Sommaren 1999 var det dags för mig att ge mig ut på min tredje Sarekvandring. Den skulle bli mycket annorlunda de tidigare: Jag skulle vandra tillsammans med två vuxna män - min bäste vän Tommy och min svåger Christer. Visserligen var bägge aningen överviktiga, men jag bedömde (och det gjorde de själva också) att båda hade en god grundkondition. Tommy är gammal fotbollsspelare och numera mycket aktiv motionscyklist. Christer spelar tennis någorlunda regelbundet och joggar några gånger per vecka. Christer hade bara sett fjäll på vykort och över huvud taget aldrig varit någon ”naturmänniska”. Tommy hade genomfört en lättare vandring i trakterna runt Helags år 1976. Anledningen att de följde med på denna vandring var att båda hört mig och hustru Barbro prata lyriskt om våra vandringar.
På den tiden kände jag mig urstark. Utan problem kunde jag bära en bit över 30 kg långa sträckor. Jag snarast njöt av belastningen. Och vår packning var ganska tung. Temat för vår vandring skulle vara god mat och dryck samt litteratur. Var och en av oss skulle ha med sig någon god överraskning och dessutom två böcker som betytt något för oss. Varje dag avslutades med något riktigt kulinariskt. Sedan vi krupit ner i sovsäckarna turades vi om att läsa ett avsnitt högt ur våra medhavda böcker. Vi förklarade varför och på vilket sätt just denna bok betytt något speciellt för oss, och sedan diskuterade vi en stund. Gemytligt och intressant. Det tillförde en ny dimension till vandrandet.
Det är ju lätt att förstå att dessa båda teman – mat/dryck och litteratur – gjorde att vikten blev ganska rejäl. Mina båda vandringskamrater bar drygt 25 kg och jag drygt 30.
I början av sommaren hade vi vandrat några mil på Bergslagsleden – Leken-Mullhyttan med övernattning i Sixtorp – med ca 25 kg i säcken. Vid den vandringen var det Tommy som hade det besvärligast. Jag visste ju också att han var ganska ”väderkänslig”, så var det någon jag oroade mig för, så var det Tommy.
Vandringen startade i Saltoluokta, fortsatte in genom Pastavagge, vidare norrut genom Ruohtesvagge, förbi Ahkka till Ritsem. Redan i allra första backen upp från Saltoluokta förstod jag att denna vandring inte skulle bli precis som jag tänkt mig. Christer hamnade tidigt på efterkälken och flåsade mycket tungt vid de pauser vi gjorde – och de blev allt tätare. Till råga på allt lyckades jag ta fel väg. Vi följde vinterleden mot Bietsavrre en bra bit innan jag upptäckte misstaget. Vid det laget började jag undra om vi skulle hinna med båten till Rinim nästa dag. När jag yppade mina farhågor för mina medvandrare var det faktiskt Christer som föreslog att vi skulle fortsätta vandra – även om det skulle bli sent – nästan ända fram till Sitojaure, för att vi säkert skulle hinna fram innan båten avgick vid 10-tiden.
Sagt och gjort. Vi vandrade fram till en lite bäck strax ovanför trädgränsen någon km från Sitojaure.
Morgonen därpå kom överraskning nummer två: Det tog VÄLDIGT lång tid för Christer att vakna och packa, vilket illustreras väl av denna bild.
Men – vi hann med båten och fick på detta sätt en underbar start på färden. Dagen var vacker och båtturen fantastisk. Vi genomförde tre vad i Basstavagge och slog läger ganska nära vattendelaren.
På natten började det regna och det fortsatte natten igenom – ett intensivt strilande – och därtill började det blåsa – från väster förstås. Och regn och blåst fortsatte hela nästa dag. Under sådana omständigheter tog morgonproceduren än längre tid, men så småningom kom vi iväg.
Mycket snart kom vi fram till jokken från Alep Basstejiegna – och den var grym. Den såg faktiskt farlig ut. Vi följde den uppströms i hopp om att finna en snöbrygga, men all snö var bortsmält. Dessutom visade det sig att glaciärtungan var helt snöfri – och såphal. Jokken kom ut under glaciären i två armar. Däremellan fanns ca 20 meter fast mark där man kunde pausa.
Bilden nedan väcker mycket starka minnen. Jag är både glad och förvånad över att jag faktiskt tog fram kameran.
Jag ville verkligen inte kliva ner i det iskalla och starkt forsande vattnet, så det fick bli glaciärtungan. Den lutade otäckt mycket och många av alla de stenar som låg utspridda på den, lossnade och rutschade iväg när man rörde dem. Mycket, mycket, MYCKET sakta började jag hasa mig över isen – från sten till sten. Ibland blev jag tvungen att vända tillbaka och ta en väg lite högre upp. Bakom mig såg jag Tommy sakta följa mina spår, men Christer hamnade bara högre och högre upp. Det såg inte ut som om han kom framåt.
Jag har svårt att bedöma hur lång tid det tog för mig att passera den första jokk-armen, men det var med en mycket stor lättnad som jag gled ner till den fasta marken innan det var dags för nästa jokk-arm. Jag gled ner och siktade på en ganska stor sten eftersom marken runt om såg ganska lerig ut. Jag har sällan blivit så förvånad – och rädd – som när jag landade på stenen och den direkt började sjunka – snabbt. Några snabba kliv mot nästa sten. Lera upp till knäna och en mycket tydlig känsla av att snart sitta fast. Upp på nästa sten – som genast började sjunka! Och vidare – mot nästa och nästa… Först ända framme vid nästa jokk blev marken någon stadigare. Jag kunde sitta ner och pusta ut.
Tommy hade uppmärksammat vilka problem jag hamnat i och valde – klokt nog – att fortsätta uppe på glaciären. Christer tycktes mycket sakta bara hamna högre och högre upp… Hur lång tid skulle det ta innan han kommit över…?
Sedan Tommy kommit fram till mig kom vi överens om att vada den andra armen. Den var inte lika strid och glaciären ovanför var rik på sprickor och såg allmänt besvärlig ut. Det var vansinnigt kallt, men snart var vi över båda två.
Vid detta tillfälle tog jag fram en liten bandspelare och pratade in precis vad som hade hänt och hur jag kände mig just då. Ljudet tar mig direkt tillbaks. Jag hör hur jag frös. Jag hade inte tagit på mig något varmt och torrt, för jag förstod vad jag måste göra. Christer hamnade högre och högre upp…
Det var bara att kliva i och vada tillbaka och sedan – decimeter för decimeter – hasa tillbaka hela vägen över glaciären och upp mot den plats där Christer hade fastnat. Jag tog över hans packning och sedan bar det åter västerut – från sten till sten – snett ner mot den sista jokk-armen.
När vi alla tre var över hade det gått drygt två timmar sedan vi startade jokkpassagen. Regnet, blåsten, det iskalla vattnet, den såphala glaciären, den fysiska och psykiska anspänningen – allt detta gör denna jokkpassage till den överlägset jävligaste jag genomfört.
Innan vi slog läger vadade vi också jokken från Soabbevagge – ett brett, men tämligen okomplicerat vad. Sedan slog vi läger och låg still i två nätter. Både regn och vind tilltog.
Att denna tur kan nämnas som den jävligaste är kanske inte så märkligt, men den betydelsefullaste? Förklaring i nästa del.
Exakt så som ovan beskrivits har jag föreställt mej ALLA vad tidigare.
Och trötta överlastade vandrare,har stött på en och annan.
Frestande slut med en cliffhanger. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen!
Kul att du har allt på band, tänk att du fixade både foto och bandinspelning trots allt.........