Från Jäkkvik till Ammarnäs: fjällvandring längs mestadels orösade färdvägar.
I sommar (augusti 2011) så har jag gjort en ovanlig vandring i fjällområden som sällan besöks av fjällvandrare i Arjeplogsfjällen och Vindelfjällen. Färdvägen är bara ungefärligt inlagd på kartan här på utsidan, men det borde inte vara några problem att följa färdvägen på fjällkartan BD16 då man läser min färdbeskrivning nedan.
Från Jäkkvik till Tjallas sameviste:
Vandringen börjar i Jäkkvik och går längs kungsleden söderut i fjällbjörkskogen uppför den nordöstra sluttningen på Pieljekaise-massivet. Innan man når kalfjället så kommer man till ett stigskilje där den vänstra stigen är kungsledens fortsättning och den högra stigen går till en fin välhållen raststuga som ligger vid gränsen till kalfjället. Väl uppe på kalfjällsplatån blir kungsleden smalare och stenigare med en del blöta partier. Vid informations-skylten som markerar gränsen till Pieljekaise nationalpark så lämnar man leden och går vidare orösat åt västnordväst utmed nationalparksgränsen som är markerad med trästolpar vilka man lämpligen kan följa. I början så får man ta sig fram över en hel del myrar längs sydsluttningen av Guorbbagielas och längre fram så blir det en del mindre kullar att ta sig förbi vid sjön Gaisatjjavre. Där stolpmarkeringarna går uppför sluttningen på höjden Gaisatj så är det bättre att lämna markeringarna och istället gå upp i det grunda passet mellan Gaisatj och den namnlösa höjden söder om denna. Man träffar dock snart återigen på stolpmarkeringarna på andra sidan Gaisatj och följer dessa över några myrar och mellan några små tjärnar mot den glesa björkskogen vid Guotko. Vid den lilla tjärnen 772 så lämnar man stolpmarkeringarna för gott och fortsätter i stället upp på skrå längs sydsluttningen av höjden 874. Färden styrs automatiskt mot den lilla sjön Guotkojavratj som ligger i en gryta mellan höjderna. Man tvingas gå ned i en liten svacka mellan höjderna 874 och 871 där mycket tydliga spår efter en fyrhjuling kan följas en bra bit upp på höjd 871. Då man kommit upp på höjden väster om höjd 871 så ser man tydligt husen i Tjallas sameviste nere i dalgången. Här är det lämpligt att ta sikte på och ställa kompassriktningen mot det rengärde som är synligt i fjällbjörkskogen på sluttningen nedanför höjden. Väl nere i fjällbjörkskogen så får man följa kompassriktningen under några hundratal meter tills man når rengärdet, därifrån så får man försöka hitta den stig som leder ned till husen i samevistet, alternativt att gå nedåt i den svårframkomliga björkskogen mot sjön Alep-Tjallasjavrre, vilken man sedan följer norrut tills man når samevistets båtplatser vid sjön. Tjallas sameviste består av utspridda hus förbundna med tydliga breda stigar i fjällbjörkskogen.
Från Tjallas sameviste till Laisstugan:
Vid Tjallas sameviste går man upp i den grunda dalgången mellan topparna Vielvet och Tjallasvarddo mot sjön Gåjvokjavratj, här kan man följa spåren efter en fyrhjuling en bit över myrarna i fjällbjörkskogen. Skogen glesar ut efter det att myrarna passerats och man kan nu fortsätta orösat vidare upp på kalfjället. Bäcken som rinner ifrån sjön Gåjvokjavratj vadas lätt och därefter viker man av åt sydväst mot sjön Pluovek. Här uppe på kalfjället är det en del myrar att övertvära och små sjöar att kryssa emellan. Vallåivebäcken vadas och man fortsätter vidare utefter sydostsluttningen av höjden 910 ovanför fjällbjörkskogen. Här uppifrån har man fin utsikt åt sydost ned i Laisdalen och det avsatta fågelskyddsområde som sträcker sig över stora delar av dalgången. Då man närmar sig sluttningen ned i Laisdalen så gäller det att hitta en bra väg ned i den mycket risiga fjällbjörkskogen, lämpligast är att försöka finna den stig (ej utsatt på fjällkartan) som börjar uppe på kalfjället och går längs den bäck som rinner i riktning mot husen vid Fjällfors nere vid Laisälven. Bäcken börjar ett stycke ned i skogen så om man inte finner stigen som bitvis är otydlig så är det lämpligt att försöka finna bäcken och gå utefter denna. Väl nere vid Laisälven så går man uppströms älven längs den stig som är utsatt på fjällkartan. Periodvis är stigen mycket dålig att man i bland tvingas finna sin egen väg över myrarna och i den risiga skogen, stigen går emellertid att följa ganska långt (längre än vad fjällkartan anger) men upplöses ute på myrarna någon kilometer ifrån där Hurasjåhkå möter Laisälven. Väl framme vid Hurasjåhkå så finns det ett bra vadställe ca 300m uppströms älvmötet. Hurasjåhkå är här uppdelad i tre flöden som skiljs åt av större öar, djupfåran med högst flöde går längs det västra flödets västra sida. Väl över Hurasjåhkå så kan man gå ett par hundra meter uppströms längs jåkken på en otydlig stig och därefter börja gå uppför den ganska branta sluttningen på Plassavarddo. Det är en ansträngande uppförsbacke genom den mycket snåriga och risiga fjällbjörkskogen. Belöning för mödan fås emellertid då man väl uppe på Plassavarddo möts av vackra vyer åt alla håll. Från Plassavardos topp så valde jag att gå ned mot Plassajavrre och den björkskogs bevuxna höjden Plassagielas. Här möts man av ganska svårframkomlig terräng med små myrar insprängda i en risig fjällbjörkskog med vide, dvärgbjörk och enbuskage. Hela området mellan Laisälven och Hurasjåhkå andas vildmark och man känner verkligen att man befinner sig långt ifrån civilisationen. Man fortsätter vidare på skrå längs Plassagielas norra sluttning och navigerar mot fjället Habaks branta öst-vägg för att komma ned till Hurasjåhkå vid Habaks södra utlöpare. Härifrån är det lämpligt att gå längs jokken upp i dalgången mellan topparna Habak och Hurastjåhkkå tills man kommer upp på kalfjället där man skråar upp längs nordsidan av höjden 842. Man fortsätter ned i svackan nordväst om höjden 842 där man kommer ut i ett sammelsurium av små tjärnar, myrar och kullar som man får kryssa emellan. Det är lämpligt att ta sikte på Håjketjåhkkås branta öst-vägg och gå i den riktningen tills man träffar på leden som går till Laisstugan. Innan dess träffar man dock på vinterledens kryssmarkeringar som också leder till Laisstugan. Vinterleden är dock inte lämplig att följa då den går över myrar och videsnår, det är därför bättre att fortsätta ytterligare någon kilometer högre upp i sluttningen för att träffa på sommarleden vilken man med lätthet följer ned i dalgången till Laisstugan.
Från Laisstugan till Vindelkroken:
Man fortsätter ifrån Laisstugan mot broarna över Aksjojåhkå och Laisälven. Det är stabila hängbroar om än ganska gamla och rostiga. Väl över broarna så går man upp utefter Alddatjåhkkås nordostsluttning, här finns stenrösen som man kan följa vilka markerar den stig som går till Skaule sameviste. Stigen är utsatt på kartan men är mycket otydlig, man går helt enkelt från röse till röse. Alddajuhka vadas ganska enkelt ovanför forsen där den har flera fåror, rösen visar vägen till det bästa vadstället. Väl över jokken så fortsätter man att följa stigen (rösena) som till vissa delar går uppe på en hylla längs nordsluttningen av Vuordnatjåhkka. Man passerar ett pass mellan Vuordnatjåhkka och Klibbuovardduo för att komma ned till Glibbokåtan. I kåtans närhet rinner Klibbuojuhka som har ett brett och mycket stritt vattenflöde vilket gör den mycket svår att vada över. Den stabila hängbro i järn som finns över jokken är förstörd och brosegmenten hänger på trekvarten, detta gör att det inte går att fortsätta på stigen (rösena) som fortsätter på andra sidan jokken vidare till Skaule sameviste. Vid Glibbokåtan så fortsätter man västerut i dalgången längs Klibbuojuhkas ravin mot sjön Vuordnajavrrie. Då Tsanatjåhkka-massivet framträder i blickfånget och man börjar se de små glaciärerna och hör bruset av glaciärjokkarna så känns det som om man är på väg in i en sluten dalgång. Vuordnajavrrie ligger mycket vackert i dalgången nedanför Tsanatjåhkkas lodräta nordliga stup och man får vissa associationer till de övre delarna av Njåtjosvagge i Sareks nationalpark då platserna/landskapet uppvisar liknande karaktäristika. Längs Vuordnajavrries nordsida så går man mestadels över myrmark hela vägen ända ned till sjön Sarviesjavrieh. Man fortsätter på sydsidan längs sjön Sarviesjavrieh och ned till sjön 922 där man ser Sarveskåtan på andra sidan vattendraget i dalgången. Härifrån så fortsätter man söderut upp i passet mellan höjderna Uvragatje och Nuortabe Luspas längs en otydlig stig som är markerad med rösen. Vid nedstigningen på andra sidan passet så har man underbara vyer åt sydväst mot höga fjällmassiv i Norge. Man fortsätter att följa rösmarkeringarna längs Vidduolvaratjes västra sluttning och fortsätter längs jokken som här utgör ett av Vindelälvens övre vattenflöden. En del videsnår och myrar övertväras och stigen blir här mycket otydlig samt att det är långa avstånd mellan rösena. Någon kilometer ifrån Vindelkrokens sameviste så går man in i den risiga fjällbjörkskogen på en mycket otydlig stig och följer denna ända ned till husen i samevistet.
Från Vindelkroken till Vitnjul:
Från Vindelkroken så tar man sig mycket lätt vidare på den vältrampade och till vissa delar spångade stigen ned till Dalavardo. Vid Dalavardo så kan man välja på två vägar till Vitnjul, antingen så går man på leden nere i dalgången eller så går man orösat uppe på kalfjället norr om dalgången för att sedan ta sig ned i dalgången i närheten av Vitnjul. Jag rekommenderar att gå orösat uppe på fjället då det är enklare att ta sig fram plus att man har fin utsikt ned i Vindelälvens dalgång. Om man väljer att gå orösat på kalfjället som jag gjorde så tar man sig upp på kalfjället norr om Habake några hundra meter norr om Dalavardo och därefter vidare längs topparna Jillie Framake och Framakgasska och fram till sjön Framakjavrrie där man passerar en renvaktarstuga. Man fortsätter längs kanten av dalgången och ned mot sjön Vignjaljavrrie och vidare ned i fjällbjörkskogen i dalgången vid Vitnjulkåtan för att på så sätt komma ned på leden utmed Vindelälven för att slutligen gå utefter leden åt nordväst några kilometer till Vitnjul.
Från Vitnjul till Skebleskalet och vidare mot Stubekåtan:
Från Vitnjul så går man ett par hundra meter uppströms Vindelälven längs en stig som leder fram till en hängbro över Vindelälven. Väl över bron så går man rakt upp i sluttningen genom den glesa björkskogen där man snart träffar på Slierokbäcken som man följer upp till den lilla sjön 1015. Då man passerat sjön så går man upp på höjden rakt västerut, här uppifrån så har man vidunderlig utsikt norrut över fjället (där man tidigare gick) och Vindelälvens djupt nedskurna dalgång. Väl över höjden så tar man sikte mot berget Sjnjurtjuoke och går söderut över blockterräng samt passerar några små sjöar. Nu finns det flera alternativ för att ta sig ned i Skebleskalets dalgång, antingen går man öster om Sjnjurtjuoke så att man kommer ned i dalgångens norra delar eller så går man ned väster om samma bergstopp så att man ungefär kommer ned vid den stora plåtbeklädda kåtan vid sjön Luvllie Skieblejavrrie i mitten av dalgången. Jag valde att gå öster om berget och passerade då sjön Gienjaljavrrie och en liten avlång tjärn strax söder om denna. Då tjärnen passerats så befinner man sig plötsligt rakt ovanför Skebleskalets dalgång som här uppifrån bjuder på en fantastisk utsikt. Nedstigningen här uppifrån är mycket brant så man får ta sig ned genom att skråa serpentinartat nedför sluttningen. Väl nere vid den stora plåtbeklädda kåtan så kan man följa en stig åt sydost och därefter vada Skiebliejuhkas övre vattenflöde för att fortsätta åt sydost längs stigen på jokkens västra sida. Man följer Skiebliejuhka längs Skebleskalet så att man kommer ut i den stora sänkan Marsevaggie mellan Stuvbiebaktties östra lodräta stup och det platta avlånga Stuorajåbba. Skiebliejukka som längre nedströms blir Karsbäcken rinner igenom Marsevaggie som utgörs av ett stort område med myrar och tjärnar. Marsevaggie är till stora delar avsatt som fågelskyddsområde och får inte beträdas mellan den 15/5 – 1/8, områdets gräns är tydligt markerat med stolpar. Utanför och längs fågelskyddsområdets västra sida löper en grusås som man följer vilket gör det lätt att ta sig fram i Marsevaggie. Då man passerat längs Stuvbiebaktties östra stup så slutar grusåsen och de videsnår som finns i dalgången gör att man får ta en omväg upp på kalfjället och därifrån fram till jokken Stuvbiejuhkatje som man följer nedströms till Stubekåtan.
Från Stubekåtan via omvägen till Rävfallsstugan och därifrån till Ammarnäs:
Från Stubekåtan är det bara ungefär en halvmil ner till Ammarnäs och då jag hade två kvarvarande dagar för vandring så beslöt jag mig för att ta en omväg via Rävfallsstugan och därefter till Ammarnäs. Man vadar jokken Stuvbiejuhkatje vid Stubekåtan och går därefter ned mot Karsbäcken vilken man följer nedströms fram till vindskyddet och bron. Vägen dit är mycket snårig med dvärgbjörk och vide. Då man passerat över bron över Karsbäcken så fortsätter man längs en stig mot Mittibergtjärnen, man kommer dock ut på kungsleden efter någon kilometer och följer denna norrut. Jag rekommenderar att man viker av ifrån kungsleden och tar stigen (utmärkt på fjällkartan) mot den trevliga inspirerande raststugan Stabburet, dock är det en del videsnår och myrar som måste korsas på vägen dit. Stigen ifrån Stabburet åt nordöst är dock vältrampad och väl utmärkt. Vidare så följer man kungsleden norrut och ner till Rävfallsstugan vid Vindelälven och därifrån längs Vindelälven ned till parkeringsplatsen och vindskyddet vid Höbäcken. Vid Höbäcken går man över Vindelälven på en smal hängbro så att man vidare kan gå stigen på Vindelälvens västra sida (är markerad på fjällkartan). Stigen är lite otydlig på sina ställen och det saknas broar vid en del djupa tvärbäckar och ibland går stigen ute på älvbrinkarna, men generellt sett så är stigen en bra och trevlig färdväg längs Vindelälven ned till Ammarnäs.
Från Jäkkvik till Tjallas sameviste:
Vandringen börjar i Jäkkvik och går längs kungsleden söderut i fjällbjörkskogen uppför den nordöstra sluttningen på Pieljekaise-massivet. Innan man når kalfjället så kommer man till ett stigskilje där den vänstra stigen är kungsledens fortsättning och den högra stigen går till en fin välhållen raststuga som ligger vid gränsen till kalfjället. Väl uppe på kalfjällsplatån blir kungsleden smalare och stenigare med en del blöta partier. Vid informations-skylten som markerar gränsen till Pieljekaise nationalpark så lämnar man leden och går vidare orösat åt västnordväst utmed nationalparksgränsen som är markerad med trästolpar vilka man lämpligen kan följa. I början så får man ta sig fram över en hel del myrar längs sydsluttningen av Guorbbagielas och längre fram så blir det en del mindre kullar att ta sig förbi vid sjön Gaisatjjavre. Där stolpmarkeringarna går uppför sluttningen på höjden Gaisatj så är det bättre att lämna markeringarna och istället gå upp i det grunda passet mellan Gaisatj och den namnlösa höjden söder om denna. Man träffar dock snart återigen på stolpmarkeringarna på andra sidan Gaisatj och följer dessa över några myrar och mellan några små tjärnar mot den glesa björkskogen vid Guotko. Vid den lilla tjärnen 772 så lämnar man stolpmarkeringarna för gott och fortsätter i stället upp på skrå längs sydsluttningen av höjden 874. Färden styrs automatiskt mot den lilla sjön Guotkojavratj som ligger i en gryta mellan höjderna. Man tvingas gå ned i en liten svacka mellan höjderna 874 och 871 där mycket tydliga spår efter en fyrhjuling kan följas en bra bit upp på höjd 871. Då man kommit upp på höjden väster om höjd 871 så ser man tydligt husen i Tjallas sameviste nere i dalgången. Här är det lämpligt att ta sikte på och ställa kompassriktningen mot det rengärde som är synligt i fjällbjörkskogen på sluttningen nedanför höjden. Väl nere i fjällbjörkskogen så får man följa kompassriktningen under några hundratal meter tills man når rengärdet, därifrån så får man försöka hitta den stig som leder ned till husen i samevistet, alternativt att gå nedåt i den svårframkomliga björkskogen mot sjön Alep-Tjallasjavrre, vilken man sedan följer norrut tills man når samevistets båtplatser vid sjön. Tjallas sameviste består av utspridda hus förbundna med tydliga breda stigar i fjällbjörkskogen.
Från Tjallas sameviste till Laisstugan:
Vid Tjallas sameviste går man upp i den grunda dalgången mellan topparna Vielvet och Tjallasvarddo mot sjön Gåjvokjavratj, här kan man följa spåren efter en fyrhjuling en bit över myrarna i fjällbjörkskogen. Skogen glesar ut efter det att myrarna passerats och man kan nu fortsätta orösat vidare upp på kalfjället. Bäcken som rinner ifrån sjön Gåjvokjavratj vadas lätt och därefter viker man av åt sydväst mot sjön Pluovek. Här uppe på kalfjället är det en del myrar att övertvära och små sjöar att kryssa emellan. Vallåivebäcken vadas och man fortsätter vidare utefter sydostsluttningen av höjden 910 ovanför fjällbjörkskogen. Här uppifrån har man fin utsikt åt sydost ned i Laisdalen och det avsatta fågelskyddsområde som sträcker sig över stora delar av dalgången. Då man närmar sig sluttningen ned i Laisdalen så gäller det att hitta en bra väg ned i den mycket risiga fjällbjörkskogen, lämpligast är att försöka finna den stig (ej utsatt på fjällkartan) som börjar uppe på kalfjället och går längs den bäck som rinner i riktning mot husen vid Fjällfors nere vid Laisälven. Bäcken börjar ett stycke ned i skogen så om man inte finner stigen som bitvis är otydlig så är det lämpligt att försöka finna bäcken och gå utefter denna. Väl nere vid Laisälven så går man uppströms älven längs den stig som är utsatt på fjällkartan. Periodvis är stigen mycket dålig att man i bland tvingas finna sin egen väg över myrarna och i den risiga skogen, stigen går emellertid att följa ganska långt (längre än vad fjällkartan anger) men upplöses ute på myrarna någon kilometer ifrån där Hurasjåhkå möter Laisälven. Väl framme vid Hurasjåhkå så finns det ett bra vadställe ca 300m uppströms älvmötet. Hurasjåhkå är här uppdelad i tre flöden som skiljs åt av större öar, djupfåran med högst flöde går längs det västra flödets västra sida. Väl över Hurasjåhkå så kan man gå ett par hundra meter uppströms längs jåkken på en otydlig stig och därefter börja gå uppför den ganska branta sluttningen på Plassavarddo. Det är en ansträngande uppförsbacke genom den mycket snåriga och risiga fjällbjörkskogen. Belöning för mödan fås emellertid då man väl uppe på Plassavarddo möts av vackra vyer åt alla håll. Från Plassavardos topp så valde jag att gå ned mot Plassajavrre och den björkskogs bevuxna höjden Plassagielas. Här möts man av ganska svårframkomlig terräng med små myrar insprängda i en risig fjällbjörkskog med vide, dvärgbjörk och enbuskage. Hela området mellan Laisälven och Hurasjåhkå andas vildmark och man känner verkligen att man befinner sig långt ifrån civilisationen. Man fortsätter vidare på skrå längs Plassagielas norra sluttning och navigerar mot fjället Habaks branta öst-vägg för att komma ned till Hurasjåhkå vid Habaks södra utlöpare. Härifrån är det lämpligt att gå längs jokken upp i dalgången mellan topparna Habak och Hurastjåhkkå tills man kommer upp på kalfjället där man skråar upp längs nordsidan av höjden 842. Man fortsätter ned i svackan nordväst om höjden 842 där man kommer ut i ett sammelsurium av små tjärnar, myrar och kullar som man får kryssa emellan. Det är lämpligt att ta sikte på Håjketjåhkkås branta öst-vägg och gå i den riktningen tills man träffar på leden som går till Laisstugan. Innan dess träffar man dock på vinterledens kryssmarkeringar som också leder till Laisstugan. Vinterleden är dock inte lämplig att följa då den går över myrar och videsnår, det är därför bättre att fortsätta ytterligare någon kilometer högre upp i sluttningen för att träffa på sommarleden vilken man med lätthet följer ned i dalgången till Laisstugan.
Från Laisstugan till Vindelkroken:
Man fortsätter ifrån Laisstugan mot broarna över Aksjojåhkå och Laisälven. Det är stabila hängbroar om än ganska gamla och rostiga. Väl över broarna så går man upp utefter Alddatjåhkkås nordostsluttning, här finns stenrösen som man kan följa vilka markerar den stig som går till Skaule sameviste. Stigen är utsatt på kartan men är mycket otydlig, man går helt enkelt från röse till röse. Alddajuhka vadas ganska enkelt ovanför forsen där den har flera fåror, rösen visar vägen till det bästa vadstället. Väl över jokken så fortsätter man att följa stigen (rösena) som till vissa delar går uppe på en hylla längs nordsluttningen av Vuordnatjåhkka. Man passerar ett pass mellan Vuordnatjåhkka och Klibbuovardduo för att komma ned till Glibbokåtan. I kåtans närhet rinner Klibbuojuhka som har ett brett och mycket stritt vattenflöde vilket gör den mycket svår att vada över. Den stabila hängbro i järn som finns över jokken är förstörd och brosegmenten hänger på trekvarten, detta gör att det inte går att fortsätta på stigen (rösena) som fortsätter på andra sidan jokken vidare till Skaule sameviste. Vid Glibbokåtan så fortsätter man västerut i dalgången längs Klibbuojuhkas ravin mot sjön Vuordnajavrrie. Då Tsanatjåhkka-massivet framträder i blickfånget och man börjar se de små glaciärerna och hör bruset av glaciärjokkarna så känns det som om man är på väg in i en sluten dalgång. Vuordnajavrrie ligger mycket vackert i dalgången nedanför Tsanatjåhkkas lodräta nordliga stup och man får vissa associationer till de övre delarna av Njåtjosvagge i Sareks nationalpark då platserna/landskapet uppvisar liknande karaktäristika. Längs Vuordnajavrries nordsida så går man mestadels över myrmark hela vägen ända ned till sjön Sarviesjavrieh. Man fortsätter på sydsidan längs sjön Sarviesjavrieh och ned till sjön 922 där man ser Sarveskåtan på andra sidan vattendraget i dalgången. Härifrån så fortsätter man söderut upp i passet mellan höjderna Uvragatje och Nuortabe Luspas längs en otydlig stig som är markerad med rösen. Vid nedstigningen på andra sidan passet så har man underbara vyer åt sydväst mot höga fjällmassiv i Norge. Man fortsätter att följa rösmarkeringarna längs Vidduolvaratjes västra sluttning och fortsätter längs jokken som här utgör ett av Vindelälvens övre vattenflöden. En del videsnår och myrar övertväras och stigen blir här mycket otydlig samt att det är långa avstånd mellan rösena. Någon kilometer ifrån Vindelkrokens sameviste så går man in i den risiga fjällbjörkskogen på en mycket otydlig stig och följer denna ända ned till husen i samevistet.
Från Vindelkroken till Vitnjul:
Från Vindelkroken så tar man sig mycket lätt vidare på den vältrampade och till vissa delar spångade stigen ned till Dalavardo. Vid Dalavardo så kan man välja på två vägar till Vitnjul, antingen så går man på leden nere i dalgången eller så går man orösat uppe på kalfjället norr om dalgången för att sedan ta sig ned i dalgången i närheten av Vitnjul. Jag rekommenderar att gå orösat uppe på fjället då det är enklare att ta sig fram plus att man har fin utsikt ned i Vindelälvens dalgång. Om man väljer att gå orösat på kalfjället som jag gjorde så tar man sig upp på kalfjället norr om Habake några hundra meter norr om Dalavardo och därefter vidare längs topparna Jillie Framake och Framakgasska och fram till sjön Framakjavrrie där man passerar en renvaktarstuga. Man fortsätter längs kanten av dalgången och ned mot sjön Vignjaljavrrie och vidare ned i fjällbjörkskogen i dalgången vid Vitnjulkåtan för att på så sätt komma ned på leden utmed Vindelälven för att slutligen gå utefter leden åt nordväst några kilometer till Vitnjul.
Från Vitnjul till Skebleskalet och vidare mot Stubekåtan:
Från Vitnjul så går man ett par hundra meter uppströms Vindelälven längs en stig som leder fram till en hängbro över Vindelälven. Väl över bron så går man rakt upp i sluttningen genom den glesa björkskogen där man snart träffar på Slierokbäcken som man följer upp till den lilla sjön 1015. Då man passerat sjön så går man upp på höjden rakt västerut, här uppifrån så har man vidunderlig utsikt norrut över fjället (där man tidigare gick) och Vindelälvens djupt nedskurna dalgång. Väl över höjden så tar man sikte mot berget Sjnjurtjuoke och går söderut över blockterräng samt passerar några små sjöar. Nu finns det flera alternativ för att ta sig ned i Skebleskalets dalgång, antingen går man öster om Sjnjurtjuoke så att man kommer ned i dalgångens norra delar eller så går man ned väster om samma bergstopp så att man ungefär kommer ned vid den stora plåtbeklädda kåtan vid sjön Luvllie Skieblejavrrie i mitten av dalgången. Jag valde att gå öster om berget och passerade då sjön Gienjaljavrrie och en liten avlång tjärn strax söder om denna. Då tjärnen passerats så befinner man sig plötsligt rakt ovanför Skebleskalets dalgång som här uppifrån bjuder på en fantastisk utsikt. Nedstigningen här uppifrån är mycket brant så man får ta sig ned genom att skråa serpentinartat nedför sluttningen. Väl nere vid den stora plåtbeklädda kåtan så kan man följa en stig åt sydost och därefter vada Skiebliejuhkas övre vattenflöde för att fortsätta åt sydost längs stigen på jokkens västra sida. Man följer Skiebliejuhka längs Skebleskalet så att man kommer ut i den stora sänkan Marsevaggie mellan Stuvbiebaktties östra lodräta stup och det platta avlånga Stuorajåbba. Skiebliejukka som längre nedströms blir Karsbäcken rinner igenom Marsevaggie som utgörs av ett stort område med myrar och tjärnar. Marsevaggie är till stora delar avsatt som fågelskyddsområde och får inte beträdas mellan den 15/5 – 1/8, områdets gräns är tydligt markerat med stolpar. Utanför och längs fågelskyddsområdets västra sida löper en grusås som man följer vilket gör det lätt att ta sig fram i Marsevaggie. Då man passerat längs Stuvbiebaktties östra stup så slutar grusåsen och de videsnår som finns i dalgången gör att man får ta en omväg upp på kalfjället och därifrån fram till jokken Stuvbiejuhkatje som man följer nedströms till Stubekåtan.
Från Stubekåtan via omvägen till Rävfallsstugan och därifrån till Ammarnäs:
Från Stubekåtan är det bara ungefär en halvmil ner till Ammarnäs och då jag hade två kvarvarande dagar för vandring så beslöt jag mig för att ta en omväg via Rävfallsstugan och därefter till Ammarnäs. Man vadar jokken Stuvbiejuhkatje vid Stubekåtan och går därefter ned mot Karsbäcken vilken man följer nedströms fram till vindskyddet och bron. Vägen dit är mycket snårig med dvärgbjörk och vide. Då man passerat över bron över Karsbäcken så fortsätter man längs en stig mot Mittibergtjärnen, man kommer dock ut på kungsleden efter någon kilometer och följer denna norrut. Jag rekommenderar att man viker av ifrån kungsleden och tar stigen (utmärkt på fjällkartan) mot den trevliga inspirerande raststugan Stabburet, dock är det en del videsnår och myrar som måste korsas på vägen dit. Stigen ifrån Stabburet åt nordöst är dock vältrampad och väl utmärkt. Vidare så följer man kungsleden norrut och ner till Rävfallsstugan vid Vindelälven och därifrån längs Vindelälven ned till parkeringsplatsen och vindskyddet vid Höbäcken. Vid Höbäcken går man över Vindelälven på en smal hängbro så att man vidare kan gå stigen på Vindelälvens västra sida (är markerad på fjällkartan). Stigen är lite otydlig på sina ställen och det saknas broar vid en del djupa tvärbäckar och ibland går stigen ute på älvbrinkarna, men generellt sett så är stigen en bra och trevlig färdväg längs Vindelälven ned till Ammarnäs.
Längd: 19.1 mil
