CAFÉBORDET eller tråden för fri samhälssdebatt

CAFÉBORDET eller tråden för (fortsatt) fri samhälssdebatt

...eller skall man kanske, på detta friluftsforum, kalla den för ”samtal vid kvällsbrasan”?

Nåväl, det hela startade med majjens undran om det gick för sig att ha hakkors som profilbild, breddades till funderingar om frihetens gränser, fortsatte i en ny tråd om vänsterextremismen, som rätt omedelbart förvandlades till en diskussion om rötterna till den europeiska högerextremismen, varefter den ofelbart kantrade i en dispyt om invandringspolitiken, för att till slut hamna i... arbetsmarknadspolitik.

Så, eftersom Utsidan verkar krylla av kunniga, välformulerade och debattglada medlemmar med stort intresse för politik och samhällsfrågor (och vad är inte politik?), och eftersom den senaste trådens ”extremism”-rubrik blivit helt missvisande för dess innehåll, tänkte jag att det var dags för detta CAFÉBORD, vid vilket den sortens samtal fritt skall få flöda.

Jag föreställer mig, att tråden i långa perioder för en tynande tillvaro, för att bumpas ibland, när någonting som händer runtomkring oss väcker vår debattlust. Kanske den också avlastar de renodlade frilufttrådarna från "politiska" överslag?

Hm, en rolig idé, men om den ska återspegla ett samtal vid kvällsbrasan måste jag göra nått så jag blir trött och sen hämta whiskeyn ... Vad ska bli bättre med att ha en tråd i ett fritt forum snarare än att starta en ny tråd när man väl vill ta upp något ?

Är inte alla trådar en slags återspegling av kvällsbrasan ?

Mvh // Johannes

Du har så rätt så. Och jag måste hämta någon god konjak .
Jag tyckte mest att det var dags att flytta debatten från en tråd med en numera helt missvisande rubrik, men också att det kanske behövdes en tråd, där samtalet får vindla fritt och man inte måste hålla sig strikt till ett ämne. Ibland är som sagt utvikningar intressantare än huvudspår.
Vi får väl se om detta funkar, annars självdör ju tråden bara och frid vare med den i så fall.

(ja, jag har tråkigt på jobbet. Det är sk*t med deadlines mitt i sommaren!)

"Jaja, men det är ju bara en konstnär"

Jag tycker en intressant sak man kunnat se den senaste tiden är att vid diverse konstrelaterade skandaler så har konstnären fråntagits allt ansvar "eftersom det ju var en konstnär".

Ett exempel är kulturministern och tårtan. Trots att konstnären i mina ögon är den som är ansvarig för den osmakliga situationen ville ingen av de grupper som var ute efter kulturministerns huvud kräva konstnären på ansvar. Många (de flesta?) argumenterade att de inte ville detta just *eftersom* "han ju var en konstnär" (och därmed omyndig?)
Sen kan det ju naturligtvis handla om att det inte var riktigt lika kul för drevet att kasta skit på en svart konstnär för ett verk som betraktades som rasistiskt...

Det jag är ute efter här är inte att säga att jag tycker kulturministern gjorde rätt (även om jag ärligt talat inte riktigt vet vad jag själv hade tagit mig till i samma situation, känns som det var lite av damned if you do, damned if you don't), utan snarare fråga om det här omyndigförklarandet av konstnärer är ett problem för en konstvärld som påstår sig ha som uppgift att ifrågasätta och chockera samhället?

Och ligger det något i det? Jag tycker ju personligen att de flesta som påstår att de ska "chockera och ifrågasätta" mest verkar sakna all talang och smak och frenetiskt försöker hitta en ursäkt för att få sin tillvaro betald av staten, men så är jag å andra sidan en naturvetare ut i fingerspetsarna, och förstår väl inte sånt .

(och ja, jag är färdig att dö av tristess på jobbet just nu...)

På tal om konstnärer, när blir man en konstnär ? Jag själv som håller på med naturfotografi, och ibland fotograferar enligt mig "konstnärligt", alltså inte dokumentärt, är jag en konstnär ? Eller vem bestämmer det ?

Och varför kan man, om man har ett känt konstnärsnamn, ta vad som helst, kalla det konst, och sälja det för miljontals kronor. Förra året var jag tex i London, gick in på ett museum och där stod det två stycken järnbalkar i ett rum. Jag skojjar inte, de bara stod där och detta skulle troligen vara något konstnärligt och djupt. Skäms man inte som konstnär då eller är det tvärtom, man skrattar åt alla som går förbi och försöker förstå meningen ?

Hade jag kommit dragandes med två järnbalkar och ställt där hade de väl åkt till skroten..

Å andra sidan är jag medfödd med idén att det finns inget dåligt vad gäller det subjektiva, pga att det är just subjektivt och det som jag tycker är fint kanske en annan tycker är fult. Men det finns ju ändå, enligt mig, gränser på för till slut blir det ju bara idioti.

Angående kulturministern och den konstnären så såg jag, vad jag minns, debatt, nyhetsinslag och läste artiklar om ämnet. Jag förstod dock aldrig riktigt vad det hela gick ut på. Eller jo, hon hade ju åkt dit vad hon än gjorde, det var en riktigt grym fälla, men varför dom ville sätta dit henne det förstod jag aldrig. Å andra sidan kanske det inte var meningen att hon skulle åka dit. Det hela kanske var ett sätt att upplysa vårat mellanmjölksland om hur det går till i världen och det fungerade ju. Visserligen vet redan alla det, men hur många gör något åt det, och hur många kan göra något åt det ? Jag gillar provokation, faktiskt är jag ett stort fan av det så jag gillade faktiskt hur de utförde "arbetet", men vad var det egentliga målet och nådde dom det ?

mvh // johannes

Sedär, en cafétråd, gillart!

Apropå annan tråd och debatt om varför vi ser ökat våld i samhället. Ordförande i kommunstyrelsen, Katrineholm förklarar läget för S.

Katrineholms kommun har *under lång tid solidariskt *tagit emot flyktingar. Men enligt* min *mening är det inte ekonomiskt och politiskt ansvarsfullt att *Katrineholms kommun ska behöva* ta emot 400 av de somaliska* flyktingar som väntas till Sverige i kommande anhöriginvandring.
Jag anser att sakförhållandena talar sitt eget tydliga språk. Det finns 800 somalier i Katrineholm. 400 väntas till hösten, av vilka 300 är barn. Invandrarna* utgör *totalt 14–15 procent av *befolkningen. Deras andel av försörjnings*stödet är 50 procent.* Kommunen har bostadsbrist. Arbetslösheten* är högre än *riksgenomsnittet. Ungdoms*arbetslösheten är *väsentligt högre än genomsnittet. Det finns alltså inga jobb för den här *gruppen. De somaliska* *barnen, de flesta analfabeter, måste* också beredas plats i den kommunala skolan.

Erik Ullenhags lagförslag som från och med den 1 januari 2013 kommer ge två års bidrag till kommuner som tar emot *anhöriga från Somalia räcker *inte . Min erfarenhet är att två år är alldeles för kort tid när det rör etablering i Sverige, särskilt i fråga om den somaliska *gruppen.
Min bedömning är att vi inte *kommer att klara integrationen, trots att vi naturligtvis tycker det är humant att familjer får återförenas. Risken är då att samhällen som Katrineholm skiktas och att resursbrist gör att grupper ställs mot varandra. Vi riskerar då att få ”köksbordsrasism” hemma hos människor som tycker att svenska barn som behöver hjälp inte kan få det, eftersom de somaliska barnen har större behov.

Vi socialdemokrater måste ta initiativet i de här frågorna – *annars gör ”nån annan” det före* oss. Vi riskerar då att SD växer till tredje största parti i nästa val. Upp med frågorna om migration och integration på bordet.* Och kasta inte ordet rasism i ansiktet* på varandra så fort olika åsikter* behöver diskuteras och analyseras.

Göran Dahlström



http://www.aftonbladet.se/debatt/article15086749.ab


Jag ställer då återigen frågan, vem skapar motsättningarna i samhället? SD, eller är det någon annan..?

supergeten sa:

Jag ställer då återigen frågan, vem[VAD] skapar motsättningarna i samhället?

Klicka för att se resterande...

Bristen av en gemensam nationell identitet. Svåra frågor kan ha enkla svar.