Skor har ju varit på tapeten i flera diskussioner de senaste dagarna. Eftersom jag stuckit ut huvudet och talat mig varm för lättare dojor får jag väl lyfta fram några tankar som varit viktiga för mig.
Det finns framförallt tre invändningar som man får i skallen när man börjar fundera på gympadojor i fjällen. Dessa är vriststöd, skydd för foten samt skydd mot väta. Men låt oss först börja med den verkligt tunga (!) fördelen, nämligen vikten. Det finns olika varianter på hur många kilo på ryggen som motsvarar ett kilo på foten, men alla är nog överens om att man lyfter fötterna många hundratusen gånger under en lång vandring och med dem vartenda gram som fotbeklädnaden väger. Det säger sig självt att man blir tröttare av att gå med mina 2, 2 kg gummistövlar än med gympadojor.
Frågan är då, är fördelen med ett lättare fotplagg sådant att det uppväger de eventuella nackdelarna. Låt oss börja med vriststödet. Om man läser ett standardverk som Chris Townsends The Backpackers Handbook så ser man att han kallar det Myten om vriststöd. Townsend är intressant därför att han är en mycket balanserad skribent, som inte tillhör de ultralätta frälsarnas ibland väl exstatiska skara.
Han skriver att de flesta vandringskängor ger mycket litet vriststöd, de har ganska mjuka skaft och om man ställer sig på sulans utsida så kommer man att märka en tydlig press på vristen. Det är enbart mycket styva kängor med höga skaft som ger vriststöd. Townsend exemplifierar med sina skidkängor av telemarkstyp. Dessa är synnerligen obehagliga att gå i och motverkar helt en naturlig fotrörelse.
Vad som ger vriststöd, skriver Townsend och många andra, är hälen på skon. Den s k heel cup eller hålighet som hälen vilar i på de flesta skodon är det som ger stöd, som håller foten på plats över sulan. Något som då kan vara sämre på vissa sandaler. Sådana fördjupningar finns på de flesta löparskor och andra fritidsskor.
Skydd för foten är en annan viktig funktion hos skon. Det handlar om både över och undersida. Sulan skall vara dämpande och skydda fotsulan mot ett ständigt hamrande mot marken. Överdelen skall skydda tårna och övriga delar av foten mot stock och sten. Moderna fritidsskor uppfyller som regel dessa krav med råge. De ger också ett utmärkt grepp på olika underlag.
Skydd mot väta har vi så. Expertisen verkar ganska enig om att inga kängor klarar att i längden skydda fötterna mot väta. Flera dagars regnväder eller blötsnö går igenom alla fettlager och membraner. Om de mot förmodan skulle hålla tätt så suger de ändå upp en hel del vatten som gör dem klart tyngre än de är hemma i stugvärmen.
Återstår då gummistövlar, som är populära i Skandinavien därför att vi har mycket våtare marker än de som amerikaner och kontinentala européer vandrar i. Min egen erfarenhet är att gummistövlar är det som håller fötterna torrast. De har dock stora nackdelar. Tunga, dålig passform ger lätt skavsår (beror en hel del på hur ens fötter är skapta) och de är olidligt varma och svettiga när det är varmt.
Den ultralätta skolan säger: Eftersom du ändå inte kan hålla dig torr, ta något lätt på fötterna och strunta i att du blir blöt. Så länge du håller dig i rörelse så håller du värmen i fötterna även om de är blöta, vilket är det verkligt viktiga. När du rastar tar du på torra sockar och stoppar ned dem i sovsäcken om det är extra ruggigt.
Synpunkter på detta?
Hälsningar
Jörgen
Det finns framförallt tre invändningar som man får i skallen när man börjar fundera på gympadojor i fjällen. Dessa är vriststöd, skydd för foten samt skydd mot väta. Men låt oss först börja med den verkligt tunga (!) fördelen, nämligen vikten. Det finns olika varianter på hur många kilo på ryggen som motsvarar ett kilo på foten, men alla är nog överens om att man lyfter fötterna många hundratusen gånger under en lång vandring och med dem vartenda gram som fotbeklädnaden väger. Det säger sig självt att man blir tröttare av att gå med mina 2, 2 kg gummistövlar än med gympadojor.
Frågan är då, är fördelen med ett lättare fotplagg sådant att det uppväger de eventuella nackdelarna. Låt oss börja med vriststödet. Om man läser ett standardverk som Chris Townsends The Backpackers Handbook så ser man att han kallar det Myten om vriststöd. Townsend är intressant därför att han är en mycket balanserad skribent, som inte tillhör de ultralätta frälsarnas ibland väl exstatiska skara.
Han skriver att de flesta vandringskängor ger mycket litet vriststöd, de har ganska mjuka skaft och om man ställer sig på sulans utsida så kommer man att märka en tydlig press på vristen. Det är enbart mycket styva kängor med höga skaft som ger vriststöd. Townsend exemplifierar med sina skidkängor av telemarkstyp. Dessa är synnerligen obehagliga att gå i och motverkar helt en naturlig fotrörelse.
Vad som ger vriststöd, skriver Townsend och många andra, är hälen på skon. Den s k heel cup eller hålighet som hälen vilar i på de flesta skodon är det som ger stöd, som håller foten på plats över sulan. Något som då kan vara sämre på vissa sandaler. Sådana fördjupningar finns på de flesta löparskor och andra fritidsskor.
Skydd för foten är en annan viktig funktion hos skon. Det handlar om både över och undersida. Sulan skall vara dämpande och skydda fotsulan mot ett ständigt hamrande mot marken. Överdelen skall skydda tårna och övriga delar av foten mot stock och sten. Moderna fritidsskor uppfyller som regel dessa krav med råge. De ger också ett utmärkt grepp på olika underlag.
Skydd mot väta har vi så. Expertisen verkar ganska enig om att inga kängor klarar att i längden skydda fötterna mot väta. Flera dagars regnväder eller blötsnö går igenom alla fettlager och membraner. Om de mot förmodan skulle hålla tätt så suger de ändå upp en hel del vatten som gör dem klart tyngre än de är hemma i stugvärmen.
Återstår då gummistövlar, som är populära i Skandinavien därför att vi har mycket våtare marker än de som amerikaner och kontinentala européer vandrar i. Min egen erfarenhet är att gummistövlar är det som håller fötterna torrast. De har dock stora nackdelar. Tunga, dålig passform ger lätt skavsår (beror en hel del på hur ens fötter är skapta) och de är olidligt varma och svettiga när det är varmt.
Den ultralätta skolan säger: Eftersom du ändå inte kan hålla dig torr, ta något lätt på fötterna och strunta i att du blir blöt. Så länge du håller dig i rörelse så håller du värmen i fötterna även om de är blöta, vilket är det verkligt viktiga. När du rastar tar du på torra sockar och stoppar ned dem i sovsäcken om det är extra ruggigt.
Synpunkter på detta?
Hälsningar
Jörgen