Bästa klätterupplevelse 2011

Vi närmar oss årets slut och då finns det tid att tänka tillbaka på det gångna klätteråret. Vilken var din bästa klätterupplevelse 2011? Gärna med bilder...

Jag har hunnit med många minnesvärda klätterdagar under året och det är svårt att välja ut någon speciell. Den första leden jag kommer att tänka på är La llei de silenci (tror att det var den i a f) i Montgrony.

Jag hade bara on-sightat en led av den graden tidigare (trots många försök), så jag var ganska spänd.

Första halvan gick ganska bra, men sedan kom pumpen samtidigt som leden blev något brantare. Snart var jag inne i maximal ”kamp-mode”. Sista biten är ett flak med riktigt goda grepp som laybackas. En otroligt härlig känsla att bryta sig uppför flaket samtidigt som fingrarna vill öppna sig.


http://www.flickr.com/photos/nyberg_fredrik/5507488936/in/photostream/
Jag är nära toppen!

Vid den sista bulten tänker jag för en bråkdel av en sekund om jag ska klippa eller inte. Alla på marken skriker ”GÅ!”. Snabbt beslutar jag mig för att klippa ändå. Korsklippet går smidigt, men den extra sekunden står mig dyrt.

Ledens ankare klipper man efter att man mantlat upp på toppen av klippan. Jag lyckas ta kanten, men energin är helt slut. Det enda som är kvar att gör är att ta ytterligare en jug en liten bit in på hyllan och åla sig upp, men jag faller då jag försöker ta nästa grepp.

Jag är så slut att det inte går att prata. Det är inte många sporter där man kan förlora en match och ändå vara så lycklig direkt efter slutsignalen.


http://www.flickr.com/photos/nyberg_fredrik/5506906739/in/photostream/
En liten flicka blir lite rädd av att jag ser ut att må så dåligt efter presset Det är dock lycka!

Hur ska jag valja?

2011 har varit ett intensivt ar och att valja vad som var bast ar nastan omojligt och dessutom ar aret inte slut... Vem vet kanske gar det att fa till ett sista forsok eller ett forsta Vinter forsok...

Men ska jag valja nagot sa far det bli Swiss route pa Cima Ovest och No Bonatt-Vaucher pa Grandes Jorasses aven om vi inte toppa ut sa gicke det bra och det va ratt nara att det sluta riktigt illa. Aven nagot som gar daligt kan vara en bra upplevelse.


* Forsok pa, Fitz Roy via Pendelorama in pa Casarotto dvs North Pillar

* Forsok pa Red Pillar, Mermoz, Patagonien

* Gramsout Direct WI6 300m Fin is tur i Ecrins

* Eiger West Ride, Vacker motionstur

* Eiger Nordvagg (Heckmaier) pa 11h 16 min upp och ner till Kleine Scheidegg i ett forsok att gora det pa under 10h

* Cima Grande West Face, Via Marco Zambelli Franz 7a, 400m

* Cima Ovest North Face, Swiss Route 7b+/A0, 550m

* Matterhorn Hornli Ridge, vacker cardio traning

* Matterhorn Nordvaggen pa 5h 45m

*Forsok pa Grandes Jorasse Nordvagg via, Bonatti Vaucher raddade 100m fran toppen...

*Grandes Jorasses Nordvagg via No Siesta/Bonatti start ED3, VI WI6 M7 6b AO (E5)

* Popping Painkillers ED+ V WI5 M6+/AO 550M, Forstabestigning i Ecrins. Hemlig spot.... Det kommer mer...

Har klattrat ca 310 sport leder fran 6b till 7c+

Tva 7c+ pa andra forsoket

Sex 7b+ onsight

Spendera 12 dagar med att forsoka klattra Le poinçonneur des lilas 8a+ i Ceuse...

mera mera!

Fantastisk bra skrivet om sportklättringens själ Fredrik! Bättre upplevelse än när du säkrade mig och blev biten i foten av en aggressiv brunråtta alltså?

Incidenten med den aggressiva råttan är ju ett ganska rolgt minne, trots att det blev något dyrköpt för dig

Några av klassikerna på dirdalsväggen i Norge. Några av reporna var helt magiska, sprickor som såg ut som blixtar som zickzackade uppför väggen. Gott sällskap, vy över en fjord. Och regn i hela resten av Skandinavien.

Tre upplevelser står ut i år...

* Högerpelaren på Patri (Isklättring, Cogne), för att den verkade så ouppnåelig bara ett år tidigare och för den totala lyckan i Johans ansikte när han kom upp som andreman.

* En knäpptyst, dimmig novemberdag på Gritstoneberget.

* Brorsbarnens fnittriga glädje när dom fick följa med på Karbin.

Att vara pappaledig hela april i Font, få knalla runt i flip-flops med barnvagn och bouldra som nummer 1; På en given andraplats: aidträffen i Svartgöl i november! Filosofi och skräck i en perfekt blandning...

En lyckad Tunabergsträff är alltid en upplevelse.

Sedan är torsdagskvällarna med kompisarna på klätterverket i Sicla en regelbundet återkommande humörhöjare.

Jag har funderat lite fram och tillbaka och kommit till den deprimerande insikten att jag inte riktigt haft någon stark klätterupplevelse så länge i år.

Jag har av diverse anledningar tränat dåligt, och då blir ju sportklättring lite tråkigare. Jag var bara som snabbast till fjällen och där klättrade jag långt inom min förmåga, eller strax utanför och men gav då genast upp.


West Ridge, Stetind by Jonas Wiklund, on Flickr
Västväggen/västeggen på Stetind var ju fin, men om aldrig blir pressad blir smaken väldigt fadd


Elbsandstein-1 by Jonas Wiklund, on Flickr
Elbsandstein var fantastiskt, och en fin upplevelse på så många sätt, men att vi bara fick två dagar innan det regnade bort gör att jag känner mig rånad på något större.

Nej, den bästa klätterupplevelsen och kanske den starkaste också var på "hemmaklippan", Blåberget.

Anders Lindh, salig i minne, putsade någon gång på 90-talet upp den "blanka" väggen man firar ner över när man tar den centrala firningspisten på Stora väggen. Anders, Tommy Nilsson och den generationen testade "Spegelväggen" som den kom att kallas, men ingen blev väl helt övertygad om att det dolde sig en fritur för dem där.

På mitten av 00-talet tog sig Eigersoloisten Krister Jonsson, urprungligen från grannbyn Bredträsk, an "Spegelväggen" och slog in två bladbultar och tre borrbultar på den 22 meter höga väggen och friade den som "Lust och fägring".

Några år senare provade en av Umeås tre svåraste fantasimänniskor "Lust och fägring" att sätta sig i den första bladbulten vilket fick den oönskade konsekvensen att bladisen drogs rakt ut.

Jag provade leden första gången i duggregn förra hösten men backade av i allmänt missnöje över att inte ha tillfredställande säkringar och övergick till ett svårt oetiskt topprepande, men kunde inte göra någon större insats då hösten som vanligt regnade bort.

I år kände jag igenom "Lust och fägring" några gånger till på topp innan jag provade leda. På första ledförsöket föll jag i första bult, precis på första riktigt svåra flyttet. På andra ledförsöket pumpade jag ut i vänster vad och kunde inte klippa andra bult!

Till slut tror jag att jag var tvungen att göra sex ledförsök innan jag kunde passera det sista kruxet och göra den korta utklättringen till toppankaret. Jag har ingen aning om "Lust och fägring" är svår eller lätt för andra klättrare, men det är i alla fall för mig den hårdaste sva/väggen jag gjort inknuten i rep. När jag klättrat den hade jag blåmärken på nästan alla fingertoppar.

Jag måste nog vara lite tråkig... Trots alla fina multipitch leder jag gjort i midnattsolen i år och roliga klätterupplevelseer på annat håll så måste jag säga att det var att sätta ett boulderproblem på Åland som jag kämpat med under nästan varje besök under sju år... Problemet i sig är ju egentligen inte särskild fin, och jag gillar inte bouldering i normala fall... men vilken tillfredställelse jag fick! Skam den som ger sig!

Bästa

Bäst: Häggsta
Måste bli någon av de tillfällen mina små tjejer varit ute med mig!
aldrig att någon ser upp så mycket till en som då =)

Bästa totala misslyckande: Patagonien
Johan och min resa till Charlten

Mest efterlänktade:Stetind
Länge velat ta mig dit men det har alltid varit något annat som dragit mer, topp 5 bland de vackraste platser jag klättrat på!

Roligast: Rjukan
Lek på is och drytooling