Det är inte ofta ett sådant uttryck känns relevant. Men nu!
Dimman blev tätare och tätare och vi gick en hel del på snö, vilket gjorde att allt kändes flytande. Plötsligt märkte vi att vi tappat leden. Vi stod stilla ett tag och försökte hitta några konturer i töcknet. Vi såg en snöfri klippa och tog oss dit.

Och då...

Vi klev igenom en vägg! På andra sidan lyste solen från en vacker sommarhimmel!
"Väggen" böljade fram och tillbaka. Ena minuten befann vi oss i mjölkvit dimma och nästa i varm sommarsol. Vi hade kommit till periferin av det ökända Låkta-locket! Aldrig förr hade jag upplevt det så tydligt.

Bilden är tagen en bit upp i backen mot Harpasset.