Att klara soloturer

De som beger ut på soloturer för att de har ingen partner att gå med eller av något skäl gör det. Jag har varit tvungen att gå ut på soloturer av olika skäl. Man vill ju inte stanna hemma utan man vill komma ut och fjällvandra.

Hur gör ni därute på fjällen för att klara av psyket om det känns jobbigt eller väldigt ensam? Läser böcker, skriver dagbok? Eller har ett sätt att hantera det? Har ni lättviktsutrusting för att klara bära allt själv eller planerar turer på ett sätt?

Jonas

[Ändrat av macpac 2001-09-17 kl 22:13]

Sjung!

Jag planerar en ca 60 dagar lång tur där jag ska ha med mig en hund som enda sällskap. För mig som gillar hundar tror jag det kommer betyda mycket för att inte bryta ihop av ensamhet.

En annan grej som jag tänkt prova är att ha med mig en bunt sångtexter och öva på.
Träna in låttexter under kvällarna i tältet och sjunga på dagarna.

/Per

Det finns vänner som alltid finns där

Det är samma knep som beträffande överlevnad. Man skaffar en kompis, tex broder Sol.

Solen har fördelen med att man kan säga God morgon och God natt till "någon". Solen följer ju med på hela resan och tittar ibland till just dig lite extra. Därför blir den lite mänsklig och ett bra ressällskap.

I övrigt kan du vänja dig vid att prata med dem därhemma fast de inte är där. En liten nackdel är att du kan vänja dig vid detta sätt att "kommunicera" med dina vänner och inte kontakta dem lika ofta tillbaka i civilasationen!

Ett annat tips är ju just att leta efter reskompisar här på Utsidan. Det finns ju tex möjlighet att lägga ut dig själv på kartan.

Gå på tvären........

Du kan ju som solist själv välja din väg, solo eller följa John.
Går du tvärs lederna, obanat, så kommer du snabbt att lära dig att det emellanåt finns ortsbefolkning neråt dalarna till och då är du inte ensam....just då. En god bok vars sidor du offrar, fasta tider för måltider och mellanmål, fotografering, tittning, karläsning, allt tar sin tid och utan radio och sms så måste du gissa väder för att planera nästa dag...
Väljer du följa John så går du stora leder vid populära tidpunkter och bor i stugor, lätt packning underlättar, köper käket efterhand du går...det blir ju senare på säsongen rätt spännade äveom det var länge sen jag bara kunde köpa rotmos och fläsk fyra ggr i följd!
Går du på tvärs i Norge så är det inte långt till dalen och affären, samt inte att förglömma hotellet med en varm dusch och en njutbar middag emellanåt, allt bestämmer du själv som solist....Och du man behöver inte så mycket kläder och mat för att klara 3-4 dagar själv innan man dyker ner på en fjällstuga eller bod för att skaffa lite mat till. http://www.ultralightbackpacker.com
Träna ensamhet vid kustvandringar, låglandsleder och själv så samlar jag på skogssjöar och tjärnar, fridfulla platser att besöka vid veckoändar....

Ensamhet

Jag var på en två-dagars soloutflykt förra sommaren och träffade under de två dagarna inte en människa.

Uppriktigt talat så är mitt bestående minne av dessa två dagar ensamhet. Från början hade jag sett fram emot att få rå om mig själv en smula och få lugn och ro men redan första kvällen så dök den lilla kaffereps-djävulen upp i huvudet och jag kände ett enormt behov att få prata, prata, prata. Andra dagen och kvällen gick lite bättre.

Framför allt kvällarna var lite kämpiga, normalt tycker jag om att göra "bokslut" på kvällarna, speciellt om man varit med om en massa saker under dagarna. Sedan är det klart att det var synd att jag glömt den bok jag tänkt ha med mig dessutom.

Tredje dagen var den enklaste, kanske för att man var på väg hem. Egentligen är det typiskt att man avslutar med en positiv upplevelse eftersom det får en att vilja solovandra igen (något som var otänkbart under första dagen och kvällen).

/Mille

Känns friare när man är ensam

Jag har aldrig haft några problem med att vara ensam i naturen längre perioder. Jag tycker snarare att det är skönt att slippa sällskap. Naturen känns och upplevs dessutom närmare och större när man är solo.

Jag har ingen super lättviktsutrustning, men om jag ska ut i 2 veckor solo på sommaren brukar ryggsäcken väga c:a 20kg inkl mat. Det enda jag brukar spara in på är faktiskt maten, man (jag i alla fall) klarar mig på betydligt mindre i fjällen än hemma. Det verkar som om kroppen känner av att den får mindre att förbränna och då ställer om sig till mindre förbränning. Jag har i alla fall varit ute i 53 dagar i sträck på det här sättet utan att gå ner ett enda kg!

Har alltid med mig någon pocketbok, men den brukar man läsa klart alldeles för fort. Sedan får man fördriva tiden med annat eller bara sova bort tiden.

Jag rekomenderar verkligen att man ger sig av ensam om det känns rätt.

Ensamhet kräver större marginaler...

...är min erfarenhet, kaxputten inom sig har en förmåga att "blekna till intet" när ensamheten tränger sig på. Den första känslan av ensamhet (eller snarare otrygghet) har för min del mycket att göra med att man lämnar en känd (och trygg) miljö med familj, ungar, kompisar, arbete mm och plötsligt befinner sig ensam i en mer eller mindre okänd mijö/situation. Den första känslan bleknar dock ju längre tid man är ute. För att upprätthålla trygghetskänslan krävs marginaler, att ha en känsla av man man har kontroll över situationen. Här finns flera faktorer som bidrar. Det är exempelvis inte roligt att ligga ensam i ett tält av mindre god kvalité när vind, regn och mörker råder utanför. M a o är det viktigt att man har utrustning man kan lita, oavsett om det är frågan om tält, skor, kök eller annat! Jag brukar ta för vana att orientera mig och ta ut kompassriktning inför morgondagens "bravader" innan jag "slocknar" i tältet, man vet ju aldrig, dagen efter kan det vara "tjocka" med ingen sikt alls. Att tillämpa "Lappmetoden"; att vid problem alltid först tända en brasa och koka sig en kopp kaffe är inte helt fel. Det ger tid till eftertanke och möjlighet att fatta rätta beslut. Alla macho-insatser bör självklart undvikas. Är man osäker om vad man klarar så skit i att pröva, gör det som känns tryggt! med tiden klarar man mer och mer. Har man möjlighet att styra sin "utflykt" i tid, bör man se till att (åtminstone första gångerna) ge sig ut när SMHI lovar fint väder. Det får inte bli alltför mycket "död-tid" som kan ge upphov till hemlängtan. En bra bok är absolut nödvändigt att ha med sig (eller någon annat tidsfördrivande sysselsättning). En liten "godbit" att belöna sig med vid "kvällsvarden" skadar inte heller! Jag har för vana att konversera med mig själv, i positiva ordalag (pep-talk) vilket bidrar till att hålla humöret uppe. Första förband, färdmeddelanden, kart- och kompasskunskaper tillhör självklarheterna som gör turen tryggare/roligare. Min erfarenhet att ju fler turer man gör själv ju mer bleknar otrygghetskänslan till förmån för naturupplevelsen. Det är ungefär som träningsvärk, den ger sig ju mer man tränar. Vad gäller utrustning så har jag med åren frångått allt "extra" till förmån för en lättare packning, det ger mer energi över till att "uppleva". OBS viktigt att man inte bantar sin utrustning så att säkerheten åsidosätts. Sen kan man ju bla bla bludder...osv. Nu får jag nog ge mig! Avslutningsvis...Min begränsade, men dock erfarenhet, har lärt mig att det krävs "tillvänjning", ju fler turer dess då bättre känns det. Ovanstående "kryddat" med fungerande utrustning och god självinsikt ger förutsättningarna för himla trevliga soloturer!

Hare!
Anders

Ensam i Sarek

Just hemkommen från en 9 dagas ensamvandring i Sarek.
Hur bra det går är naturligtvis beroende på hur man är som person. Men också på omständigheter som vädret t.ex. Första delen av vandringen gick bra, man hinner tänka en hel del på saker som man inte tänker på i vanliga fall, dessutom är det otroligt avkopplande att sitta ute på kvällen och se på när skymningen faller. Ett drygt dygn tältade jag vid Smailaträffen och där fanns det andra att umgås med (Det blir lättare att få kontakt med nya spännande mäniskor om man är ensam). Sedan började det regna oavbrutet, då blir det mera problematiskt. Naturen utanför tältet är inte så mycket att sitta och njuta i längre. Och tältet man har är antagligen inte så stort och duger bara till att äta och sova i. Då tenderar "lappsjukan" att smyga sig på en ganska ordentligt. Sen kan det falla sig så att man stöter på folk som ska åt samma håll som man kan slå följe med och få utlopp för det uppdämda pratbehovet.

Det var första gången jag ensamvandrade och jag vet inte om jag gör det någon mer gång, vädergudarna var ju inte på min sida vilket naturligtvis var en besvikelse och prövning. Men det var också stärkande då jag ju nu vet att jag grejar en längre vandring ensam under ganska svåra förhållanden, med svåra vad och dimma som gjorde orienteringen svår.

Det är värt att prova på! gör de'
uppmanar ///Claes

ensamhet, problem eller lösning?

Det kan vara av tvång jag vandrat ensam från början, men det
har alltmer blivit ett värde. jag väljer årstider och turer
med sikte på ensamhet. Jag har vandrat i Norge årligen sedan
1997. En tur i Saltfjellet, norr om Polcirkeln, et antal
i sydnorge: Rondande-Dovrefjell, Trollheimen, Tafjord,
Skarvheimen-Jotunheimen och Breheimen-Jotunheimen.
Jag har alltid tält med och föredrar det, även där stugor finns.
Jag tycker inte om att trängas, duscha i mörka utrymmen,
osv.
Det handlar om friheten, men alltmer också om ensamheten.

Tiden brukar gå. Jag går kanske iväg vid halvsju, är framme
vid nytt läger vid 14-16-tiden. Det kan gå en timme att
hitta tältplats jag är nöjd med. Tvättar hela kroppen, lagar
mat, skriver dagbok, gör sen gärna mindre utflykter i
omgivningen.

I Breheimen senast gicck jag 6 1/2 etapp. På tre av dem
kan inge ha gått samma sträcka åt vare sig ena eller andra
hållet. På en blev jag ensam därför att jag gick tidigt.
Jag tror jag mötte eller blev upphunnen av c:a 15 personer
på hela denna del av turen. I Jotunheimen kan man också
hålla sig borta från massorna genom att använda tält
eller trotsa vädret. En dag senast mötte jag en danska, två
italienare och två fransmän en mycket regnig dag.
De norska turisterna satt väl på hyttene och spelade kort.

Även på kontinenten hittar jag ensamheten. Jag tycker bäst om
sydalperna och Pyreneerna, mest för klimatet. Man kan
börja långt före högsäsongen eftersom
det ofta ärsnöfritt
tidigt. Förra årets alptur började 21/6, vilket kanske inte
går i Östaplerna. Årets 19 dagar långa tur i Pyreneerna
började den 18/6. Hälften av övernattningarna var fria; jag valde
sådana mål, det kan ha varit för långt mellan stugor för
en dagsetapp, några stugor var stängda.

il C.

Ensamhet som tär på psyket?

Jag har ett flertal gånger gjort ensamvandringar i fjällen. För mig har det fungerat utmärkt eftersom jag uppskattar ensamhet och tystnad.

Som tidigare sagts är en lösning att sjunga eller lyssna på musik. Men det bästa är nog att vara uppmärksam, uppmärksam på vad man gör och vad man ser. Då har man inte tid att linda in sig i sitt psyke.

Mvh, Per Nyberg.
http://www.sverigesfriluftsguide.com

Utsidan: 1+1=2 !

Som tidigare nämnts är Utsidan ett ypperligt forum för att inte behöva gå ensam eller för att hitta nya vänner.

Själv hade jag läst om att Claes ovan skulle till Sarek samma tid och sträckning som jag själv. Lite mailande innan, vi sågs på tåget och även sedan vid Mikkastugan. Vid denna tidpunkt var jag själv ute på ensamvandring i riktning mot Salto och Claes gav mig ovärderliga tips om lämplig färdväg, vadställen mm.
Så det lönar sig verkligen att kolla runt här innan!

/Magnus

Et intresangt tema som jeg har tenkt litt på etter at jeg kom hjem etter ti dagers solotur i Sarek. Etter seks dager med regn hvor det eneste fornuftige var og ligge i teltet ble jeg nesten psyket helt ut.
Ikke en kjeft og prate med, trodde nesten jeg skulle tørne. Pakket sekken og tenkte å vandre ned til nammatj og bestille båt hjem, men så traff jeg to hyggelige svensker, som hadde samme ærend som jeg elg fotografering
Nå fikk utløp for pratelysten og kjente med en gang trivsel og glede, jeg ble fire dager til sammen med de.
Noen er nok skapt for å vandre solo andre ikke, men alle som vandrer i fjellet burde tåle en uke eller to i teltet dersom uvær stopper videre vandring.
Vet ikke om jeg hadde fikset det.