Började min vandring förförra onsdagen då jag gick upp från Ramundberget. Tog en tripp förbi några fantastiska sjöar vid Skarsfjället och fortsatte mot Skardfjella via Biskopssjön.
Gick upp till en otilljänglig sjö på nästan 1200 meters höjd som heter Soenehktejaevrie som ligger typ två mil fägelvägen från närmsta samhälle med höga berg i vägen. Efter att ha slagit upp tälten så hörde jag åskmuller vilket gjorde mig lite nojjig på grund av läget för min tältplats precis vid sjön, bakom en liten kulle. Åskvädret kom aldrig till min stora glädje men det började hagla i stället med hagel stora som ärtor. Efter haglet så kom lungnet och den stora fjällsjön blev helt spegelblank och det såg ut som en ishinna över hela sjön som kompletterade isflaken som flöt omkring. Helt magiskt!
Dagen efter passerade jag ett pass norröver och gick ned till Stora Skarvdörrssjön. Den första sjön man möte på vägen var nästan helt isbelagd vilket var lite förvånande.
Efter att ha varit ute i nästan en vecka där jag inte mött en själ på länge så tänkte jag gå väster om Sylsjön mot Sylarna för att proviantera på fjällstationen. Det blåste väl byar på 20 sekundmeter och duggade lätt i 4 gradig värme när jag började ta mig ned från fjället. Efter att ha rastat i lä så kom jag fram till en slänt ned mot Biskopdalen och utloppet av Biskopsån.
När ag ökade farten på grund av lä och att det gick nedför så återkom mina dagliga tankegångar om vad faan man skulle göra om man ramlade och bröt benet. Det var väl bara att försöka krypa ned till någon led, rulla in sig o tältet och vänta på att förhoppningsvis någon kom, gick tankegången. Plötsligt halkar min vänsterfot i en lerslutning och jag sätter mig konstigt på foten då jag försöker kompensera fallet. Jag känner att det knäpper till i hälen ungefär som ett gummiband går av och foten ligger under mig i en konstig vinkel. Det är inte sant! tänker jag. Hur i fan kan det hända mig precis när jag går och funderar över vad jag skulle göra i dylik situation. Jag ställer mig snabbt upp och försöker stödja mig på foten. Det gör ont men foten fungerar. Tar några snabba steg och känner paniken bubbla upp. Känslan trycks tillbaka och foten går ju trots allt att gå på så inget är ju troligtvis brutet. Tänker att det är bäst jag skyndar på då foten säket kommer att svullna upp och bli värre snart. Hastigt börjar jag ta mig ned för kullen när militärtjänsten inpråntade förkortningar letar sig fram ur det omedvetna. Stop! Stanna, tänk, orientera dig, planera din förflyttningsväg. Stannar till och funderar över situationen. Jag har en relativt ovandrad led någon kilometer nedanför mig. Sedan ett vad över en å där det finns en stuga på kartan. Sedan är det bara några kilometer till Dammen vid Sylsjön där det skall finnas en öppen stuga och väg. Det är bara att fokusera mig och gå på och hoppas att foten håller. Traskar på i rask takt. Skriker till när foten hamnar i speciella vinklar vilket smärtar, annars känns den hyvsat bra. Kommer fram till ån. Vattenståndet är förhållandevis högt på grund av regn men skulle normalt inte vara något problem. Jag spänner snabbt några spännen runt fotleden över regnbrallorna men känner inte för att börja tejpa. Jag kan klara vadet torrskod med lite tur och skicklighet. Känner vatten massorna mot vaden och oroar mig för den ojämna botten. Tänker att om det börjar läcka in så måste jag ignorera det och ändå ta det lungt. Priotering är att ta sig över och inte ramla. Känner vatten strömma in i skorna som om de vore öppna ovantill men ignorerar det. Faan! Men det iskalla vattnet kanske håller tillbaka svullnaden försöker jag intala mig för att tänka positivt. Ser några stugor längre fram och går fram till huvudstugan som ser olåst ut. Knackar på men det är ingen som öppnar. Nere vis Sylsjöns strandbrínk ser jag två till hus där båthuset är öppet. Det finns folk här tänker jag vilket känns befriande. Träffar på två äldre män från Söderhamn som låter mig gå in i huvudsstugan och byta strumpor. Foten verkar hel och går att vrida på i alla möjliga vinklar utan större problem. Efter att ha sagt adjö så går jag till Sylsjödammen där det fanns en öppen stuga som befolkades av en dansk och hustomten Karl-Axel Sylsjö (säkert någon här som känner till honom) som brukar tillbringa sommrarna där.
Efter två nätter där så får jag skjuts av Karl-Axel ned i Norge och vidare in i Sverige. Sjuksyrran på akuten säger senare via telefon att hälsenan troligtvis är av eller skadad, det kan också vara en allvarlig stukning. Det finns inget de kan göra. Det är bara att vila med benet högt och röntgen är nog ingen större mening.
Det känns lite vemodigt att behöva avbryta vandringen men jag fattade nog rätt beslut som valde att inte fortsätta med en pajad fot.
Så kan det gå. Känns betryggande att det oftast inte går värre. Jag var betydligt mer pissnödig när jag ramlade i Kaitumälven för två år sedan och var tvunget att simma en bit under vattenytan på grund av djupet.
Man kanske inta skall ge sig ut på fjället själv ändå?
Gick upp till en otilljänglig sjö på nästan 1200 meters höjd som heter Soenehktejaevrie som ligger typ två mil fägelvägen från närmsta samhälle med höga berg i vägen. Efter att ha slagit upp tälten så hörde jag åskmuller vilket gjorde mig lite nojjig på grund av läget för min tältplats precis vid sjön, bakom en liten kulle. Åskvädret kom aldrig till min stora glädje men det började hagla i stället med hagel stora som ärtor. Efter haglet så kom lungnet och den stora fjällsjön blev helt spegelblank och det såg ut som en ishinna över hela sjön som kompletterade isflaken som flöt omkring. Helt magiskt!
Dagen efter passerade jag ett pass norröver och gick ned till Stora Skarvdörrssjön. Den första sjön man möte på vägen var nästan helt isbelagd vilket var lite förvånande.
Efter att ha varit ute i nästan en vecka där jag inte mött en själ på länge så tänkte jag gå väster om Sylsjön mot Sylarna för att proviantera på fjällstationen. Det blåste väl byar på 20 sekundmeter och duggade lätt i 4 gradig värme när jag började ta mig ned från fjället. Efter att ha rastat i lä så kom jag fram till en slänt ned mot Biskopdalen och utloppet av Biskopsån.
När ag ökade farten på grund av lä och att det gick nedför så återkom mina dagliga tankegångar om vad faan man skulle göra om man ramlade och bröt benet. Det var väl bara att försöka krypa ned till någon led, rulla in sig o tältet och vänta på att förhoppningsvis någon kom, gick tankegången. Plötsligt halkar min vänsterfot i en lerslutning och jag sätter mig konstigt på foten då jag försöker kompensera fallet. Jag känner att det knäpper till i hälen ungefär som ett gummiband går av och foten ligger under mig i en konstig vinkel. Det är inte sant! tänker jag. Hur i fan kan det hända mig precis när jag går och funderar över vad jag skulle göra i dylik situation. Jag ställer mig snabbt upp och försöker stödja mig på foten. Det gör ont men foten fungerar. Tar några snabba steg och känner paniken bubbla upp. Känslan trycks tillbaka och foten går ju trots allt att gå på så inget är ju troligtvis brutet. Tänker att det är bäst jag skyndar på då foten säket kommer att svullna upp och bli värre snart. Hastigt börjar jag ta mig ned för kullen när militärtjänsten inpråntade förkortningar letar sig fram ur det omedvetna. Stop! Stanna, tänk, orientera dig, planera din förflyttningsväg. Stannar till och funderar över situationen. Jag har en relativt ovandrad led någon kilometer nedanför mig. Sedan ett vad över en å där det finns en stuga på kartan. Sedan är det bara några kilometer till Dammen vid Sylsjön där det skall finnas en öppen stuga och väg. Det är bara att fokusera mig och gå på och hoppas att foten håller. Traskar på i rask takt. Skriker till när foten hamnar i speciella vinklar vilket smärtar, annars känns den hyvsat bra. Kommer fram till ån. Vattenståndet är förhållandevis högt på grund av regn men skulle normalt inte vara något problem. Jag spänner snabbt några spännen runt fotleden över regnbrallorna men känner inte för att börja tejpa. Jag kan klara vadet torrskod med lite tur och skicklighet. Känner vatten massorna mot vaden och oroar mig för den ojämna botten. Tänker att om det börjar läcka in så måste jag ignorera det och ändå ta det lungt. Priotering är att ta sig över och inte ramla. Känner vatten strömma in i skorna som om de vore öppna ovantill men ignorerar det. Faan! Men det iskalla vattnet kanske håller tillbaka svullnaden försöker jag intala mig för att tänka positivt. Ser några stugor längre fram och går fram till huvudstugan som ser olåst ut. Knackar på men det är ingen som öppnar. Nere vis Sylsjöns strandbrínk ser jag två till hus där båthuset är öppet. Det finns folk här tänker jag vilket känns befriande. Träffar på två äldre män från Söderhamn som låter mig gå in i huvudsstugan och byta strumpor. Foten verkar hel och går att vrida på i alla möjliga vinklar utan större problem. Efter att ha sagt adjö så går jag till Sylsjödammen där det fanns en öppen stuga som befolkades av en dansk och hustomten Karl-Axel Sylsjö (säkert någon här som känner till honom) som brukar tillbringa sommrarna där.
Efter två nätter där så får jag skjuts av Karl-Axel ned i Norge och vidare in i Sverige. Sjuksyrran på akuten säger senare via telefon att hälsenan troligtvis är av eller skadad, det kan också vara en allvarlig stukning. Det finns inget de kan göra. Det är bara att vila med benet högt och röntgen är nog ingen större mening.
Det känns lite vemodigt att behöva avbryta vandringen men jag fattade nog rätt beslut som valde att inte fortsätta med en pajad fot.
Så kan det gå. Känns betryggande att det oftast inte går värre. Jag var betydligt mer pissnödig när jag ramlade i Kaitumälven för två år sedan och var tvunget att simma en bit under vattenytan på grund av djupet.
Man kanske inta skall ge sig ut på fjället själv ändå?
