Väster om Virhijaure

Bron över Tukkijokk.

Den stora mäktiga Tukkijokk( den heter numera något helt annat) som kommer från Blåmansisen och störtar våldsamt ut i Virhijaures västra strand är ett stort hinder numera. Sommartid kan man alltid få hjälp från Staloluokta att ta sig över på rätt sida. Vid höstvandringar är det mer osäkert. Senast jag gick där fanns det en bro ca 2 km uppströms från sjön. Bron skall enligt uppgift vara bortspolad sedan flera år.
Nu till mina frågor.
A: Har någon nyligen varit där och kan redogöra för hur det ser ut.
B: Har någon följt jokken uppöver och sett om det är möjligt, t.ex. att gå över någon existerande glaciärtunga eller tvingas man att passera Blåmansisen uppe på dess krön.
Tacksam för info.
/ Åke

Inte nyligen och inte på hösten, men ändå

Du kan söka i forumen så hittar du flera inlägg angående samma fråga. Jag var där i augusti 1998 och kom då från "fel" håll, dsv västerifrån. Bron var borta. Vi upptäckte genast att vi hade fått helt fel info från de lokala fjällstationerna angående jokkens egenskaper (bron var inte med på kartan och vi hade haft våra onda aningar). För att hitta bästa stället gick vi längs med hela vattendraget, men tog oss inte upp ovanför källsjön till glaciären (tror inte att kartan täckte mer). Vi tog beslutet att vada långt upp på ett brett och djupt ställe (dvs moderat ström) med en "vilo-ö" i mitten. Nedströms planade vattendraget ut till en sjö (ifall det skulle gå åt pepparn).

En av de knäppaste och jobbigaste saker vi gjort i fjällen faktiskt. Det gick bra men jag rekommenderar det verkligen inte!

vadställe Tukijåkko

Jag gick väster om Vastenjaure och Virihaure i sept -98. Bron var då bortspolad. Tukijåkkå såg då helt livsfarlig ut att försöka vada på alla ställen utom precis där den mynnar ut i Virihaure. Den kastar sig inte vilt ut i sjön, utan det är en kraftfull och brant fors som planar ut ett par hundra meter innan mynningen. Jag vill minnas att jag vadade ett par meter in från mynningen och vattnet hade då tappat mycket av sin energi från forsen och botten bestod huvudsakligen av grus som på sina ställen bildade bankar, däremellan var det ett par steg i strax över knähögt vatten.

Intressant!

Tänka sig! Så långt ner gick vi aldrig. Vi började kolla jokken uppifrån och blev alldeles förskräckta när vi kom ner till alla dånande fall och forsar. Därför vände vi upp till det ställe vi hade sett ut som vad(bad)bart. Dessutom ville vi vada så tidigt på dagen som möjligt innan vattenståndet blivit för högt.

Anders - vad tyckte du om turen i övrigt? Vi var väldigt nöjda, framför allt över att man verkligen befann sig i "ingenmansland". Och vilka vackra vyer över sjöarna med utsikt både mot Sarek och Norge! Tyvärr hade vi tagit till för lite tid och fick därför ett riktigt jobbigt avslut ner mot Kvikkjokk. Det är mycket möjligt att vi gör om turen i mer stillsamt tempo någon gång.

Olika förutsättningar

Tack Petra & Anders för era fina synpunkter och erfarenheter.
Förmodligen är det så att denna Tokijåkk är mycket skiftande beträfande vattenflödet. Det är ju ingen stor areal som avvattnas och även om jag inte sett jökelporten så förmodar jag att huvudparten av flödet från Blåmansisen rinner ned i Norge. Mitt minne av jokken är att den var som ett rytande lejon som formligen kastade sig ut i Virijaure. Vi tältade på en höjd på jokkens södra sida och vad jag minns så såg man en strömfåra som sträckte sig långt ut i sjön innan den stillnade. Det är möjligt att en period av värme plus nederbörd hade jagat upp flödet till enorma proportioner.
Visst är det ett intressant område att vandra i de lejongula fjällhedarna på svenska sidan i kontrast med de karga trappstegsliknande formationer på den norska sidan.
Att sedan få uppleva livsmiljön i de nordnorska platser som Sulitelma, Megård, Tysfjordens fem armar,Skjomdalen,Bejsfjord och Narvik är som grädde på moset efter en lång tur på fjället.
Mitt förslag är att vi försöker att uppliva de gamla rösade färdvägar som under lång tid knöt ihop samhällen här uppe.
Hälsningar Åke

Västra Padjelanta

Hej Petra.
Det var en väldigt fin tur som både var min första solovandring och min längsta fjällvandring i ett sträck. Startade i Ritsem månadsskiftet aug/sept i högsommarvärme och solsken i nästan en vecka och allt var grönt. Avslutade i Kvikkjokk ca 20 dgr senare i höstkalla vindar då flera av björkarna redan tappat de flesta löv. Såg mao nästan hösten både komma och gå på 20 dgr. Själva vandringen gick längs Padjelantaleden till broarna vid Sallohaure där jag vek av västerut runt sjöarna. Hade egentligen tänkt genomföra denna vandring ett par år tidigare och hade då läst in mig på Grundstens turförslag och skaffat kartor (där bron fortfarande var med- efter detta ser jag numera alltid till att ha nya kartor och höra mig för om kritiska broar innan jag ger mig ut). Jag kom så småningom ner till Staddajåkkåstugorna. Hela detta område är magnifikt i sin ödslighet, under dessa nio dgr (inkl dagsturer och vilodagar) jag tog på mig mellan Sallohaure och Staddajåkk såg jag överhuvudtaget inte en människa. Då kändes det skönt att komma till en stuga och träffa några andra ensamvandrare och "prata av sig" lite innan jag fortsatte nästa dag sydost över passet norr om Silpatjåkkå, mot Tarraluoppalstugorna, sedan Linnes väg mot Kvikkjokk (har skrivit om Linnes väg i ett annat inlägg). Hela denna vandring kan varmt rekommenderas om man inte prompt måste befinna sig i mera alpin miljö, den vidsträckta utsikten över sjöarna inta minst. Jag hade dessutom besök av en järv vid min lägerplats, dock utan att se annat än spår av den.

Blåmansisen

Jag var 1981 med i ett en grupp som gick från Rago uppför Rakotjåkko och ner mot nordvästra hörnet på Virihaure och vidare söderut efter sjön och sedan upp mot Leirvattnet. Därifrån så fortsatte vi med en dags glaciärvandring över Blåmansisen. Tyvärr har jag inte kartan kvar över norska sidan , men jag kommer ihåg att vi gick ner till en by och tog bussen tillbaka till Fauske.

Lite bilder kommer under kvällen på min hemsida http://www.jaederfeldt.com/peter