Efter 20 förflyttningar på vardera 100 m kan dock även den vackraste dag kännas som jobb igen. Wilma var inte imponerad av det utförda arbetet. Hon reste sig motvilligt när det var dags att gå vidare, och när jag satte ner pinnen igen sjönk hon ner på stället med en djup suck. Varför gör vi det här, matte?