Tre mysterier på Artfjället

Jag har de två senaste somrarna vandrat i Artfjället. Det är ett område som jag verkligen kan rekommendera. Läs Abrahamssons kapitel om området i Okända fjäll. Jag har emellertid tre gåtor som förblivit olösta för mig och jag tänkte se om jag här kanske kunde få lite klarhet.

1. Kalmepakte.

Jag försökte i fjol finna denna omtalade samiska gravplats, men kunde tyvärr inte hitta den. Egentligen vet jag inte om jag vill ha en exakt positionering. Dessa gravar bör inte kunna uppsökas hur lättvindigt som helst, det är i alla fall min åsikt. När du finner dem, så ska det vara den begravda som vill träffa dig, inte tvärtom.

Jag har gjort vissa utkast till en vandringsberättelse och detta - ej färdiga! - avsnitt berör mitt sökande:

>>
Vandring uppåt längs stigen fortsätter. Jag har hoppats kunna uppsöka „graven i klippbranten“, Kalmepakte, som ska ligga i omgivningen. Av områdets svenska befolkning är platsen, enligt Manker, känd som „Likberget“. Här ligger en lappmarksgrav daterad till tidigt 1800-tal där en kvinna och en man i trettioårsåldern fått sin sista viloplats intill varandra.. O. P. Pettersson och Ernst Manker har beskrivit gravplatsen. En del rester och gravgåvor fördes bort för att undersökas. Ursprungligen fanns här två kistor, den ena placerad ovanpå den andra, men den övre har under tidens gång förmultnat. Den kvarvarande ackjaliknande undre kistan innesluter nu kvarlevorna av båda döda och ska finnas placerad på en avsats i en grottliknande formation under en överhängande klippvägg. Det är graven vid klippbranten.

Jag har tänkt mig kunna finna platsen som ska ligga i en brant bäckravin i området. Graven är emellertid inte utmärkt på kartan och de beskrivningar jag har utgått från är heller inte särskilt exakta. Grundstens kortfattade beskrivning förlägger Kalmepakte till en bäckravin cirka tre kilometer ovanför Rönäs, „där fjällheden möter björkskogen“. Inte alltför precist. Abrahamsson är bara snäppet mer utförlig i sitt kapitel om Artfjället i den inspirationsrika Okända fjäll: „Kartan anger inget tecken för graven, men den är tämligen lätt att finna om man söker sig till ravinen från kalfjället uppifrån där utsikten in mot Rutjedurre öppnar sig, strax nedanför skogsgränsen“. Men jag kommer inte uppifrån, jag kommer i stället vandrande nedifrån, på väg uppåt längs Ruhtjejohke. Jag når en punkt där stigen verkar vika uppför branten till vänster om mig. Framåt verkar stigen fortsätta bara en kort bit för att sedan upplösas. Nu blir jag lite osäker. Jag har passerat över ett par mindre bäckar som har korsat stigen, men ingen av dem har synts motsvarande den ravin där grottgraven skall ligga. Jag tycker mig nu emellertid på kartan ha nått den punkt där den där utmärkta kartan upphör. Rödningsnäset, mitt mål för dagen, ligger ovanför mig åt öster. Jag väljer därför att följa stigen som klättrar brant upp genom björkskogen. Förhoppningsvis stöter jag på ravinen då jag närmar mig trädgränsen.

Stigen klättrar uppåt genom den vackra björkskogen. Det är lätt att vandra här. Träden växer inte tätt och sluttningens underlag är jämnt. Ett par hundra meter nedanför mig ser jag Ruhtjejohke genom stammarna och därbortom sträcker sig landet vidare mot de vitklädda topparna i nordost. Det faktum att snön fortfarande ligger kvar på Artfjällets högre partier skapar spännande kontraster: jag vandrar ännu i den grönskande försommaren, men varje steg för mig längre upp, mot det andra landet.

Jag hör ljudet av vatten ovanför mig och framför mig öppnar sig nu en glänta bland träden. Två mindre bäckar möts, rinner samman och kröker sig här. På andra sidan det klara vattnet ligger den svagt sluttande ytan som helt täcks av tätt växande gräs. Solen strålar ned på den öppna platsen. Bara en kort bit där ovanför kan trädgränsen börja anas. Björkstammarna glesnar, fjället öppnar sig. Allt är fridfullt och alltigenom inbjudande. Efter att ha tagit av mig ryggsäcken, så lämnar jag stigen och kliver ned mot bäcken. Jag tar fram kåsan och fyller den. Det svala vattnet är rent och friskt. En bit längre upp på fjället ser jag en ensam rovfågel cirkla i luften. Jag tar ett kliv över bäcken och går upp på den mjuka grässluttningen. Plötsligt uppmärksammar jag rörelse bland björkstammarna på andra sidan gläntan. En flock renar rör sig mellan träden. Det är många djur, kanske fyrtio eller fler. Jag har varit så tagen av platsen att jag inte har uppmärksammat dem förrän nu. De befinner sig inte långt ifrån mig. Djuren drar sig uppåt genom skogen. Ett par kalvar, födda i maj månad, skyndar tätt efter sina vajjor. Jag lägger mig ned på rygg i det tjocka gräset och sluter ögonen. Solen värmer mitt ansikte.
---
Snart har det ändå blivit hög tid att fortsätta. Det återstår ännu en god bit av dagens vandring. Jag ska ta mig upp till den västra delen av Rödingsnäset och där hitta en lämplig lägerplats. Den lilla bäcken korsas igen och jag går upp till stigen och den väntande ryggsäcken. Sedan fortsätter jag uppåt. Ännu en rovfågel har anslutit sig och paret spanar nu tillsammans av marken nedanför. Brusande vatten kan höras och det dröjer inte länge innan jag når fram till en ravin där jag längre ned kan se en jokk störta på väg mot Ruhtjejohke någon kilometer längre ned. Stigen fortsätter uppåt parallellt med ravinen. Kan detta vara Kalmepaktes ravin? Jag går fram till kanten och blicker nedåt. Vattnet forsar nedåt längs sluttningen, men jag kan inte se någon klippvägg som passar på beskrivingen. Träden glesnar nu ovanför mig. Detta är gränsen till kalfjället. Jag är tvungen att konstatera att jag tycks ha missat den gamla gravplatsen.

Ännu vill jag emellertid inte ge upp. Jag lämnar ryggsäcken och återvänder därför nedåt mot Ruhtjejohke. Snart är jag nere vid den punkt där stigen vek av upp längs sluttningen och därifrån följer jag stigen ytterligare en bit tillbaka i den rikting jag kom ifrån. Jag tänker att jag kanske har varit ouppmärksam och utan att märka det passerat en bäck som leder upp till ravinen och Kalmepakte. Efter en stund tvingas jag emellertid ge upp. Det har blivit dags att söka sig upp på Rödingsnäset. Jag vänder återigen tillbaka och stretar på upp mot ryggsäcken. Jag tänker att graven kanske ligger längre upp längs Ruhtjejohke och att jag i så fall skulle ha fortsatt framåt i stället för att följa stigen då den vek av upp längs sluttningen. Men i den riktningen löste stigen nästen genast upp sig och försvann i den fuktiga marken. Jag klandrar mig själv för att jag inte har gjort grundligare efterforskningar i saken. Jag borde ha varit mer påläst. Jag borde ha hört mig för bättre och tagit fram en exakt placering på kartan, men det är inget att göra åt det nu. Jag intalar mig själv att paret som har sin viloplats där inte ville bli störda den här gången. Det får jag helt enkelt acceptera.
>>

Mysterium 2

2. Grottorna nedanför Rödingsfjället.

Inte heller dessa kunde jag finna. Ur mina - ej färdigredigerade! - vandringsanteckningar från den 18 juni 2009.

>>
Då disken är avklarad gör jag mig klar för en kort kvällsutflykt. Artfjället är ett känt karstområde och nedanför Rödingsfjället finns ett flertal intressanta grottor. Positionen är utmärkt på kartan, men men endast högst ungefärligt. Enligt den information jag har ska man emellertid bara behöva följa Rödingsfjällets brant söderut till dess man kommer till „en torr ravin som ser ut av vara dynamitsprängd med sina ljusa och vasskantade klakstensblock“. Där finns den första av grottorna: Grytsluket. En hundra meter lång vattenfylld underjordisk värld. Ungefär en kilometer längre ned mot Tängvattendalen ska man sedan kunna finna Övre och Nedre Glimåkragrottan. Båda dessa ska ha höga ingångar och den förra ska leda in i en stor grottsal. Klockan är strax efter halv nio då jag släntrar iväg från lägret för att söka efter dessa lockande fenomen i landskapet. Blåsten har avtagit och det har blivit nästan helt vindstilla.

Den torra ravin som jag hoppades skulle bli någorlunda lätt att hitta förblir dock gäckande. Jag hittar ingenting i landskapet som motsvarar beskrivningen. Den första biten nedåt vandrar jag på den östra sidan av en bäck som mycket snabbt tilltar i storlek av allt smältvatten uppe på det krön jag tältar. Snart har det som nyss den anspråkslösa bäcken skurit ned i en ravin och blivit ett litet hinder då jag inser att jag nog måste ta mig över den för att undersöka området närmare branten mot Rödingsfjället. Om jag vill ta mig över så är det bäst att göra det nu. Desto längre jag fortsätter nedåt, desto större kommer vattenflödet att bli. På den här sidan tycker jag mig i alla fall inte kunna hitta grottområdet och kartan tycks indikera ett läge mycket tätt intill branten.

Efter att ha tagit mig över ravinen, så fortsätter jag att söka efter grottorna på den andra sidan. Jag vandrar nu precis intill branten mot Rödingsfjället. Här går den gräns mellan Rödingsfjällsskollan och Seve-Köliskollan vars fortsättning längre norrut är synlig i Långfjällets och Aurofjällets linjer. Friskt ljusgröna ormbunkar håller precis på att spira fram ur de brunorangea resterna av fjolårets frostbrända blad. Framför mig, i söder, har jag imponerande Ovlevuelie. Allt eftersom jag kommer längre söderut blir sluttningen nedanför brantare. Till sist har jag en brant under mig som jag definitivt vill undvika att halka utför. Jag har nu emellertid också fått en hänryckande utsikt åt sydost där Tängvattendalen breder ut sig nedanför mig. Tängvattsbäcken rinner långt därnere och en grön björkskog breder ut sig på dalens båda sidor. Det är en vy som fyller mig med blandade känslor. Det är en vacker syn som ger mig glädje, men samtidigt fylls jag av andra, mer oklara känslor. Jag ser långt, jag ser skönhet och ingenstans ser jag andra människor. Jag är ensam här ute. Längtan efter J. kommer över över mig. Mobilen har täckning här och jag ringer ett kort samtal hem. Hennes röst gör mig gott.

Nu har jag emellertid kommit till vägs ände. Härifrån blir sluttningen helt enkelt för brant för att jag ska kunna fortsätta och jag tvingas konstatera vad jag redan har misstänkt. Jag har misslyckats med att hitta grottområdet. De övre delarna av sluttningen nedanför Rödingsfjället är, som sagt, fortfarande snötäckt. Kanske döljer grottorna sig därunder? Först Kalmepakte och nu detta. Jag är besviken, men det är inte mycket jag kan göra nu. Jag borde ha förberett mig nogrannare.
>>

Är det någon som vet? Är det sannolikt att de grottornas öppningar ännu var snötäckta eller hade jag missförstått deras position?

Mysterium 3

3. Den mystiska "träkonstruktionen" nedanför långfjället.

Detta har jag berört i en tidigare vandringsberättelse här på Utsidan: http://www.utsidan.se/cldoc/dar-gladjeeldar-brinna.htm

I fjol återvände jag för att undersöka vad det egentligen var jag hade sett den föregående sommaren. Men även på detta gick jag bet.

Den 19 juni 2009.

>>
Jag vandrar en bit mot början på Långfjällets östsluttning. Den här vägen tog jag och C. i fjol då vi vände tillbaka mot Strimasund i tät dimman. Då skymtade jag vad som tycktes vara en träkonstruktion vid foten av berget. Det såg närmast ut som grundstockarna i en gammal träbyggnad. Men vad skulle det ha varit för någonting här ute på fjället? Tanken på de där trästockarna som skymtade i det grå töcknet har upptagit mina tankar under vintern och jag har ångrat att jag inte tog mig tid att gå ned och undersöka saken. Men då ville vi inte förlora höjd. Jag tog ett par bilder, sedan vandrade vi vidare. Det var dumt. I fjällen ska man alltid ta sig tid. Jag har stirrat på de där fotona under vintern utan att bli mycket klokare på vad det kan ha varit. Det uppvisar en geometrisk ordning som tyder på mänsklig hand, men jag kan inte bli klar över vad det är. Nu hoppas jag kunna få klarhet.

När jag närmar mig den sydöstra delen av berget, så tar ett stort snöfält vid. Jag är barfota i mina sandaler, men skaren håller, så det går bra. Jag söker med blicken nedanför mig, men blir snart besviken. Området där det kan ha varit är inte särskilt stort och träkonstruktionen, eller vad det nu var, låg tätt öster om en bäck. Bäcken nedanför Långfjället rinner nedanför mig, men precis från dess östra kant breder snön ut sig. Jag tvingas snart ge upp. Vad det än var jag såg här förra året, så ligger det ytterligare ett par veckor dolt under snön. En aning besviken släntrar jag tillbaka mot lägret. Artfjället håller verkligen hårt i sina hemligheter. Först var det Kalmepakte, sedan grottorna vid Rödingsfjället och nu detta. Jag börjar reda nu tänka på att återvända senare på säsongen ett annat år.
>>

Även detta var alltså sannolikt dolt av snön i slutet av juni. Jag bifogar en bild på "träkonstruktionen" nedanför Långfjällets sydöstra spets. Är det någon som vet vad det är?

----------

Detta var de tre mysterierna på Artfjället. Tacksam för alla ledtrådar!

Nu har det gått en tid här utan att någon själ svarat på dina frågor här. Det är väl synd på nått vis. Jag tror det beror på att inte många någonsin varit på Artfjället eller ens vet vad för slags område det är. Eller ens vet vad för platser du letar efter. “Någonting i dimma, och någonting under jord, och en berömd bortglömd gravplats“. Sådana platser som är: Ihåligheter och skärv tror jag inte flertalet här bemödigar sig om..
Fjäll handlar numera bara om digitala fotografier en masse, bara då om höga toppar och om därtill lättviktiga utrustningsdetaljer, om tidtabeller, och om möjlig sol och hopp. Därtill tyvärr bara om självbekräftelse och positionering.
Mörker, död och förfall?.. Kan man vilja söka efter sådana platser i fjällen?..och dessutom då i en sådan förgäten plats som Vindelfjällen?
Det finns i den allmänna tidsandan idag en stark och märklig nästan ovilja att stanna upp stanna upp för att leta.. Leta efter spår och minnen.
Ideligen rusar uppdateringsprogram framåt. Vi måste bara fram och det till vilket pris som helst. Vi hetsas att uppgradera och förnya ideligen. Vad, som gömmer sig i våra egna mörka vrår, i illsinne och falska minnen i vårt undermedvetna har vi allt svårare att ta till sig. och vi orkar inte med sådana skuggor kring frågor under vår vandring. För den har vi ju bestämt att den bara ska handla om vår egen förmåga den om att lyckas och komma fram.

Det finns en tråd här på Utsidan som heter ‘Gissa Position’. Där kan man inte vara med om man nu inte längre har för höga krav på fantasi eller detektivarbete. Där ska bilderna numera vara roliga, lättgissade och inte för svåra, så att alla kan vara med.
Andemeningen är där, numera att man gissar på ‘det man kan’ eller trycker om att gissa på. Elitistiska spörsmål om annorlunda platser och i det här fallet nästan magiska och osynliga spår, ja vem kan i dag orka bemöda sig att ta reda på de? Det finns inget ork för sådant. Det innebär att man ju stannar upp och letar i geografin, och vem orkar det idag.
Dom platserna du letar efter och frågar om här, hur man hittar dom. Ja? Vem kan svara på det? Det skulle jag också vilja veta. Så, Du själv får ge svar på din egen fråga.

Vem har inte letat efter det där fantastiska kantarellstället i barndomsskogen, i hopp om att återfinna det?. Jag har en kompis som letar efter platsen där han begravde sin hund i en mörk Roslagsskog, men han hittar inte tillbaka till platsen, för dottern vill lägga ner en blomma på hundens grav..
En annan jag känner, letar febrilt efter sin parkerade bil på en Stockholmsgata utan att hitta sin parkerade bil.
Är han dum?.
Människan lämnar platser och vi kan inte tyvärr inte återkomma. Ämne för en stor diskussion kanske?

Jag försökte själv en gång i tiden hitta den där Ruttjejukkegraven, men jag gick bet liksom du verkar ha gjort.
Ernst Manker, den där berömde etnologen , som vi ju alla älskar och känner och som du nämner var ju där och irrade med stor frenesi där år 1935, kan du inte genom Nordiska Museet här i Stockholm, försöka få tag i nått dokument (karta), eller i hans bok:’ Lappmarksgravar’ ifrån år 1961 få reda på nått.
Denna ‘Speologiska förening ‘ (Dom som sysslar med grottkrypning) Kan inte dom hjälpa till då med syfte på grottan?

Det ihoprasade huset verkar väl vara en gammal renvaktarstuga..

Jag kan bara hoppas att du hittar dom här platserna du så vill komma till.

mvh. Anders

Artfjället har en speciell position i mitt fjällvandrarhjärta. Det var där jag för första gången vandrade ensam. Och ensam var jag. Jag stötte inte på en enda själ under den vecka jag strövade omkring i området kring baslägret i Sattevierra. Tyvärr nådde jag inte någon djupare kännedom om området, och jag har inte något svar eller någon ledtråd att ge dig i ditt sökande efter någon reda i dina mysterier, Niklas. Men jag vill i alla fall säga att jag uppskattat att läsa din litterära betraktelse.

Ditt svar ovan är också intressant, Anders. Ditt perspektiv på den moderna friluftskonsumtionen är alltid lika fördjupande. En gedigen erfarenhet underbygger dina teser, varför det alltid är givande att ta del av dem.

Men så har vi diskussionen om Gissa-positions-tråden där du grävt ned dig djupt i skyttegraven, Anders. Jag tror att det var jag som förde in begreppet "elitism" i någon diskussion härförleden, så jag ser mig nödgad att besvara den kritik som luftas. Som jag ser det existerar det ingen motsättning mellan att ha en inbjudande attityd i tråden och samtidigt bilderna har ett topografiskt djup. En bild av Skierffe i motljus kan väl utan problem läggas upp samtidigt som en bild av någon strandbank i Buoldagiesjjågåsj nedre lopp. Samma tolerans tror jag röner framgång även på fjället; gamla fjällrävar av din kaliber Anders gör nog bäst i att acceptera att samsas med välklädda IT-konsulter de dagar då ni tvingas korsa Kungsleden. Nu berörs just detta fenomen på ett mycket bra sätt av dig i en av de bättre bloggposterna här på Utsidan, osande av ypperliga mått av självdistans och personkännedomen. Detta får mig att tänka att samma typ av tolerans skulle nog också Gissa-postions-tråden må bra av.

Kan den sidan hjälpa något?

http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html

Jag kom i dag hem från sommarens första vandring, en midsommarhelg vid Ikesjaure som bjöd på regn, kyla och blåst. Jag tror att jag kom hem med en förkylning, men också med många vyer att minnas. Det är roligt att se att jag under tiden hunnit få några svar på mina funderingar kring Artfjället. Utsidan vilar aldrig.

Anders, jag delar verkligen uppfattningen att det är en mycket intressant fråga vad det egentligen är vi söker under våra fjällvistelser. Dina funderingar leder oss på spåret mot något viktigt. För mig är det väsentligt med en slags egen mytologi och den tror jag kanske att jag hellre att kan finna i mer undanskymda delar av fjällkedjan. Det behövs inte en topp över tvåtusen meter, det kan mycket väl räcka med ett par gamla trästockar i dimman.

Artfjället är sannerligen en liten pärla, Thomas. Utmärkt som mål för en första vandring bortom lederna och stugorna. Även vid mina två besök har jag aldrig träffat någon annan människa inne i själva kärnområdet.

Riksantikvariatets hemsida var en utmärkt hänvisning, Elisabeth. Därmed kan mysterium nummer ett betraktas som löst, åtminstone vad gäller exakta koordinater.

Nu är detta ju en gammal tråd och du har kanske varit där igen och löst alla mysterier men annars kan jag kanske bidra något till en lösning av mysterium nummer två.

Min första längre fjällvandring skedde för nästan tjugo år sedan tillsammans med Glimåkra Scoutkår genom Artfjället. Den näst sista dagen på vandringen låg vi stilla och några av oss gjorde en liten dagsutflykt till några grottor som om minnet inte sviker mig var just Glimåkragrottorna.

Deras position var inte där det står "Grottor" på kartan utan längre upp i flackare terräng. Gissningsvis nära där de två nordliga grenarna av bäcken möts på kartan. Jag vill minnas att bäcken försvann under jord på en sträcka nära grottorna och det ser ut att stämma bra med flygfotot strax nedanför detta bäckmöte.

Hoppas detta kan vara till någon hjälp. Mitt eget mysterium i området är att hita just den lägerplats som vi den gången nyttjade (och som kåren även nyttjat före dess). Har försökt m.h.a. flygbilder men utan resultat. Har tyvärr inte återkommit till Artfjället ännu men jag hoppas på mer lycka när jag väl är på plats.

Anders_sthlm sa:

Nu har det gått en tid här utan att någon själ svarat på dina frågor här. Det är väl synd på nått vis. Jag tror det beror på att inte många någonsin varit på Artfjället eller ens vet vad för slags område det är. Eller ens vet vad för platser du letar efter. “Någonting i dimma, och någonting under jord, och en berömd bortglömd gravplats“. Sådana platser som är: Ihåligheter och skärv tror jag inte flertalet här bemödigar sig om..
Fjäll handlar numera bara om digitala fotografier en masse, bara då om höga toppar och om därtill lättviktiga utrustningsdetaljer, om tidtabeller, och om möjlig sol och hopp. Därtill tyvärr bara om självbekräftelse och positionering (etc).

Klicka för att se resterande...

Fick mig att tänka på en kille jag mötte i Viterskalsstugan. Stockholmare liksom jag. Han hade åkt upp för att bestiga Norra Sytertoppen och sedan åka hem igen. Nu hade han blivit förkyld med feber och allt, så han orkade inte gå upp på toppen. Vilket han klagade och gnällde över i all oändlighet. Och böckerna på stugan var dåliga och han hade dessutom läst allihop. Jag tänkte för mig själv: för fan människa, du sitter här i det vackraste och mest fantasieggande landskap du kan hoppas på att få uppleva. Skit i Norra Sytertoppen, skit i böckerna...sätt dig vid fönstret och titta ut och var bara här. Njut, för helvete!

Jag vet att det inte har något egentligen med ämnet att göra, men jag kunde inte låta bli att tänka på den här grabben. Det kändes så sorgligt.

Ja, jo...kanske en vandring i krokarna 2021. Har lite planer.