Från årets vandring i Femundsmarka nationalpark delar jag gärna med mig av följande ovanliga upplevelse, av en ovanligt närgående bäver.
Klockan är ca. 21:30, söndagen den 23. juni. Jag är inne på elfte och näst sista dagen av min årliga fiske- och vandrings-tur i Femundsmarka.
Under dagen har jag gått från Storbuddhåen, förbi Grisslehåen och längs Roastens södra strandbredd, och befinner meg nu vid Roastens utlopp i älven Røa.
Knappt 30 meter nedanför bron över Røa, när jag just ställt mig på en av de yttersta stora stenarna och har höjt haspelspöt för att göra ett kast, så ser jag något stort i ögonvrån, som kommer simmandes under vattnet mot strömmen, och rakt imot mig.
Så sticker det upp ett brunhårigt huvud över vattenytan och ett par kisande "närsynta?" ögon tar mig i betraktning.
En bäver!!! Dessa skapningar som normalt är så skygga, och bara slår med svansen och försvinner så fort man
kommer närmare än 20 - 30 meter, och så har man plötsligt en bara 2 - 3 meter framför sig.
Så ligger den bara där i vattenytan en stund, och simmar för att hålla sig kvar mot strömmen.
Den bestämmer sig tydligtvis för att jag måste vara någon underlig form av en torrfura, eller att jag i alla fall inte utgör något hot, för sakta men säkert kommer den ännu närmare, och till slut klättrar den upp på en sten bara en meter (1m!) ifrån mina fötter.
Den sitter där i bara några få sekunder, innan den hoppar ned i vattnet igen och gör en vända ut i älven, men kommer därefter tillbaka och sätter sig på stenen igen.
Jag tror nästan inte det är sant, en vild bäver ute i naturen, som jag här får lov att stå och studera, på inte mer än en meters håll. Den är i och för sig liten, inte så mycket större än en stor katt, så det är väl en oerfaren unge som ännu inte har fullt begrepp
om vilken livsfara den bör förknippa en mäniska med. Eller, är den faktiskt närsynt? Det skulle man kunna tro som den sitter och kisar med ögonen mot mig.
Den andas också ganska konstigt, lite orytmiskt, ryckigt och fort - är den sjuk?
Efter fyra fem minuter börjar jag bli trött av att stå som en staty med fiskespöt höjt för kast, och gör prövande en liten knäböj, för at om möjligt kunna sätta mig lite mer vilande på huk.
Plask! Bävern reagerar omedelbart, och simmar rakt ut i strömfåran och låter sig föras med en bit innan den tar sig mot strandkanten på andra sidan. Där kan jag sedan följa bäverns strävan och obändiga vilja att ta sig upp mot strömmen igen. Det är något den tydligtvis är fast bestämt på, upp skall den.
Ibland är strömmen bara allt för stark, och bävern tvingas upp på land för att runda en sten innan den glider ned i vattnet igen.
Det går inte fort, bara några få meter strandlinje i minuten, men den ger inte upp, även om den ibland också spolas nedöver några meter.
Så kommer den då till slut fram till vad som verkar vara målet för dens envetna strävan, ett sedan tidigare fält lövträd som ligger strax nedanför bron, och som den nu sätter sig och börjar gnaga på.
Jag fortsätter fiskandet en stund, och hinner se bäverns färd tillbaka med strömmen ned genom älven, och nu går det betydligt fortare, när han lägger sig helt ute i strömfåran och låter sig föras med. Det enda den behöver göra är att styra, med det breda rodret av en svans den har.
Efter några småöringar som jag låter gå tillbaka, lämpar jag säcken på ryggen, går mot Røvollen och konstaterar samtidigt att jag just haft glädjen av att få uppleva något, som inte många andra varit med om - en bäver på 1 meters avstånd.
Mvh. Anders.
Klockan är ca. 21:30, söndagen den 23. juni. Jag är inne på elfte och näst sista dagen av min årliga fiske- och vandrings-tur i Femundsmarka.
Under dagen har jag gått från Storbuddhåen, förbi Grisslehåen och längs Roastens södra strandbredd, och befinner meg nu vid Roastens utlopp i älven Røa.
Knappt 30 meter nedanför bron över Røa, när jag just ställt mig på en av de yttersta stora stenarna och har höjt haspelspöt för att göra ett kast, så ser jag något stort i ögonvrån, som kommer simmandes under vattnet mot strömmen, och rakt imot mig.
Så sticker det upp ett brunhårigt huvud över vattenytan och ett par kisande "närsynta?" ögon tar mig i betraktning.
En bäver!!! Dessa skapningar som normalt är så skygga, och bara slår med svansen och försvinner så fort man
kommer närmare än 20 - 30 meter, och så har man plötsligt en bara 2 - 3 meter framför sig.
Så ligger den bara där i vattenytan en stund, och simmar för att hålla sig kvar mot strömmen.
Den bestämmer sig tydligtvis för att jag måste vara någon underlig form av en torrfura, eller att jag i alla fall inte utgör något hot, för sakta men säkert kommer den ännu närmare, och till slut klättrar den upp på en sten bara en meter (1m!) ifrån mina fötter.
Den sitter där i bara några få sekunder, innan den hoppar ned i vattnet igen och gör en vända ut i älven, men kommer därefter tillbaka och sätter sig på stenen igen.
Jag tror nästan inte det är sant, en vild bäver ute i naturen, som jag här får lov att stå och studera, på inte mer än en meters håll. Den är i och för sig liten, inte så mycket större än en stor katt, så det är väl en oerfaren unge som ännu inte har fullt begrepp
om vilken livsfara den bör förknippa en mäniska med. Eller, är den faktiskt närsynt? Det skulle man kunna tro som den sitter och kisar med ögonen mot mig.
Den andas också ganska konstigt, lite orytmiskt, ryckigt och fort - är den sjuk?
Efter fyra fem minuter börjar jag bli trött av att stå som en staty med fiskespöt höjt för kast, och gör prövande en liten knäböj, för at om möjligt kunna sätta mig lite mer vilande på huk.
Plask! Bävern reagerar omedelbart, och simmar rakt ut i strömfåran och låter sig föras med en bit innan den tar sig mot strandkanten på andra sidan. Där kan jag sedan följa bäverns strävan och obändiga vilja att ta sig upp mot strömmen igen. Det är något den tydligtvis är fast bestämt på, upp skall den.
Ibland är strömmen bara allt för stark, och bävern tvingas upp på land för att runda en sten innan den glider ned i vattnet igen.
Det går inte fort, bara några få meter strandlinje i minuten, men den ger inte upp, även om den ibland också spolas nedöver några meter.
Så kommer den då till slut fram till vad som verkar vara målet för dens envetna strävan, ett sedan tidigare fält lövträd som ligger strax nedanför bron, och som den nu sätter sig och börjar gnaga på.
Jag fortsätter fiskandet en stund, och hinner se bäverns färd tillbaka med strömmen ned genom älven, och nu går det betydligt fortare, när han lägger sig helt ute i strömfåran och låter sig föras med. Det enda den behöver göra är att styra, med det breda rodret av en svans den har.
Efter några småöringar som jag låter gå tillbaka, lämpar jag säcken på ryggen, går mot Røvollen och konstaterar samtidigt att jag just haft glädjen av att få uppleva något, som inte många andra varit med om - en bäver på 1 meters avstånd.
Mvh. Anders.
