The Dark Art...

Vad har Ni för syn på det här med frisolo-klättring? Alltså klättring utan rep eller annan säkerhetsutrustning. Det enda man har är friktions-skor och krita (om det är varmt vill säga). Är det något att eftersträva? Är det bara ett dumt påhitt av själmordsbenägda klättrare eller kan det vara den yttersta utmaningen?
Är det mer "vettigt" att frisola långa (5-20 replängder), lite lättare (5:a till 6:a) än korta och svåra, typ High Ball problem (7:a till 8:a)
Det skulle vara intressant att få veta den allmänna meningen bland svenska klättrare, frisolo är "mycket" vanligare i t.ex USA. Man möts ofta av skeptiska klättrare när man använder sig av frisolostilen här hemma i sverige. Jag har själv klättrat frisolo ganska intensivt de senaste tre-fyra åren. Det är dock aldrig ett självändamål att frisola en viss led, utan det sker oftast på ingivelse eller av att en speciell händelse har inträffat som gör att man bara "måste"...
PEACE!

An Overdose of Gravity

"Then you start soloing. That's when you realise what it is to really load up the syringe with gravity and hold it poised to take a hit. Like any junkie, you tell yourself you're in control. You're only doing the safe things. You're only using "soft" gravity, the one that lets you feel yourself pulling on handholds, tugs at your feet on the footholds, gives that delicious feeling when you smear and the friction between your boots and the rock overcomes your weight. You're not on the hard stuff, oh no, not that concentrated gravity which will accelerate you faster than any car, 0-60mph in under three seconds, but without brakes..."

http://www.ukclimbing.com/articles/gravity.html

Snygga bilder på din sida Niclas!

Tack för länken, äntligen någon som har kunnat sätta ord till det oskrivbara... Mycket Bra Artikel!

Men om det ska vara en form av varning så kan jag bara säga, Been there - Done that...

Då var det en femdagars solobigwall, på femte dagen gick det snett och höger ben bröts på tre ställen, för att inte tala om hur blåslagen jag blev av sjumeters fallet rakt ner i en rasbrant, men det är en helt annan historia och skador hör inte till min frågeställning.

Frågan är mer om svenska klättrares inställning till just frisolostilen. Att det är farligt är väl ganska uppenbart...
PEACE!

Per Calleberg

Jag citerar Stora Klippklättringsboken av Per Calleberg:

"Jag kan bara uppman dem som soloklättrar att inte skryta om det inför sådana som kan ta intryck och själva vill ge sig upp ensamma fast de inte är mogna för det eller saknar förutsättningar att göra det på ett säkert sätt."

/Mathias

självsanering?

Re: Per Calleberg

mathias; sa:

Jag citerar Stora Klippklättringsboken av Per Calleberg:

"Jag kan bara uppman dem som soloklättrar att inte skryta om det inför sådana som kan ta intryck och själva vill ge sig upp ensamma fast de inte är mogna för det eller saknar förutsättningar att göra det på ett säkert sätt."

Klicka för att se resterande...

Man kan ju fråga sig hur man soloklättrar på ett säkert sätt. Klättrar man repsolo så är det en sak men solar man utan rep finns inga marginaler för fel, det kan omöjligt utövas på ett säkert sätt.

R.I.P. Space Monkey

Jag antar att du som varit i USA känner till den termen. Om du är tillräckligt addicted är det egentligen bara en tidsfråga - å andra sidan kanske ett Svenssonliv skulle vara lika dödande men mer plågsamt.

Jag snubblar ibland på mattan där hemma. På samma sätt har duktiga frisolos dött på 4r. Inte ens vanlig repklättring är säkert.

Själv accepterar jag dock att gå hädan pga felbedömning - så länge jag känner att jag faktiskt har sett döden i vitögat, dvs inte försökt låtsas som om risken inte fanns. När mitt vilda jag säger att jag skall fortsätta och mitt logiska jag säger att det inte är smart, så påminner jag mig om om mitt löfte till lilla fästmön - att vända om jag bedömer att det finns en (tydlig) risk för allvarlig skada. Och då jag håller mina löften så tvingar jag mig själv att vända.

Jag har gett det löftet medvetet för att hindra mig från att göra något dumt, då mina egna spärrar är/kan bli för avtrubbade.

Jag kan tycka att gränsen mellan frisolo och boulder står varandra nära, men så kommer det en historia om 8-10 replängders (?) turer och då baxnar jag.

Min inställning till frisolo är väl med tvekan godkänt. Jag tror de flestar ångrar sig när de susar genom luften.

Samtidigt vet jag med mig att jag har satt säkringar som fungerat endast som psykologiskt skydd och att om jag fallit skulle ha varit mos. Vart går gränsen.

The games we play.

Psykologiskt skydd i form av säkringar

Det är naturligtvis det som är vitsen med att se det ur fästmöns ögon - då är det mycket svårare att ljuga för dig själv och du tvingas att ta en mer objektiv ställning till vad du verkligen VILL utsätta dig för.

Varför bry sig om vad den övriga klätterpopulationen tycker? Om det viktiga är att omvärlden tycker att man är häftig är det mycket smartare att träna och klättra hårda turer istället. Är det viktigaste själva upplevelsen så är det inte speciellt svårt att leta upp ett ostört ställe.

Inställningen har väl historiskt sett varit att det är helt OK att göra det så länge man inte skryter om det efteråt.

Sola hur mycket du vill om du mår bra av det men jag vill inte sopa upp kladdet efteråt.

Statistik?

Skulle vara kul att se om det finns någon statistik på hur vanligt det är med olyckor vid frisolo. Det finns knappast i lilla Sverige, men kanske någon har sett något overseas eller nåt. Sker olyckor överhuvudtaget? Det är ju knappast en företeelse som är utbredd bland nybörjare.....eller?

Själv använder jag endast frisolo i mycket begränsad omfattning, främst under enklare transportsträckor, eller typ bouldering främst på is, aldrig som en personlig klätterutmaning på en riktigt lång tur. Jag jobbar med säkerhetsarbete och vet vad utgången blir efter "tillräckligt mycket milage" när man börjar töja på gränserna. Och jag anser att mitt liv är inte bara min egendom, mina nära och kära beror av också av mig.

Det är fruktansvärt provocerande med folk som soloklättrar alldeles för nära andra klättrare. Om det vore helt och hållet vars och ens ensak vore det kanske ok, men det blir det ytterst sällan.