Om att utsätta sej själv för uppenbar fara
- Trådstartare maskon
- Start datum
maskon; sa:
För att kunna gå framåt,hade alla bara gjort vad de innan pysslade med skulle vi fortfarande hänga i träden och aporna skulle kasta bananer på oss.
Sen skiljer det ju på vilka utmaningar man tar sig an. Vissa spöar folk som är mindre.
peter
ping; sa:
Och med det svaret satte vi punkt för denna tråd
Jag tror inte folk som utövar aktiviteter med små marginaler, som kan ge svåra konsekvenser valt sin aktivitet utifrån riskfaktorn. Någon gång i livet fann man en passion som gjorde livet otroligt mycket rikare och med det kom också riskerna.
Någonstans går den tunna gränsen till galenskap och balansen där emellan får enligt mig varje individ själv stå för.
Någonstans går den tunna gränsen till galenskap och balansen där emellan får enligt mig varje individ själv stå för.
Ja exempelvis!maskon; sa:
Men även någon slags "skaparglädje"/kreativitet, känsla av närvaro, varför inte addera lite grupptryck eller en ide om utmaningar som nästan omöjliga.
Jag tror även att delar av denna glädje kan handla om en rätt tillrättalagt och tråkig vardag där vi inte har nytta av de gener som gjorde att just vår genuppsättning lyckades i survival of the fittest.
Att testa gränser är något vi har med oss sedan barnsben.
I någon mening tycker jag faktiskt att frågan är direkt dum. Är det så att du faktiskt inte vill förstå den ickerationella delen av människan?
(Ett speciellt tips till dig: ISBN 9153425669)
Tror också att det är viktigt att skilja på aktiviteter
Vissa aktiviteter går att förklara med vanlig nyfikenhet och grupptryck men jag betvivlar att det är dessa faktorer som ligger bakom de rent sjävlmordsliknande aktiviteterna, speciellt om det gäller upprepningar, att gång på gång utsätta sig för livsfara
Där tror jag mer att det gäller ego, att få bekräftelse, inte så mycket från omgivningen som för sig själv. Lite psykopati nästan, man gör det man måste och skiter i andra.
Vissa aktiviteter går att förklara med vanlig nyfikenhet och grupptryck men jag betvivlar att det är dessa faktorer som ligger bakom de rent sjävlmordsliknande aktiviteterna, speciellt om det gäller upprepningar, att gång på gång utsätta sig för livsfara
Där tror jag mer att det gäller ego, att få bekräftelse, inte så mycket från omgivningen som för sig själv. Lite psykopati nästan, man gör det man måste och skiter i andra.
...och detta ego verkar väcka sympati och beundran hos de flesta istället för förakt. Det är väl helt enkelt så att evolutionen inte nått längre än att vi beundrar de våghalsiga och omdömeslösa.
Och till er som fortfarande undrar vad jag menar från början: Farliga extremsporter (ej inkluderande svampplockning och långa skogspromenader)
Och till er som fortfarande undrar vad jag menar från början: Farliga extremsporter (ej inkluderande svampplockning och långa skogspromenader)
maskon; sa:
Men svaren har väl i viss mån gått ut på att utan våghalsar och omdömeslösa så hade vi fortfarande varit på apstadiet, är det inte ett ganska troligt scenario?
[Ändrat av öringen 2006-05-18 kl 15:53]
Min tanke är nog att det både väcker sympati/beundran (drömmar/önsketänkande från tvsoffan) och förakt (min mor och kanske även du har tydliga åsikter om nödvändig och onödig "upptäckarglädje").maskon; sa:
Jag brukar ju förvisso för det mesta rösta på både-och istället för antingen-eller...
Tror inte även du att vi sprider vår beundran och vårt förakt lite så där stokastiskt - som ytterligare ett "bevis" på att människan är irrationell och inkonsekvent (och mänsklig och charmant!).