Har någon några erfarenheter av toppturen från Njåtosvagge upp på Vassjapakte att berätta om?
Lite nyfiken, eftersom vi gjorde den turen i somras, men stötte på rejäla problem på vägen ner. Lockade av de väldigt uppmuntrande orden i Grundsten var vi sugna på en tur upp på Vassjapakte, och gick upp 'bakifrån', via Låptåvagge. Turen beskrivs väl som lätt, utan några särskilda klurigheter. Vi lämnade ryggsäckarena i passet mellan Vassjapakte och Vassjatjåkkå , och gick lätt och ledigt upp på toppen och tillbaks till passet. Överaskningen kom på vägen ner mot Njåtosvagge, på ca 1250möh (mitt i bilden nedan). Här knyter dalen ihop till en tajt midja, med en brant tröskel. I grundsten beskrivs inte passagen med annat än att det brukar ligga ett snöfält där. För oss föreföll det däremot som en mer eller mindre livsfarlig passage (vi hade ingen klätterutrustning); brant sluttande berg med forsande vatten och lösa rasmassor. I slutet av augusti när vi passerade var snöfältet så pass litet att det bara täckte en mindre del av branten, och var dessutom rejält brant.
För oss slutade det med att min vandringskompis lyckades hasa sig ner, medans jag själv fegade ur och bestämde mig för att gå runt hela Vassjapaktemassivet och ner i Njåtosvagge från nordväst i stället. Det blev en extra kvällspromenad på ca 12 km; lite oväntat men förvisso en underbar, hög vandring i fantastisk kvällssol med utsikt över hela Padjelanta.
Vi spekulerade att Grundsten måste ha gjort turen när snöfältet varit betydligt större och lättare att gå över, och/eller att det gått ett rejält ras i dalen som skrapat med sig fastare material. Vore kul att höra om någon gjort den passagen, och hur man i så fall burit sig åt och upplevt den?
Per
ps: Utsikten från toppen var precis så dramatisk och vacker som i Grundstens beskrivning, och gjorde definitivt turen värd mödan!
Lite nyfiken, eftersom vi gjorde den turen i somras, men stötte på rejäla problem på vägen ner. Lockade av de väldigt uppmuntrande orden i Grundsten var vi sugna på en tur upp på Vassjapakte, och gick upp 'bakifrån', via Låptåvagge. Turen beskrivs väl som lätt, utan några särskilda klurigheter. Vi lämnade ryggsäckarena i passet mellan Vassjapakte och Vassjatjåkkå , och gick lätt och ledigt upp på toppen och tillbaks till passet. Överaskningen kom på vägen ner mot Njåtosvagge, på ca 1250möh (mitt i bilden nedan). Här knyter dalen ihop till en tajt midja, med en brant tröskel. I grundsten beskrivs inte passagen med annat än att det brukar ligga ett snöfält där. För oss föreföll det däremot som en mer eller mindre livsfarlig passage (vi hade ingen klätterutrustning); brant sluttande berg med forsande vatten och lösa rasmassor. I slutet av augusti när vi passerade var snöfältet så pass litet att det bara täckte en mindre del av branten, och var dessutom rejält brant.
För oss slutade det med att min vandringskompis lyckades hasa sig ner, medans jag själv fegade ur och bestämde mig för att gå runt hela Vassjapaktemassivet och ner i Njåtosvagge från nordväst i stället. Det blev en extra kvällspromenad på ca 12 km; lite oväntat men förvisso en underbar, hög vandring i fantastisk kvällssol med utsikt över hela Padjelanta.
Vi spekulerade att Grundsten måste ha gjort turen när snöfältet varit betydligt större och lättare att gå över, och/eller att det gått ett rejält ras i dalen som skrapat med sig fastare material. Vore kul att höra om någon gjort den passagen, och hur man i så fall burit sig åt och upplevt den?
Per
ps: Utsikten från toppen var precis så dramatisk och vacker som i Grundstens beskrivning, och gjorde definitivt turen värd mödan!
