Bilder

Foto: diwic

Över block och sten i norra Arjeplogsfjällen

(Det här kanske blir lite långt. Men något ska man ju göra när man sitter och har sex timmars väntan mellan bussarna i Arjeplog...!)

Jag hade sett fram emot fjällen hela sommaren. Längtat. Kanske råkat köpa någon extra pryl som jag kunde klarat mig utan. Ny ryggsäck, liggunderlag, sovsäck. Tröja. Säkert något mer.

Redan på Lund C upptäckte jag att jag var långt ifrån ensam om att stå där med en stor ryggsäck och liggunderlaget fastsatt utanpå. Var detta året då fjällvandring blev mainstream? Eller bara en fluga? Hur som helst, jag hade bokat biljett via Göteborg istället för Stockholm - turligt nog, skulle det visa sig eftersom halva Hässleholms station brunnit ner och alla tåg det hållet var inställda.
Nåja, i ett regnigt Jörn var vi inte många som klev av. Det bådade gott för den avskildhet som jag sett fram emot. Tåget var en kvart sent, men det störde mig inte eftersom det var två timmars byte innan bussen skulle ta mig vidare mot norra Arjeplogsfjällen.

Just avskildheten var kanske främsta orsaken till val av fjällområde denna sommar. Det och närheten till kalfjället - en dryg timmes uppförsbacke från Vuoggatjålme, så är du uppe i ett landskapet där myggen för det allra mesta blåser bort, och där utsikterna över vidsträckta vyer är det alldagliga. På minuslistan stenigheten och den långa tid det tar att ta sig dit: snabbast är nattåg till Jörn och sedan buss därifrån.

Måndag: Vuoggatjålme - Skaptavárre (8,5 km)

Efter fem-sex timmar med buss var jag äntligen framme. Stigen gick upp till Tjidjákstugan, och efter ett kort stopp där, fortsatte jag vidare norrut på orösad fjällhed och stigen var ganska snart borta, eller gick den kanske åt ett annat håll än det håll jag skulle åt? Eftermiddag blev snart till kväll och min första tältplats blev strax öster om Skaptavárre, med stora bergsmassivet Tjidtjákgájsse ständigt närvarande på höger sida.

Tisdag: Skaptavárre - Tjidjákvágge - sjön 921 (17,2 km)

Ni vet, det här med fjällnavigering - det var ju ett år sedan sist. Tjitjákvárátj såg ju ut som en liten fjälltopp på kartan och jag tänkte jag skulle gå söder om den. Så här i efterhand så var det inte så mycket till fjälltopp, och det jag trodde var Tjitjákvárátj var istället den betydligt större toppen Kráhpesvárre. Så jag vandrade in i Tjidjákvágge norr om Tjitjákvárátj istället. Egentligen gjorde det inte så mycket, men kanske blev det någon km längre och lite stenigare än planerat.

Tjidjákvágge är relativt lättgånget om man håller sig på hedarna på sidorna om Tjidjákjåhkå, lagom högt upp. Men det kändes ändå läge att så småningom försöka snedda lite mot Tsähkke och gå väster om Dåresåjvve. Här är marken kargare, mer stenig. Men på något vis var det också här som fjällkänslan infann sig på riktigt: när det kändes lite ödsligare: små sjöar, stenar och lite hed att försöka hålla sig på. Bara jag, och stenarna och de små sjöarna (eller vattenpölarna om man så vill, sjöar är kanske större saker. Hur som helst...)
På väg uppför blev jag också uppvaktad av fjällen med en välkomsthagelskur. Den var säkert välmenad men jag kände inte riktigt att jag uppskattade den...

Sedan norrut över krönet och ner till sjö 921 för andra tältplatsen.

Onsdag: Tsäkhhe - Fávrájalgga - sjö 862 (15,7 km)

Efter lite utför ner från sjön 921 svängde jag upp väster om Tsähkke. Ett lite småbesvärlig sträcka uppför där jag försökte undvika alltför mycket stenar och att gå upp och ner och upp igen, men det var inte jättelätt. Men som också bjöd på spontanfika i form av mogna hjortron!

Uppe på passet väster om Tsäkhhe bjöd fjällen på fin utsikt över Dåråga och toppen Nåsste.

Att gå ner för passet var också lite klurigt och lite stenigt till en början, men snart gick det att kryssa mellan stenarna och efter ett kort vad precis innan sjö 779 tog jag lunch.

Sedan uppför och stenigt åt nordväst med siktet på Fávrájalgga - kanske detta var den stenigaste delen på hela vandringen. Dessutom var jag tvungen att ta mig förbi ett renstängsel. Renstängsel är verkligen inte min favorit - med all respekt för att det finns människor som behöver dem för sitt arbete, men de är kluriga att komma över/under/runt, och i ärlighetens namn, inte särskilt snygga. Men jag lyckades svänga runt vid den lilla samekåtan Nåsstejávrre. Vandrade sedan vidare med avtagande stenighet till precis efter sjö 862.

Torsdag: Vilodag

Efter onsdagens steniga strapatser kändes benen som spaghetti. Det var helt enkelt läge för en vilodag. Och inte mycket hände denna dag. Men kanske är det just dessa dagar som både kropp och själ behöver allra mest. Återhämtning. Vila.

Fredag: Nuorjojávrre - Rädniltjávrre - Rädniltjåhkå-bron (15,1 km)

Benen piggare och det var dags för ytterligare ett stenparti öster om Nuorojávrre. Det här stenpartiet kändes dock lite enklare än det förra, både eftersom jag var inställd på att ta det lugnt, men också för att det ändå gick hyfsat att kryssa och gå runt stenarna. Lite stenar, lite hed, gå runt, lite mer hed osv.

Sedan var planen att korsa renstängslet igen för att gå mot Ikkesvágge. Och jag gjorde väl ett halvhjärtat försök att komma över det men...egentligen var det ett annat skäl till att jag lät bli.

Att vada är alltid klurigt och riskfyllt, inte minst när man är ensam. Vilka vad som är för svåra går inte att avgöra bara genom att titta på kartan, men som nån slags indikation har jag att om bäcken/ån har ett namn på kartan så är det risk för att det är ett lite större vattendrag och därmed kan vara för riskfyllt. Och när jag lusläste kartan hittade jag att Rädniltjåhkå faktiskt heter så redan innan Rädniltjávrre. Det faktum att någon bemödat sig att bygga en bro över Rädniltjåhkå längre ner antydde också ett större vattendrag.

Jag beslutade mig istället för att gå runt Rädniltjávrre för att slippa renstängslet och gå över bron istället - tänkte jag, tills jag upptäckte renstängslet mellan Guoledibme och Rädniltjávrre, som fanns i verkligheten men inte på kartan! Nåja, det visade sig att detta renstängsel hade rasat just där jag tänkte passera det - ett skolboksexempel på uttrycket "tur i oturen"!

Norr om Rädniltjávrre stötte jag på någon slags kullelabyrint med stenhällar högst upp och valfri överraskning i de små dalarna. Man vet inte vad som väntar bakom nästa kulle! En liten vattensamling var en lågoddsare. Men lite vide eller dvärgbjörk var också vanligt. Hittade enstaka hjortron här också. Jag slår vad om att hade man anordnat fjällorientering här hade ingen hittat en enda kontroll...

Efter några km av kullelabyrint - nåja, hade man gått vilse hade det inte varit värre än att knata upp på en kulle för att se var man var - så bar det av neråt mot bron nere i fjällbjörkskogen. Hur hittar man då en bro mitt bland alla träd? Ja, förutom att följa ån neråt så var bron placerad just vid ett vattenfall: man kan alltså hitta rätt genom att lyssna sig till ljudet från vattenfallet! Om detta var en slump eller om någon tänkt till vet jag inte, men det måste ha varit en ytterst sällan använd bro eftersom det inte fanns någon stig på endera sidan bron.

Utan stig att följa begav jag mig upp mot kalfjället igen. Ett par ganska jobbiga km med mycket småkullar - antingen går man upp och ner för varenda en eller så får man trampa i dvärgbjörksnår - så tältade jag på en vacker kulle med utsikt över Mavas.

Lördag: Ikkesvágge - Ikkesjávrre - Jurunjávrre (14,3 km)

Detta var den finaste dagen! Inte minst vädermässigt. Vädret hade upp till dess varit okej men lite småirriterande: lite sol, lite moln, lite regn. Eller varför inte sol och lite regn samtidigt, lite sådär så har man regnkläder av blir man blöt utifrån, med regnkläder på blir man blöt inifrån. Och ofta så vindstilla att myggen surrade runt trots att de brukar blåsa bort på kalfjället. Men idag var det sol och lite växlande molnighet.

Efter flera dagar i orösad terräng var det också skönt att få gå på led ett tag. Benen började bli lite trötta återigen. Från Ikkesvágge har man en vacker utsikt över Årjep Savllo. Årjep Savllos huvudtopp har en lite skojig sidoutlöpare som ser ut som ett litet torn, och som inte verkar synas på kartan, är den verkligen så liten?

Jag hade tidigare funderat på en topptur till Årjep Savllo. Vädret skulle dessutom ha gjort en sådan tur möjlig just denna dag. Men benen skulle inte ha orkat och terrängen hade nog varit stenig och besvärlig högst upp. Jag satt i stugan vid Ikkesjávrre och åt lunch och funderade en bra stund på om jag ändå inte skulle gå upp på den första toppen åtminstone (Gábsjetjåhkkå) men jag valde att låta bli. Istället tog jag en lugn eftermiddagsvandring och beundrade vackra Ikkesjávrre. Och jag undrar om ändå inte Ikkesjávrre är den vackraste sjön jag sett? Så orörd (så när som på ett par oansenliga renvaktarstugor), och så majestätiska berg på 700-800 meter över vattenytan som sluttar brant ner till sjön. Inte gjorde det saken sämre när jag hittade hjortron nära leden! Denna gång kunde jag inte låta bli att plocka en knapp liter och stoppa i ryggsäcken - trots att allt jag hade som var rent var en tunn plastpåse.

Tältade sedan 2-3 km innan Jurun. Strax innan fick jag också lite mobiltäckning för första gången på länge, så jag passade på att höra av mig och höra hur det var med de där hemma.

Söndag: Jurun - Riksväg 95 - Mierkenes (9,1 + 9,4 km)

Om lördagen hade bäst väder, så var det tvärtom nu. Jag började dagen i regn och motvind. Ett kort stopp i Juruns raststuga och sedan uppför. På väg uppför avtog regnet men vinden tilltog och högst upp var det nästan lite tufft att gå mot vinden. Det här var ett sånt där "nästa-kulle-fjäll", dvs man ser till nästa kulle, och när man är uppe på den så ser man till nästa kulle och man undrar lite om man någonsin är uppe? Det var hur som helst bara att gå på - stigen var vältrampad så det var svårt att gå fel - och fram till riksväg 95 (vid Guoletisjávrre).

Väl vid vägen så kändes det ändå lite tråkigt att färden var över. Så jag och mina ben kom överens om att de nog skulle orka gå en bit till, bara det vore på asfalt istället för steniga stigar. Så jag gick längs väg 95 ner till vägstationen vid Mierkenes, med visst vemod över att vandringen snart var över, hade jag blicken fäst på fjällbjörkarna som, kanske i samma vemod, började fundera på om det var på väg att bli höst eller om det skulle dröja ett tag till.

I Mierkenes beställde jag sedan skjuts till Vuoggatjålme, där jag sov i stuga den natten. Skönt att kunna få ta en dusch och byta om till rena kläder efter en vecka på fjället!

Sammanfattning

Jag hade haft en lite för ambitiös plan från början - jag hade tänkt gå från Ikkesjávrre över stenfältet till Visstevagge och tillbaka till Vuoggatjålme den vägen. Och med topptur till Årjep Savllo dessutom. Men jag hade kanske underskattat svårigheten med blockterräng eller överskattat min kondition (eller lite både och) så jag kortade av turen med två dagar och gick ut till väg 95 istället. Trots det känner jag mig inte missnöjd - åtta mil på fjället (varav mycket i orösad terräng och en del i stenig sådan dessutom) är inte fy skam det heller! Och jag har fått uppleva en vacker och spännande del av Sverige, som de flesta andra knappt ens har sett på bild.

Jag pratade förresten med någon på första tåget som också var fjällvandrare och sa: "Det är alltid värt det". Och jo, trots blåsor på fötterna, trötta ben och lite småtaskiga knän, och trots alla pengar lagda på utrustning, nattåg, m m, så var det värt det. Den här gången också.

Epilog

I Arjeplog ringde den första mobiltelefonförsäljaren. Sen var det signalfel i Örebro (dock utan missade anslutningar). Och på X2000 sitter man och glor in i reklam i timmar. I Skåne möttes jag av 30 graders hetta. Varför kan man inte bara ta nästa tåg tillbaka upp till fjällen igen...?