Mezzner; sa:
Om det sedan finns finkorniga rostfri knivstål som går bra att slipa till rakbladsegg "vet" jag inte, men det vet väl Paul (det finns ju för bövelen rostfria rakblad...).
Det är riktigt Anders. Du har dock tagit upp det antagligen mest komplicerade ämnet i samband med knivar och stålval.
Vet inte riktigt vilken nivå jag skall lägga det här på. När man pratar om finkorniga stål så har man antagligen redan tappat en del folk. Inte många inser vad finkornigt betyder eller vilken nytta man har av ett finkornigt stål. Men OK, jag gör ett försök.
Det man kallar fint korn är utplacering av karbider i matrixen, dvs hur pass jämnt dessa ligger i det färdighärdade och tempererade stålet. Idealet är förståss att denna utplacering skall vara så jämn som möjligt och inte bilda små "öar". Dessa små öar påverkar nämligen den framtida skärpan i negativ riktning - eggen har lätt för att chippa/flisa (som Anders har beskrivit).
För att ytterligare komplicera det hela så är det så att karbider varierar avsevärt i storlek i de olika stålsorterna. Denna variation kan sträcka sig allt från 0,5 till 50 mikroner, dvs från ett väldigt finkornigt stål till ett ytterst grovkornigt. Observera att 0,0255 mm/2 kan innehålla 25 mikroner.
Problemet är således att kunna hålla kvar dessa karbider i en tunn knivegg. Självfallet klarar ett finkornigt stål det här bättre än ett grovkornigt. Det sämre stålet måste ha en avsevärt tjockare egg och därmed tillräckligt mycket stål omkring karbiderna för att kunna hålla dem på plats. Denna tjockare egg är som vi har konstaterat i mina tidigare inlägg inte något man vill ha. Den påverkar knivens förmåga att skära i negativ riktning.
För att kunna föreställa sig hela den här problematiken så tänk bara på de små stenarna som finns i gjutbetong. För att kunna tillgodogöra sig stenarnas fördelar (stärker betongen) så måste stenarna vara jämnt utplacerade. Ingen idé att bara slänga in en näve, eller hur?
Observera. Kornstorlek och karbidstorlek är två helt olika saker! (Så att det inte skall råda missförstånd)
OK, det var själva början. Nu kan vi diskutera de olika stålsorter. Rent allmänt är det som Anders nämnde. Kolstål brukar vara bättre på det här än rfr. Men inte alltid. Det finns rfr stålsorter som tangerar de bästa kålsorterna. Sandvikstål är ett sådant exempel. 12C27, 13C26 och 19C27 är alla berömda för sin finkornighet. Jag lovar att i praktiskt arbete så märker man ingen skillnad på en kolstålsmora och en rfr dito.
Andra exempel på finkorniga stålsorter är de japanska, som t ex VG-10, VG-2, och de flesta Hitachi stålsorter.
Rent allmänt är pulverstål, framförallt de amerikanska ganska grovkorniga. Dit räknas t ex CPM S60V, CPM S90V, CPM S120V osv. De japanska pulverstålen med ZDP-189 och Cowry (olika) är finkornigare. Problemet är att pulverstål ställer alla diskussioner på huvet. Trots att de är så grovkorniga så kan man få fram en ytterst tunn arbetsegg på dem. Men det är en helt annan diskussion. Vi måste begränsa oss.
Några exempel på icke pulverstål som är grovkorniga är det tidigare så populära 440C. Också D2 och talonite är väldigt grovkorniga (alla tre ca 50 mikroner).
En lika viktig aspekt på kornstorleken är på vilket sätt man har behandlat stålet. Man kan med andra ord utgå från samma stål, låt oss säga 440C, och få fram helt olika slutresultat beroende på hur man har värmebehandlat stålet.
Det här är bara skrap på ytan. Ni får säga om det här har gått över huvudet på er och om jag nästa gång skall förenkla förklaringen.
~Paul~
