På kvällen satt vi uppe sent och tittade ner mot tältlägret i dalens botten.

Det var det första livstecknet sedan båtskjutsen över Virijaure första dagen. Medan skymningen sakta sänkte sig över fjället så tog fantasin fart. Vi hade sett minst sex personer, vi var bara tre. Skulle vi söka kontakt nästa dag, det skulle bli en omväg, eller skulle vi bara fortsätta vår vandring?

Vi bestämde oss till slut att ta vägen förbi och få en pratstund, det var ju så länge sedan vi träffat andra människor. De borde ha sett oss när vi kom över bergskammen även om avståndet var stort. De hade nog packat ihop innan vi kom för nära om de ville vara i fred. Och nu på kvällen var allt lungt. Vi kröp in i vårt tält och somnade.