En eller två stavar?

Denna diskussion har ju förekommit i ett antal trådar här på Utsidan. Själv har jag envist hävdat att en längre trästav borde vara betydligt säkrare och till större hjälp än två (teleskop)stavar.
Nu tycker jag mig veta. Åtminstone för egen del.
Årets mycket fysiska vandring gick på mestadels snö eller stenblock. Den innehöll cirka 5400 meters stigning och drygt 5500 meters sänkning.
Mina erfarenheter redovisar jag i min Utsidan-blogg:
http://www.utsidan.se/blogs/majjens/12829.htm

Kommentera gärna.

HåkanF

Intressanta synpunkter men själv upplever jag att 2-stavar är överlägsna en längre stav. Jag upplever att de ger bättre hjälp i stigningar och i stökigare terräng och vid vad så kan man gå med "3-punktssäkring". I halkig blockterräng håller jag inte alls med om att de är värdelösa, de har snarare räddat mig rätt många gånger där jag utan stavar hade varit rökt.
Tror det är svårt att uppnå någon objektiv sanning utan det handlar nog om tycke och smak. Som gammal alpin/freestyleskidåkare så känns det även rätt naturligt med två stavar i händerna och jag känner ingen längtan tillbaka till den traditionella vandringsstaven.

David

Kör numera alltid med två korta stavar på allt ifrån fjällvandring i Sarek till bergsbestigning i Alperna. En lång stav är endast bra vid vad, annars är den bara onödig vikt. Har sett vandrare på Kungsleden med långa trästavar.

Med två stavar, typ vandringsstavar med ordentliga fästen för händerna, avlastar du dina knän, får bättre balans och kan gå lite snabbare. Vissa påstår att man bränner mer energi med stavar, ja det gör du ifall du går snabbt. Men här handlar det mer om balans.

I riktigt stenig terräng är det bäst att gå utan stavar.

Tycker också två stavar är bäst, särskilt vid svåra vad. Du får ju fyra stödben Dessutom måste ju tarpen hållas upp med nåt

Får man skriva "ingen stav alls"?

Tycker att de bara är död vikt att tynga ner armarna med. Visst är en stav en hjälp vid vad men jag tycker inte att de hjälper till speciellt mycket i blockterräng eller uppförsbackar. Nedförsbackar kanske är lättare att motivera men eftersom det känns som det är mest uppförsbackar i fjällen så...tja.

Jag har ända fram tills nyligen envist hållit fast vid den rejäla trästaven - precis som du, Håkan. De senaste åren har jag dock gått med teleskopstavar. Och visst kan de svika ibland, men i många situationer är de väldigt bra.

I år blev det flera svåra vad för mig, men jag upplevde att teleskopstavarna dög. Det går visserligen inte att luta sig emot dem med all sin tyngd, men de är bra stöd ändå. Fast det gäller att kolla att de är ordentligt ihopskuvade innan man plumsar i (detta glömde jag vid ett tillfälle en annan vandring, och då sjönk staven långsamt ihop på ett obehagligt sätt mitt i vadet).

Om ett vad skulle vara för häftigt för mig med två stavar skulle jag nog ändå inte försöka med en stor trästav - vadet skulle helt enkelt vara för riskabelt, och man vill ju gärna ha en viss säkerhetsmarginal.

Annars delar jag i mycket dina synpunkter om de olika stavtypernas för- och nackdelar. Men tror också att David har rätt: vilken typ man väljer handlar om vad man trivs bäst med. Jag kommer troligen i fortsättningen att gå med två korta stavar. Men jag känner mig inte bunden vid dem utan kommer kanske gå med en trästav rätt som det är igen.

/Hans

dave1 sa:

I halkig blockterräng håller jag inte alls med om att de är värdelösa, de har snarare räddat mig rätt många gånger där jag utan stavar hade varit rökt.

Klicka för att se resterande...

Det är just därför den stabila trästaven känns säkrare för mig. Teleskopstavar vågar jag inte lita lika mycket på. Min vandringskompis böjde till sin teleskopstav i år. Tur att det inte var min stav den gången jag landade fel på ett stenblock!!!

Picea sa:

Det är just därför den stabila trästaven känns säkrare för mig. Teleskopstavar vågar jag inte lita lika mycket på. Min vandringskompis böjde till sin teleskopstav i år.

Klicka för att se resterande...

Men nu handlade väl diskussionen inte om ömtåliga respektive tåliga stavar? Jag har haft trästavar som gått av men hitills har ingen av mina teleskopstavar gått av.

Att dåliga stavar är dåliga stavar är nog alla överens om, oavsett om det är en trästav eller två teleskopstavar.

nermander sa:

Men nu handlade väl diskussionen inte om ömtåliga respektive tåliga stavar? Jag har haft trästavar som gått av men hitills har ingen av mina teleskopstavar gått av.

Att dåliga stavar är dåliga stavar är nog alla överens om, oavsett om det är en trästav eller två teleskopstavar.

Klicka för att se resterande...

Diskussionen handlar väl om fördelar och nackdelar med olika stavar. Hållbarhet är en viktig faktor. En rejäl trästav håller väl för betydligt större kraft än en utdragen teleskopstav( även två ihopbundna?)?

Jag misstänker att våra olika definitioner av vad som är ett svårt men möjligt vad har viss betydelse i detta sammanhang.

nermander sa:

Men nu handlade väl diskussionen inte om ömtåliga respektive tåliga stavar?

Klicka för att se resterande...

Nähä. Blogginlägget verkade handla om en stabil vs två klena stavar. Jag gillar trästavar, men har hittills inte sett någon som har två sådana.

Vad är ett svårt vad?

JMel sa:

Jag misstänker att våra olika definitioner av vad som är ett svårt men möjligt vad har viss betydelse i detta sammanhang.

Klicka för att se resterande...

Alldeles säkert. För mig är ett svårt vad när jag känner att jag måste ha två mycket fasta och stadiga stödpunkter, innan jag flyttar den tredje. Sen kan det beror på strömmen, djupet, underlaget eller grumligheten.

HåkanF

Sedan jag började gå med två stavar så kommer jag aldrig att sluta. Helt och hållet bara fördelar tycker jag.
Trodde från början också, som någon skrev, att de skulle tynga ned händerna. Men det man förlorar i att lyfta staven får man igen när satt ned staven igen.
Dessutom avlastar de fötterna, framförallt i nedförsbackar och ger ett härligt driv i uppförsbackar.

//Peter