl'n kunde så småningom gå ner på egna ben.
(Logga in för att skriva en kommentar)
Det är tyvärr inte ovanligt att se att en deltagare i en grupp mår väldigt dåligt. Likaså är det inte ovanligt att se att ingen bryr så värst mycket om det. Än mindre hjälper dem ner.
Varför inte? Tja, då måste man ju gå ner själv också, och ofta har man dessutom fullt sjå med sig själv.
Detsamma gäller även bland kompisar. Jag har sett kompisar dumpa kompisar och även kompisar som betraktar sina höjdsjuka kompisar som svikare. Alla varianter.
Den här karl'n mår ju inte så bra men medlemmarna i hans grupp är fullt upptagna med att fotografera sig. Gruppen har även guide men nix, först när jag sätter på videokameran går guiden fram. Who knows, kanske för att komma med på bild...
Jag har funderat mycket på hur jag, som ensam klättrare, ska agera inför "angelägenheter" inom t.ex. en sån här grupp. Jag upplever det som en jättesvår balansgång och det är lätt att det upplevs som en attack eller ett ifrågasättande vad jag än säger. Aggressionen kan komma att riktas mot den sjuke, att han är en idiot, och det gör ju inte saken bättre.
Förra året i Bolivia erfor jag att en kille t.o.m. blev medvetslös av både hjärnödem och lungödem och ändå vägrade guiden att vidta åtgärder utan tänkte bara på resten av gruppen som ju hade betalt för att få sitt. Då lärde jag mig att om jag satte på videon i min kamera så vaknar folk till liv. Jag åkte på en smäll av guiden men det var det värt.
Det var ju precis det som funkade här också. Det verkar bli en mental grej, att folk ser vad som händer "utifrån", vad ska folk på internet tänka när de ser det här. Eller nåt. Kan vara bra att veta.
Grupptrygghet är tyvärr en falsk trygghet. Den här karl'n kunde så småningom gå ner på egna ben.
