(...) Vad en sexåring klarar har jag ingen aning om så i den frågan låter jag bli att uttala mig.
Efter två egna barn, kompisar, kusiner samt en och annan mullegrupp ute i terrängen har jag så mycket aning att jag vet, att... man har ingen aning.
En unge som ställer till med "jag går inte ett steg till" - scen på en snäll skogsstig, blir två dagar senare upplivad av branta klippor att kravla runt på och snöfläckar att leka i, och fixar liksom i förbifarten 1000 m nivåskillnad upp och ner samma dag. En annan orkar inte göra en avstickare på 100 m till utsiktspunkten på resans mest spektakulära bergspass, men blir veckan efter förhäxad av barockänglar i Prags kyrkor, traskar runt sex timmar i sträck på hårda, heta stadsgator och springer hela vägen (ca 100 m) upp på St. Vituskatedralens torn.
Du kanske redan har testat och är helt säker på att din dotter trivs med vandring och kommer att vilja traska i ett antal dagsetapper - oavsett väder, mygg, konstiga nattljud i tältet och blöta fötter. Men det kan ändå visa sig, att barnet är en uthållighetshjälte ena dan för att strejka vid lite regn eller ett pytteskoskav dagen därpå. Det räcker med att att något kändes motigt eller långtråkigt första dan, för att man som vuxen skall tvingas ompröva hela rutten och strategin.
Min erfarenhet är generellt att barn klarar "svår" terräng och branta stigningar uppe på kalfjället - så länge det är lite häftigt och stigningana överblickbart korta med tydliga, gärna synliga mål - lättare än mygg, trist väder och snällt men långdraget traskande i dalgångarna.
Det är med andra ord inte så taktiskt att lägga upp dagsetapper som man "måste" avverka, och ett (för barnet oöverblickbart långt) vandrande, som man inte kan "ta ledigt" från ett litet tag.
För första fjällturen med ett så pass litet barn skulle jag nog inte välja den rutt du har valt - den börjar vackert i den vuxnes ögon, men kanske inte så "häftigt" för ett barn, som kan uppleva i alla fall den första sträckan som långtråkig. Det är också delvis rätt långt mellan stugorna, om de skulle behövas som "Plan B".
Sist men inte minst - det ställer mycket stora krav på den vuxne att vada, även på för den vuxne enkla ställen, med ett så pass litet barn. Med förbehåll att det var nästan 40 år sedan jag gick där (dessutom åt andra hållet), så minns jag i alla fall vadet i Tjäkjavagge som så pass stort och knepigt, att jag inte hade velat ha med en sexåring. Detta trots att jag har faktiskt haft mina barn med på rena klätterturer när de var i 7-årsåldern.
Första gången jag var i fjällen med det äldsta barnet var hon precis fyllda 7 år. Vi startade med att stiga av tåget i Björkliden, åka upp med liften, beundra utsikten, traska över passet bakom Njulla ner till Abisko och sova på fjällstationen. Nästa dag... lekte vid vid strandkanten och åt våfflor eftersom det regnade
. Nästa dag var det fint väder och jag hade fått en viss koll på alla småfötretligheter typ veck i strumpan och skavande ryggsäcksspänne. Vi gick mot Kårsavagge och tältade strax utanför nationalparksgränsen. Nästa dag hade vi sovmorgon p g a regn, men det klarnade dramatiskt och vi hade en fin tur till Kårsavaggestugan, där vi sov "i riktiga sängar", som det fick heta.
Nästa dag hade jag svårt att hinna med uppför branten mot Låktatjåkkastugan
. Men väl uppe tog orken (eller intresset) tvärt slut, och vi slog läger vid sjön. Nådde stugan under små lekar dagen därpå. Bodde där två nätter, åt våfflor
, tog en kravlös "leka toppbestigning"-dag i ospårad terräng. Sedan var det kul igen att vandra och sova i tält, så vi tog oss lugnt österut och ner till Björkliden igen, med en tältnatt och ett par små snedsprång upp på några anonyma småtoppar däremellan. Vi hade tittat oss mätta på fantastiska utsikter över berg och vatten, och tyckte bägge att turen varit alldeles lagom lång.
Jag frammanar detta nu avlägsna minne för att ge dig lite måttstock på vad man kan förvänta sig för att få en njutbar färd med ett litet barn, som ju helst skall få mersmak i stället för att avskräckas, eller se fjällvandring som häftig men plågsam prestation.
Var noga med att ha testat allt - barnets kläder, skor, strumpor, ryggsäck - som kan tänkas småkrångla, skava etc.
Ha barnet säkrat i rep när ni vadar djupare i strömt vatten, än vad som når barnet till halva vaden.
Se till att barnet dricker tillräckligt - det är inte alls självreglerande.
Ta med mer varma kläder till barnet än du skulle ta till dig själv.
Ta med redigt med solkräm och kanske även hudkräm om barnet har torr hud.
Planera rejäla tidsmarginaler för "jag går inte ett steg till"-dagar.
Locka med delmål typ våfflor i en fjällstuga, en glaciärkant eller en liten väl synlig topp.
Håll er högt uppe för att slippa mygg och långrandigt traskande.
PS Ser att avslutad210712 skrivit om vaden medan jag skrev mitt inlägg - då mindes jag inte helt fel efter alla dessa år, men nu fick du mer detaljer.