Hejsan,
Jag skrev i somras en dagbok under min semester där jag också vandrade lite i Sierra Nevada. Hade tidigare större planer för reseberättelsen men tappade intresset. Vi kommer in mitt i resan så det kan verka lite förvirrande. Hoppas Bengt och ni andra finner nöje i dagboken.
Vårt mål var att bestiga Mulhacén som är spanska fastlandets högsta berg.
Lördag 3/8
Vi gick upp tidigt för att ta niobussen till Granada. I biljettkassan sa de “Ticket on the bus”. Men det visade sig att folk hade köpt biljetter i förväg så vi fick inte plats på den bussen. Så det blev att ta tiobussen istället. De försäkrade oss att bussen skulle vara framme kvart i tolv. Tyvärr fungerade inte biljettsystemet så vi fick köpa biljetter på bussen vilket förstås försenade bussen. Halvvägs tog dessutom chauffören femton minuters rast. Förstås kom vi fram fem över tolv till Granada och missade bussen till Trevelez.
Nästa buss gick kvart över fem så vi tillbringade några timmar i Granada tills dess att bussen gick. Den här chauffören hade ett liknande beteende som Malaga chauffören. Han stannade och fikade i en by och pratade med folk han kände. Sen brydde sig inte bilisterna om parkeringsförbud så i vissa byar var det svårt att ta sig fram med bussen. Nästan en timma försenade anlände vi till Trevelez.
Vi satte genast iväg, men det hade redan börjat bli mörkt så vi tog fram pannlamporna. Efter en halvtimme slog vi läger vid en gärdsgård utan att slå upp tältet. Fast det var vindstilla och stjärnklart så vi njöt mest och letade stjärnbilder, kometer och satelliter.
Söndag 4/8
Jag sov förvånansvärt bra under natten. Öronpropparna tog bort ljudet från syrsor och Fredriks hostande. Någon gång efter sex vaknade jag av att det började bli ljust. Jag vände mig om och upptäckte att folk redan börjat gå upp mot Sietas Lagunas och Mulhacén. Jag visste att natten hade varit jobbig för Fredrik så jag väntade med att väcka honom. Jag somnade om och vaknade igen runt halv åtta av att ytterligare vandrare var på väg uppåt. Nu kändes det som dags att gå upp så jag väckte Fredrik som ändå ville ligga kvar tills jag sa att folk gått förbi. Under frukosten upptäckte jag att jag sovit alldeles bredvid en stor och äcklig spindel.
1200 meter uppåt skulle vi idag. Tempot gick rätt långsamt för både Fredrik och jag kände oss slitna. Sträckan skulle ta ungefär fyra timmar och det tog den även för oss.
Vid Sietas Lagunas fanns det rätt gott om campingplatser men de flesta var upptagna av andra eller av hästar som betade. Vi beslöt oss för en lite halvkass och dammig tältplats. Därefter la vi oss och slappade i solen och tog en lyxig varm lunch för en gångs skull. Jag kokade även lite vatten att dricka för imorgon. Vinden blåste rätt kraftig och förvarnade om att vädret kanske skulle bli sämre.
Dagen förflöt och det kom upp allt mer folk och hästar. Vid sextiden slog vi upp tältet och gjorde middag. Nu var det rätt livat, hästar som gnäggade, mulor som skriade, folk som skrek över dalen till varandra och vindbyar som då och då kom dånande.
Natten blev också ljudlig för övriga campare ville inte gå och lägga sig. Dessutom som var hästen närmast oss mest ljudlig och höll på och fjärtade mest hela tiden. Tack och lov för öronproppar. Men vid fyratiden på natten räckte inte ens det då någon firade av ett antal högljudda smällare och raketer.
Måndag 5/8
Vaknade runt sex av att jag var nödig. Gick upp för att leta ett skitställe, men det var folk överallt så jag gick och la mig igen. En stund senare började det att regna och vädret såg inte allt för bra upp mot Mulhacén. Vi beslutade att ta en senare frukost (0830) och då verkade vädret bättre. Vid 0930 gav vi oss iväg. Fredrik hade roat sig med att räkna ihop alla hästarna och kom upp i 40 stycken.
Vi gick på uppåt och idag gick det bättre än gårdagen. Fredrik gick i.o.f.s. rätt långsamt idag också. När vi närmade oss 3200 meter så tog stigen slut och vi fick följa gula utmålade prickar uppåt. Nu blåste det rätt kraftig och jag tog på mig vindjackan. Fredrik kvicknade till och gick på i avsevärt högre takt samtidigt som vi hade vissa problem att hitta prickarna. Några som tycktes kunna vägen gick förbi oss en annan väg, men vi höll oss till prickarna. Något senare visade sig vår taktik bättre eftersom vi var helt plötsligt före dem igen.
Helt plötsligt var vi uppe. Vistelsen på toppen var inte så angenäm, fullt i folk och jag frös rejält om fingrarna. Utsikten var också kass så vi började rätt snart gå nedåt. På nedvägen mötte vi två hästar på väg uppåt. Den ena bar på en jättetung packning och den andra satt en ryttare på. En stund senare kom vi till Refugio de Caldera där vi tog lunch. Här fick vi också en förklaring till varför det var så mycket folk. Tydligen är det någon årlig festival som vi hade lyckats pricka in. Under lunchen passade de på att skjuta mer raketer från toppen av Mulhacén.
Efter lunch skulle vi ta oss över ett pass som jag tyckte såg brant och jobbigt ut. Det var dock bara 100 höjdmeter som gick lätt. Därefter följde vi en mindre grusväg som ledde bort till Sierra Nevadas skidbackar. Liftarna gick förstås inte så vi var tvungna att gå ner till skidorten. Där tog vi en buss tillbaka till Granada.
/Jonas U
Jag skrev i somras en dagbok under min semester där jag också vandrade lite i Sierra Nevada. Hade tidigare större planer för reseberättelsen men tappade intresset. Vi kommer in mitt i resan så det kan verka lite förvirrande. Hoppas Bengt och ni andra finner nöje i dagboken.
Vårt mål var att bestiga Mulhacén som är spanska fastlandets högsta berg.
Lördag 3/8
Vi gick upp tidigt för att ta niobussen till Granada. I biljettkassan sa de “Ticket on the bus”. Men det visade sig att folk hade köpt biljetter i förväg så vi fick inte plats på den bussen. Så det blev att ta tiobussen istället. De försäkrade oss att bussen skulle vara framme kvart i tolv. Tyvärr fungerade inte biljettsystemet så vi fick köpa biljetter på bussen vilket förstås försenade bussen. Halvvägs tog dessutom chauffören femton minuters rast. Förstås kom vi fram fem över tolv till Granada och missade bussen till Trevelez.
Nästa buss gick kvart över fem så vi tillbringade några timmar i Granada tills dess att bussen gick. Den här chauffören hade ett liknande beteende som Malaga chauffören. Han stannade och fikade i en by och pratade med folk han kände. Sen brydde sig inte bilisterna om parkeringsförbud så i vissa byar var det svårt att ta sig fram med bussen. Nästan en timma försenade anlände vi till Trevelez.
Vi satte genast iväg, men det hade redan börjat bli mörkt så vi tog fram pannlamporna. Efter en halvtimme slog vi läger vid en gärdsgård utan att slå upp tältet. Fast det var vindstilla och stjärnklart så vi njöt mest och letade stjärnbilder, kometer och satelliter.
Söndag 4/8
Jag sov förvånansvärt bra under natten. Öronpropparna tog bort ljudet från syrsor och Fredriks hostande. Någon gång efter sex vaknade jag av att det började bli ljust. Jag vände mig om och upptäckte att folk redan börjat gå upp mot Sietas Lagunas och Mulhacén. Jag visste att natten hade varit jobbig för Fredrik så jag väntade med att väcka honom. Jag somnade om och vaknade igen runt halv åtta av att ytterligare vandrare var på väg uppåt. Nu kändes det som dags att gå upp så jag väckte Fredrik som ändå ville ligga kvar tills jag sa att folk gått förbi. Under frukosten upptäckte jag att jag sovit alldeles bredvid en stor och äcklig spindel.
1200 meter uppåt skulle vi idag. Tempot gick rätt långsamt för både Fredrik och jag kände oss slitna. Sträckan skulle ta ungefär fyra timmar och det tog den även för oss.
Vid Sietas Lagunas fanns det rätt gott om campingplatser men de flesta var upptagna av andra eller av hästar som betade. Vi beslöt oss för en lite halvkass och dammig tältplats. Därefter la vi oss och slappade i solen och tog en lyxig varm lunch för en gångs skull. Jag kokade även lite vatten att dricka för imorgon. Vinden blåste rätt kraftig och förvarnade om att vädret kanske skulle bli sämre.
Dagen förflöt och det kom upp allt mer folk och hästar. Vid sextiden slog vi upp tältet och gjorde middag. Nu var det rätt livat, hästar som gnäggade, mulor som skriade, folk som skrek över dalen till varandra och vindbyar som då och då kom dånande.
Natten blev också ljudlig för övriga campare ville inte gå och lägga sig. Dessutom som var hästen närmast oss mest ljudlig och höll på och fjärtade mest hela tiden. Tack och lov för öronproppar. Men vid fyratiden på natten räckte inte ens det då någon firade av ett antal högljudda smällare och raketer.
Måndag 5/8
Vaknade runt sex av att jag var nödig. Gick upp för att leta ett skitställe, men det var folk överallt så jag gick och la mig igen. En stund senare började det att regna och vädret såg inte allt för bra upp mot Mulhacén. Vi beslutade att ta en senare frukost (0830) och då verkade vädret bättre. Vid 0930 gav vi oss iväg. Fredrik hade roat sig med att räkna ihop alla hästarna och kom upp i 40 stycken.
Vi gick på uppåt och idag gick det bättre än gårdagen. Fredrik gick i.o.f.s. rätt långsamt idag också. När vi närmade oss 3200 meter så tog stigen slut och vi fick följa gula utmålade prickar uppåt. Nu blåste det rätt kraftig och jag tog på mig vindjackan. Fredrik kvicknade till och gick på i avsevärt högre takt samtidigt som vi hade vissa problem att hitta prickarna. Några som tycktes kunna vägen gick förbi oss en annan väg, men vi höll oss till prickarna. Något senare visade sig vår taktik bättre eftersom vi var helt plötsligt före dem igen.
Helt plötsligt var vi uppe. Vistelsen på toppen var inte så angenäm, fullt i folk och jag frös rejält om fingrarna. Utsikten var också kass så vi började rätt snart gå nedåt. På nedvägen mötte vi två hästar på väg uppåt. Den ena bar på en jättetung packning och den andra satt en ryttare på. En stund senare kom vi till Refugio de Caldera där vi tog lunch. Här fick vi också en förklaring till varför det var så mycket folk. Tydligen är det någon årlig festival som vi hade lyckats pricka in. Under lunchen passade de på att skjuta mer raketer från toppen av Mulhacén.
Efter lunch skulle vi ta oss över ett pass som jag tyckte såg brant och jobbigt ut. Det var dock bara 100 höjdmeter som gick lätt. Därefter följde vi en mindre grusväg som ledde bort till Sierra Nevadas skidbackar. Liftarna gick förstås inte så vi var tvungna att gå ner till skidorten. Där tog vi en buss tillbaka till Granada.
/Jonas U
