Under min sista dag i Sarek för denna turen stiger jag upp på Skierfe. När jag slår mig ned vid toppen och beundrar utsikter så faller mina blickar mot Pårtemassivet. Jag minns vandringen året innan, genom alpina, steniga dalar (Lullihavagge) och enorma klippblocksplatåer (Luohttolahko).
Det är oundvikligt att jämföra det med årets där jag har vandrat på hektar efter hektar av mjuka ängar (Guohpervagge) och blickat ut grönskor i fler nyanser än jag ens kunde tänka mig (Rapadalen).
Och jag kan inget annat än förundras. Inte endast av utsikten jag har framför mig, utan även av den otroliga variation.
Även om färdvägarna aldrig korsades så var slingrade de sig genom samma park, ibland så nära att man nästan kunde ta på den den andra. Men ändå är det två helt olika världar jag har vandrat genom. Kanske är det dessa otroliga kontraster som gör att jag längtar tillbaka varje dag.