Ibland händer saker som inte ska hända, i kväll gjorde så. För första gången på sjutton år välte jag ofrivilligt med kajaken i en vindby som var avsevärt längre och kraftigare än jag kunde föreställa mig på Valloxen och som drev upp sjö som var högre än jag trodde kunde bli på den sjön. Och jag tappade kontrollen på kajaken gled sidledes ner i en vågdal innan jag hann och orkade parera, stunden därefter hängde jag upp och ned i vattnet. Och jag som alltid hävdat att motvind och motsjö är ofarligt bara jobbigt.
Det var inte mycket annat att göra än att lämna sittbrunnen och ta sig iland, kajaken var jag tvungen låta driva iväg med vinden och efter en stund fick jag också lämna paddeln i sjöns våld, det är jäkligt bökigt och simma med en paddel. Det är också svårt att ha en uppfattning om riktning när man simmar i sjö så grov att man bara ser land när man befinner sig på en vågtopp. Nåväl vattnet var skapligt varmt och flytvästen bar upp min lekamen och jag simmade dryga 300 meter innan jag nådde en brant hälla att gå iland på. Det sägs att de Uppländska sjöarna är grunda, Valloxen är i sin östra del i alla fall djupare än en och sjuttiofyra ända in till land åtminstone på den rimpa jag simmade längs.
Från hällan tråcklade jag mig genom fuktig långgräsig skog över en plantskog och ett par beteshagar till Ledinge säteri där jag blev undfägnad med torra kläder och fick låna telefon att ringa hem på. Min arbetsköpare kommer att bli bekymrad förra mobilen krachade jag när jag landade på den vid ett fall ur ett av våra äppelträd vid beskärningsarbete och nu har jag dränkt nummer två.
Nu kommer jag till kvällens panik, nämligen hur många fästingar hade tagit plats på mina bara ben på färden från hällan till Ledinge säteri. Dessa små äckliga kryp som ruvar i fuktiga långgräsiga marker spridandes kända och okända farsoter. Efter att hustrun noga synat mig så kan jag meddela att paniken var helt ogrundad såsom givetvis alla paniker är.
I morgon ska jag leta rätt på kajaken så att jag kan paddla till veckan igen men nu med unset större respekt för Valloxen och ny paddel hade jag i alla fall tänkt skaffa.
Hustrun och sonen blev glada när jag kom hem och hon säger att hon inte sörjer min gamla vita Kangool bomullshatt som också blev vågornas rov, det gör redan jag.
Och följande lärdomar i bagaget vid ensampaddling har erhållits:
- Om det blåser rejält så är det svårt att ha koll på sig och kajaken efter en kappsejsning. Då prioriterar man sig.
- Simmning i grov sjö är svårare än man tror allra helst när det gäller att hålla riktningen.
- Att ha med sig paddeln vid simmning är minst sagt bökigt.
-Sittbrunnskapellet runt midjan är inte bentagsvänligt.
-Ett gammalt Bear Seat ger också flythjälp.
-Fästingar kastar sig inte alltid över en vid färd genom fuktiga gräsiga marker.
-Pensionerade Skånska brandmän kan förekomma på Uppländska säterier.
-Jamtsk älg är god efter ett sådant litet äventyr även så röda viner.
-Hade jag väntat i vindlät bakom holme som jag först tänkte hade det förmodligen inte hänt. Ja jag vet att det är ett kontrafaktiskt resonemang. Fast denna gång säkert lärorikt.
Det var inte mycket annat att göra än att lämna sittbrunnen och ta sig iland, kajaken var jag tvungen låta driva iväg med vinden och efter en stund fick jag också lämna paddeln i sjöns våld, det är jäkligt bökigt och simma med en paddel. Det är också svårt att ha en uppfattning om riktning när man simmar i sjö så grov att man bara ser land när man befinner sig på en vågtopp. Nåväl vattnet var skapligt varmt och flytvästen bar upp min lekamen och jag simmade dryga 300 meter innan jag nådde en brant hälla att gå iland på. Det sägs att de Uppländska sjöarna är grunda, Valloxen är i sin östra del i alla fall djupare än en och sjuttiofyra ända in till land åtminstone på den rimpa jag simmade längs.
Från hällan tråcklade jag mig genom fuktig långgräsig skog över en plantskog och ett par beteshagar till Ledinge säteri där jag blev undfägnad med torra kläder och fick låna telefon att ringa hem på. Min arbetsköpare kommer att bli bekymrad förra mobilen krachade jag när jag landade på den vid ett fall ur ett av våra äppelträd vid beskärningsarbete och nu har jag dränkt nummer två.
Nu kommer jag till kvällens panik, nämligen hur många fästingar hade tagit plats på mina bara ben på färden från hällan till Ledinge säteri. Dessa små äckliga kryp som ruvar i fuktiga långgräsiga marker spridandes kända och okända farsoter. Efter att hustrun noga synat mig så kan jag meddela att paniken var helt ogrundad såsom givetvis alla paniker är.
I morgon ska jag leta rätt på kajaken så att jag kan paddla till veckan igen men nu med unset större respekt för Valloxen och ny paddel hade jag i alla fall tänkt skaffa.
Hustrun och sonen blev glada när jag kom hem och hon säger att hon inte sörjer min gamla vita Kangool bomullshatt som också blev vågornas rov, det gör redan jag.
Och följande lärdomar i bagaget vid ensampaddling har erhållits:
- Om det blåser rejält så är det svårt att ha koll på sig och kajaken efter en kappsejsning. Då prioriterar man sig.
- Simmning i grov sjö är svårare än man tror allra helst när det gäller att hålla riktningen.
- Att ha med sig paddeln vid simmning är minst sagt bökigt.
-Sittbrunnskapellet runt midjan är inte bentagsvänligt.
-Ett gammalt Bear Seat ger också flythjälp.
-Fästingar kastar sig inte alltid över en vid färd genom fuktiga gräsiga marker.
-Pensionerade Skånska brandmän kan förekomma på Uppländska säterier.
-Jamtsk älg är god efter ett sådant litet äventyr även så röda viner.
-Hade jag väntat i vindlät bakom holme som jag först tänkte hade det förmodligen inte hänt. Ja jag vet att det är ett kontrafaktiskt resonemang. Fast denna gång säkert lärorikt.
