Grattis Fredrik mfl!

Framgång och dramatik!

Den 20 maj 15:10 nepalesisk tid stod Fredrik Sträng på toppen av Dhaulagiri som första svensk! Samtidigt bestämde sig Dhaulagiri för att göra motstånd mot de små människorna som kliver runt på henne.

Vi har nu genomlevt de jobbigaste och mest dramatiska dygn någon av oss varit med om! Vi är ledsna att vi inte kunnat höra av oss tidigare, men vi ville först vara säkra på att alla kom levande ner för berget. Klockan är nu 8 på morgonen och alla är vi i baslägret och mår som vi förtjänar.

Vi tar det från början, hela toppattacken i kronologisk ordning:

17/5
Martin, Jönsson, Sträng och Magnus startar i baslägret vi 5 tiden på morgonen och klättrar till camp 1 utan dramatik. Vi klättrar långsamt för att slita så lite som möjligt på benen. När vi anlänt camp 1, installerat oss i tälten, smält snö, och fått i oss en frystorkat, gör Dhaulagiri som hon brukar: dumpar några decimeter snö och vi fasar inför morgondagens spårning till camp 2.

18/5
Sträng och Lakpa Sherpa är färdiga först och eftersom tyskarna spårade sist det snöade är vi ivriga att återgälda tjänsten. Sträng börjar klättra vid 6 tiden och turas om att spåra tillsammans med Lakpa. Vi andra startar någon timme senare. Vid 12 tiden kommer vinden in och de sista två timmarnas klättring på kammen upp till camp 2 görs i 15 sekundmeter och ett snödrev som göra att vi inte ser mer än ett par meter. Det blir lite kallt om fingrar och ansikte och snödrevet gör att alla får spåra. På ett par minuter döljs fotsteg av ny snö.

Till slut kommer vi fram till camp 2 där vi ägnar några timmar åt att gräva fram och resa de tält vi har där sedan tidigare. Fingrarna blir ännu kallare :-)

19/5
Nu börjar den egentliga toppattacken; två dagar och sammanlagt 1500 höjdmeter. Första dagen innebär klättring från Camp 2 på 6700 möh till Camp 3 på 7400 möh. Camp 3 kan knappast kallas ett camp, placerad på en brant bergsida, konstant utsatt för vind, och ingen luft att andas, och endast det nödvändigaste; en sovsäck på två personer, några liggunderlag, gas, kök, och lite frystorkat. För att kunna sätta upp tälten måste platåer grävas ut på den 40 gradiga slutningen. Snödjupet varierar mellan noll och en halvmeter så att gräva en plattform kan mycket väl sluta med att man stöter på sten. Bara att leta ny plats att gräva…

Det är många klättrare på väg upp, ca 20 stycken, och de fasta repen blir ett pärlband av långsamma klättrare. Det är fruktansvärt jobbigt att klättra hård vinteris på 7000 meters höjd så alla klättrar mycket långsamt. Vi startar 7 på morgonen och 4 timmar senare vänder jag (Martin) på cirka 6850. Svagare AMS symptom och ett tidigare löfte till mig själv att jag skall må bra på toppen och under klättring till toppen, får mig att vända tillbaks till camp 2. Ironiskt nog tar jag mitt beslut att vända fem meter från en död klättrare (från något tidigare år) inklämd mellan några stenblock och fastfrusen i isen.

Nu är det bara Jönsson, Sträng, och Magnus kvar. De fortsätter mot camp 3 och har en fruktansvärt jobbig dag. På 7100, en liten platå som bara lutar 30 grader, stannade de upp och hjälpte två tyska klättrare som hade problem med kyla, utmattning, och vätskebrist. Dunjacka, ansiktsmask, och skidglasögon på så fortsätter de klättra. 5 på eftermiddagen klättrar Jönsson som siste man in i camp 3 på 7400 möh. Att spara på benmusklerna under klättringen var det inte snack om! Mycket trötta alltså och bara några timmar på sig att dricka, äta, och vila, innan det är dags att ge sig iväg igen.

20/5
Jönsson, Sträng och Flock, tillsammans med två av våra sherpas, Kami och Lakpa, började 2 på natten med att smälta snö till vatten att dricka under toppförsöket. När de stiger ut ur tältet vid tretiden är det fruktansvärt kallt! Några sekunder med blottat hand gör att du förlorar känseln i flera minuter. Klättringen påbörjas med pannlampa och de tre första timmars klättring gjordes på en exponerad kam. Dunkläderna var på och det gällde att hålla igång för hålla kylan stången. Efter kamklättringen forcerades några lite brantare ispartier. Ett steg och 5 andetag var en normal hastighet dessa partier. Återigen sker klättringen upp på kammen och nio på morgonen kommer Flock och Jönsson upp till en stenhylla med Dhaulagiris sydsida med 2000 meters stup på ena sidan, där de sätter sig för att dricka och vila. De är tillsammans med Lakpa som strax därefter (7500) vänder med lungödem. Sträng är längre upp mot toppen tillsammans med Kami. Från stenhyllan fortsätter det hela med lite mindre brant mixad klättring upp mot ett snöfält som blir brantare och går över till is. På 7700 inser Jönsson och Flock att de är för sent ute. Att nedklättra i mörkret var inte något de ville ge sig på. De vänder och är åter i camp 3 strax innan solen går ned.

Under tiden fortsätter Sträng och Kami Sherpa mot toppen. Vinden tilltar och kylan blir mer påtaglig. 15:10 står de på toppen av Dhaulagiri!!! 15:20 hör Sträng av sig till baslägret och på sitt sedvanliga ödmjuka sätt säger han:

"Expedition har lyckats! Här uppe är det vackert, högt, kallt, och jag är j-vligt trött"

Här mitt i framgången började det hela gå lite snett på berget. 50 meter innan toppen föll en tysk och drog med sig ytterligare en klättrare 300 meter (ej höjdmeter) nedför en snöränna som lyckligtvis planade ut. Båda överlevde fallet men en klättrare tappar en vante och sin isyxa. 6 timmar senare är dessa klättrare fast på 7800 meters höjd då de inte klarar att klättra ned utan isyxa, samt att de har väldigt svårt att orientera sig i kylan, mörkret, och vinden. Sträng och Kami ansluter sig till dessa klättrare och bistår i hela fyra timmar. Det blir kallt, orken tryter, och rädslan kommer krypande. 04:00 på morgonen den 21 maj anländer Sträng Camp 3 kraftigt nedkyld och fullständigt utmattad. Jönsson och Flock ligger ovanpå Sträng hela natten för att få tillbaks värmen i hans kropp.

"Synen av Fredrik Strängs isiga ansikte och stela dundräkt kommer jag aldrig glömma (Magnus Flock)"

Camp 3 kan under natten mest beskrivas som en "warzone". Ingen vet var någon annan är, snö smälts i panik till återvändande klättrare med obrukbara köldskadade händer, all höghöjds medicin tar slut, och alla väntar på att solen skall gå upp.

21/5
På morgonen kan Sträng inte längre klättra för egen maskin. Det blir en lång, kall och uttröttande nedklättring till Camp 2. 4-5 klättrare totalt behöver hjälp för att bli firade nerför de fasta repen, och snabbt bildas det kö. Jönsson och Flock når Camp 2 vid 17 och Sträng med hjälp av sherpas anländer 21. Sträng är här mycket dålig och beslut tas att syrgas är nödvändigt för att kunna evakuera Sträng från berget. Nu involveras även baslägret fysiskt i händelserna på berget då syrgasen är placerad i BC. Fyra tyskar ligger med syrgas i Camp 2.

22/5
Jag (Martin) som tidigare tvingats gå ner pga AMS klättrar mitt i natten upp till Camp 1 med 10 kilo syrgas på ryggen. I Camp 1 möts jag av Pemba, vår junior sherpa, som tar över ryggsäcken för att klättra mot Camp 2. Under tiden har vi fått veta att Sträng inte längre kan gå. Kami och Niema lägger Sträng i en "släde" gjord av sovsäck och två liggunderlag och släpar honom längs med snön. Nu är det riktigt bråttom! På 6280 får Sträng syrgas och piggnar till tillräckligt mycket för att vi skall kunna prata med honom. Jönsson, Flock och Lakpa har under tiden monterat ner Camp 2 och stapplar under 30-40 kilo ner till Camp 1 som de anländer samtidigt som Sträng. Kort vila och ompackning och därefter fortsätta ner mot basläger. Det tar tio timmar att släpa Sträng ner till baslägret. Stora glaciärsprickor tog lång tid att forcera, vilket gjorde att syrgasen började ta slut. Joakim blev tvungen att klättra upp med en ny flaska och mötte upp på 5000 meter i samma sekund som den första flaskan tog slut. Från 5000 meter sker klättringen under Little Eiger (bredvid isfallet) och vi insåg att det skulle vara mycket svårt att släpa Sträng denna bit. Lyckligtvis har han piggnat till betydligt och kan stappla sig fram med hjälp av två personer och lite rep. 5 timmar senare sitter jag (Martin) och Sträng i mattältet för att få i oss lite vätska och mat innan vi kryper ner i sovsäcken.

23/5
Idag vaknade vi till ljudet av en helikopters rotor. Baslägret var fullt av dimma och helikoptern cirklade i tio minuter innan dimman skingrades lite, och med en sväng tio meter över vårt mattält landade han i den stora kommersiella tyska expeditionen. Två minuter senare lyfte helikoptern igen med medlemmar i den tyska expeditionen som snabbt behövde komma till sjukhus för sina förfrysningsskador. Den värst drabbade, personen som föll strax innan toppen och tappade isyxa och vante, har förfrysigt alla fingrar ända in till handflatan, tår på båda fötterna, näsan, och ett öra.

Pasang (vår kock) har bakat gratulationstårta till Sträng som ser mycket piggare ut. Fortfarande fullständigt slut i kroppen, men han äter, dricker, skämtar, och pratar. Jönsson har hostat i sönder en muskel mellan revbenen, och Magnus undrar om han gått ner 15 eller 20 kilo. Fysiskt mår vi alltså som vi förtjänar, men mentalt känner vi oss starka nu vi alla är samlade (levande) i baslägret.

Imorse var det dags för helikopter igen. Sträng tog igår eftermiddag beslutet att lämna Dhaulagiri BC i en helikopter istället för till fots. Han kände att det inte fanns nog med styrka i kroppen för att gå de 3-4 dagar som utmarschen tar. Det var ett klokt beslut som vi alla stöttar. Han var imorse fortfarande mycket utmattad; han kunde gå själv nästan utan att vingla men inte mer. I detta försvagade tillstånd skulle han aldrig kunna gå ut själv och en enkel lunginflammation kan vara fatal. I Kathmandu åker han direkt till sjukhuset för en ordentlig koll.

Vi är nu bara fyra klättrare kvar i BC och idag sysselsätter vi oss med att packa för tidigt imorgon bitti börjar vi utmarschen. Det skall faktiskt bli skönt att avsluta äventyret med några dagars trekking med lätt packning. Lite tid att smälta de senaste mycket hektiska dagarna. Vi kommer hela tiden att röra oss mot lägre höjd och ett varmare klimat. På något ställe längs vägen skall det enligt uppgift finnas varma källor vi kan bada i. Gissar att det blir ganska skönt att sänka ner kroppen i en varm källa efter 47 dagar utan dusch eller bad!

Ses snart hemma!

/Martin

Källa: www.whitemountain.nu

Läs mer om expeditionen på www.whitemountain.nu