"Tänk att det ska behöva vara så här!"

Karolina P sa:

Tänk att det ska behöva vara så här! Min sambo råkade ut för skavsår, (för) kall natt, sidovind (gav öronvärk), ösregn och slutligen MYGG (måste skrivas med stora bokstäver, det var inte kul) på den första fyradagarstur kring Helags som jag tog med honom på. När jag numera nämner fjällvandring så "hummar" han bara lite (...)

Klicka för att se resterande...

Inspirerad av Karolinas målande skildring i denna tråd tycker jag att ämnet förtjänar en egen.

Känner ni igen er? Första gången man får med sig Den Stora Kärleken, den motsträviga tonåringen, bästa kompisen, mamma... Man är sååå angelägen om att få dela med sig av hur härligt det är... och så blir det som det blir.

Jag kan ju börja själv.

1. Nyförälskad, får med Honom på hans livs första skidresa. Vi är fattiga studenter, men jag gör som jag brukar och bokar en urbillig sista minutens ospec i Frankrike under värsta lågsäsongen i januari. Hans bagage med alla de omsorgsfullt införskaffade skidgrejerna kommer bort på flyget till Geneve. Vi delar lägenhet med två till, där finns en dubbelsäng och två våningssängar i korridoren mittför toan. Det är sent på natten, vi drar lott, får naturligtvis våningssängarna. Försöker sova bägge i en av dem (det var liksom en av meningarna med resan), tills den brakar ihop mitt i natten. Lätt blodvite.
Nästa dag skär Den Älskade upp tummen på sin egen bindning innan han hunnit åka tre meter.
Jodå, han åker skidor fortfarande...

2. Sommaren efter, fortfarande nyförälskad. Får med Honom på en lång ryggsäcksresa genom bl a mitt gamla hemland (som ju måste visas upp). Tänker vandra över Höga Tatra för att fortsätta söderut ända till Turkiet. Kanonväder, "mina" berg visar sig från sin allra vackraste sida. Min älskade njuter av de leende dalarna under anmarschen. Mysig natt i en fjällstuga strax över trädgränsen, denna gång håller våningssängen . Dag två styr vi kosan upp i det första höga passet, fortfarande kanonväder, jag är lycklig! Efter ett tag märker jag att Den Älskade blir efter. Märkligt, han har ju så bra kondis? Väntar in honom - likblek i ansiktet med darrande knän. Brant, här?! Du som kastat dig utför så djärvt på skidorna i vinter?
Vi stannar en extra dag, tränar utan rygga på mindre höjd, men inget hjälper mot höjdskräcken. Jag känner mig otroligt dum som inte tänkt på möjligheten, borde ju veta bättre.
Vi går ner, åker buss runt bergsmassivet, får en fin Turkietresa...
Nej, det blev inga fler gemensamma tatravandringar, men väl en och annan i fjällen.

Noope, känner inte igen mig.

Det värsta var när vi tog upp en polare i fjällen och hans luftmadras gick sönder och tältet läkte. Han klagade dock inte.

De jag känner verkar veta att de inte gillar mygg och regn så de följer inte med.

Jag tror hemligheten ligger i att inte tjata/tvinga med någon.

grodanbolle sa:

Jag tror hemligheten ligger i att inte tjata/tvinga med någon.

Klicka för att se resterande...

Vore mig fjärran - det räckte så gott med den Den (Nyför)älskades heta vilja att dela allt i sin utvaldas liv .
Den var ömsesidig - jag som blir åksjuk vid bara åsynen av en båt ville absolut att Han skulle lära mig segla
Kan väl sammanfatta utfallet med att Han nuförtiden är mycket duktigare på skidor än jag på segling.

Jag skrev denna artikel som bland annat berör ämnet i fråga:

http://www.utsidan.se/cldoc/nar-ett-steg-till-ar-allt.htm

Tyvärr undersöker jag just nu marknaden av lättviktiga enmanstält. Och styrketränar. Att vandra ensam innebär ju att inte ha någon att dela upp tält och matlagningsprylar med. Men man får se det positiva också. Jag gör min grej, det är inte så dumt!

Man kanske bör ha en checklista att gå efter , när man letar ny partner?
Typ: gillar den skoskav?
gillar den mygg?
gillar den att gå lortig i dagar?
gillar den att dricka skitigt vatten ur en bäck?
sitta upp och ner i en kajak mitt ute på havet?
lägga en förmögenhet på prylar vs
snåla och inte kosta på något alls på prylar?
osv , osv.....
Om man har för många nej , så är det inget att ha! Prova nästa osv......

Det är nog också bättre att annonsera i Land än Aftonbladet.

12kg kan ju tyckas lite men någonstans finns strået som knäcker kamelens rygg. Den utvalda orkade inte efter 700 m och så fick den fjällturen planeras om.
Nåväl av en vänlig bärplockerska fick vi låna hennes hytte, Cirkelvandringar är oxså ett sätt att upptäcka fjällen. Nästa tur utgick från en annan hytte och öring till middagen gjorde inte färden värre. Vandringsturerna fick tillbringas med kamrater.

Segling kräver som sagt att man inte blir sjösjuk, givetvis blev den utvalda just det.
Av en äldre kamrat som som annonserat i både Land och Turist fick jag rådet att innehav av stövlar och ryggsäck inte var någon garant.

När man såsmåningom hittar en livskamrat med upptäckarvilja och förmåga att både bära samt samt gå, i mygg och regn, utan att tappa humöret, gäller det att vårda den relationen mycket väl.
go tur

Ja jag har ju också en liknande story. Min sambo och jag (mest jag) hade planerat en cykelsemester på Gotland. Jag är en stor vän av förberedelser så efter att vi hade införskaffat cyklar (de hade vi nog redan) och cykelväskor och jag hade läst på lite och så så tog vi en lite "test-tur" en helg i april, vi tänkte oss Väsby-Märsta-Sigtuna och sen ner och hem via Stäket typ.

Det gick ju rätt bra första dagen, mysig lunch i en solig skogsglänta mellan Rosersberg och Märsta (vi kom iväg rätt sent) och sen pinnade vi på. Sen började det... Jag hade lite dåliga kartor så den väg som jag trodde vi kunde ta visade sig vara en återvändsväg... Den passerade en bondgård och slutade sen tvärt mitt bland deras hagar... En titt på kartan visade att det skulle bli 4-5 km omväg om vi cyklade tillbaka och klockan började bli mycket... och på andra sidan hagen såg jag ju en annan väg!

Så jag tänkte att vi leder cyklarna genom hagen, lyfter packningen över muren på andra sidan och cyklar vidare. Piece of cake?

Nu visade det sig ju att det var en svinhage... och min sambo verkar tro att grisar är som vildsvin... det var ju dessutom lerigt och halkigt så jag fick lyfta cyklar och packning själv över muren samtidigt som jag försökte trösta en storgråtande sambo...

Nåja, väl på andra sidan kunde vi cykla vidare och hittade en hyffsad tältplats i en skogsdunge där. Tyvärr blev det inte lika mysigt som lunchen för det blåste rätt kallt och maten var väl sådär (minns inte vad vi åt, men det var nåt vi hade tänkt att "vi testar och ser hur det funkar".

Trodde ni svinhagen var problemet? Nejdå, sen kom morgonen.....

Vi öppnar tältet och det snöar ute... Nollgradigt och 5-10 cm snöslask på vägarna... Vi tog oss till en busshållplats, låste fast cyklarna och släpade väskorna på buss och pendel hem, och hämtade bilen och åkte och hämtade cyklarna...


Som tur var så blev turen på Gotland trevligare.

Hej! För egen del är jag singel, men jag har goda vänner som är gifta. De får dra iväg på riktiga fjällturer utan sina äkta hälfter men tar enklare turer med sina käraste.Nog kan man vell anpassa turen till den man har kär även om man själv är en riktig "fjällnörd".

lortopalt sa:

Man kanske bör ha en checklista att gå efter , när man letar ny partner?
Typ: gillar den skoskav?
gillar den mygg?

Klicka för att se resterande...

Nja, om jag träffade en tjej som gillar mygg och skoskav skulle jag nog backa ut ur situationen snarast möjligt... ;-)
Däremot är det ju trevligt med tjejer (och killar) som står ut med mygg och skoskav.

Ha ha. Du anar inte vilka läggningar en del har.......

joanna sa:

Känner ni igen er? Första gången man får med sig Den Stora Kärleken, den motsträviga tonåringen, bästa kompisen, mamma... Man är sååå angelägen om att få dela med sig av hur härligt det är... och så blir det som det blir.
J

Klicka för att se resterande...

Jag känner igen mig, men jag tycker också att man som redan biten entusiast får ha överseende med att nybörjaren gnäller. Sen tycker jag inte heller att man kan förvänta sig att den stora kärleken eller bästa kompisen ska bli eld och lågor bara för att man själv är det. Givetvis är det ju skitkul att få vara i naturen med sina närmaste, men uppskattas det inte så får man acceptera det.

driatic sa:

Jag känner igen mig, men jag tycker också att man som redan biten entusiast får ha överseende med att nybörjaren gnäller. Sen tycker jag inte heller att man kan förvänta sig att den stora kärleken eller bästa kompisen ska bli eld och lågor bara för att man själv är det. Givetvis är det ju skitkul att få vara i naturen med sina närmaste, men uppskattas det inte så får man acceptera det.

Klicka för att se resterande...

"Min" nybörjare gnällde inte alls! Det var inte det jag tänkte på, utan hur jag, i min egenskap av den som "varit med förr", på ett irrationellt och nästan komiskt sätt inte kan låta bli att känna mig ansvarig för allt - från väder till skoskav. Oavsett hur "nybörjaren" hanterar ev. motgångar, vill man liksom dela med sig av allt det tjusiga och önskar att solen skall skina dygnet runt...

Fast man skall kanske satsa på motsatsen? Min yngsta dotter, då 17 år, hängde förra sommaren rätt motvilligt med på sin skolas traditionella fjällvandring. Hon hade visserligen varit med i mulle/strövare/frilufsare, rest/luffat med mig på kontinenten, men ratat allt "friluftsliv" i trettonårsåldern och aldrig kommit iväg till fjällen. Gänget åkte rakt in i en vägg av blåst, dimma och hällande regn, som föll sju dagar av sju.Tälten läckte så sovsäckarna simmade omkring. Sikten var lika med noll, temperaturen inte mycket däröver. Jag följde väderutsikterna med fasa och gav i tankarna upp allt hopp om dotterns frilufsarframtid.
På mitt försiktiga "nå, hur var det?" fick jag bara det korthuggna: "kul". Veckan efter hemkomsten blev hon hängiven TVM:are och började planera för nästa vandring...