Två vandringar i Abiskotrakten
För andra gången på knappt två år kliver jag av tåget i Katterjåkk en sen eftermiddag. Förra gången för första gången ensam: Hur känns upplevelser när man inte har någon att dela dem med? Denna gång tillsammans med min livskamrat: Kommer hon att tycka att det är lika fantastiskt som jag tyckte?
Likheter: Strålande sol och stark värme.
Olikheter: Förra gången första veckan i augusti, denna gång en hel månad tidigare – mycket mer snö och is.
Av: Håkan Friberg
(Peka på bilderna för bildtext.)
För andra gången på knappt två år kliver jag av tåget i Katterjåkk en sen eftermiddag. Förra gången för första gången ensam: Hur känns upplevelser när man inte har någon att dela dem med? Denna gång tillsammans med min livskamrat: Kommer hon att tycka att det är lika fantastiskt som jag tyckte? Likheter: Strålande sol och stark värme. Olikheter: Förra gången högsommar, denna gång en hel månad tidigare – mycket mer snö och is.
Vandringen går söderut – förbi SFK:s klubbstuga. Det vimlar av underbara tältplatser vid sydöstra delen av Katterjaure. Det är bara att välja och vraka. Solgasset inbjuder till bad innan middagen tillreds.
Jag har packat ner en nymodighet den här gången – en mp3-spelare! Nej, jag har inte spelat in musik på den – det är fågelljud jag lagt in – ljud på de flesta vanliga fjällfåglar. Tack vare den identifierar vi en rödstrupig piplärka denna kväll. Med hjälp av kikaren lyckas vi också identifiera ett par bergänder i sjön. Kvällssol natten igenom. Trots ljuset sover vi gott. Tjugo timmar på tåg tar ut sin rätt.
Leden söderut genom Dossagevaggi är omväxlande och vacker. Efter ett par km stör vi uppenbarligen ett fjällvråkspar. Ena parten ”jamar” högljutt och ihärdigt medan den andre gör ett par skenanfall mot oss. Vi drar skyndsamt vidare.
Ytterligare några km senare svänger vi in i Hoiganvaggi. Förra året vandrade jag nere i dalbottnen, men denna gång håller vi ca 1000 m på norra sidan efter ett besök i Låirevaggi. Målet är dock detsamma – sjön 1050, ett par km nordost det förfallna vindskyddet i Hoiganvaggi. Här uppe är det ont om bra tältplatser, men norr och söder om den nordvästra viken finns acceptabla möjligheter. Stora delar av sjön är istäckt, men i ”vår” vik finn två meter öppet vatten fram till iskanten. Kallt, javisst, men vi både badar och tvättar kläder. Det måste vara en bit över 30 grader i den stekande solen.
På morgonen följer vi jokken mot nordost. När jag hade lämnat sjön förra året och hunnit en bit upp i backen, brakade det plötsligt till bakom mig. När jag vände mig om fick jag se en märklig och mäktig syn. En stor is/snödriva hade rasat ner i sjön på dess västra sida och skickat iväg en svallvåg som brakade in i motsatta sidan och sedan fortsatte att vandra fram och tillbaka innan den så småningom stillnade.
Vi går inte ända fram till Kårsavagge denna väg. Kartan berättar om allt för kraftiga stup. Istället svänger vi österut och låter oss fångas in av systemet av småsjöar mellan topparna 1223 och 1300. Dessa vatten följer vi fram till kanten av Kårsavagge.
Det är inte för inte som vaggen har fått sitt namn: Kårsa betyder ravin. Utsikten kommer plötsligt och även om jag dels är en van kartläsare och dels inte lider av svindel, var jag inte beredd på ”plötsligheten” i upplevelsen när jag kom fram till kanten förra gången. Den kändes rent fysiskt. Det är därför med mycket stor spänning som jag väntar på min färdkamrats reaktion: Hon är inte en van kartläsare och hon är höjdrädd.
Färdkamraten blir bedövad. Storheten i upplevelsen förtar så småningom svindelkänslan. Vi stannar på kanten ganska länge – dricker kaffe och insuper härligheten. Sedan börjar vi så sakteliga beta av de drygt 400 meternas höjdskillnad. I princip håller vi oss mellan de båda jokkarna. Här finns en hel del stup på 2-5 meter som tvingade mig att färdas ganska långa sträckor i sidled förra året, men nu använder vi oss av snölegor och går/glider ganska obesvärat neråt. Kårsajåkkå vadas lätt vid utloppet i sjön strax intill stugan.
Kårsavaggestugan är inte bemannad – av människor. Där bor emellertid en mycket orädd liten gråsiding som tydligt visar sitt revir.
Vi bjuder på lunch och drar oss sedan längre västerut, längre in i Kårsavagge.
Förra året gick jag fram till jokken från Kuoblavagge och följde den sedan rakt uppför branten. Visst var stigningen jobbig, men ändå ganska lättvandrad. Marken är bevuxen och inga lösa stenar försvårar. När man står där nere och tittar uppåt så ser man högst upp hur jokken har delat sig och faller ner i två vattenfall. Om man orkar klättra ända dit upp blir man rikligen belönad. Precis intill det ena fallet finns en liten, alldeles plan gräsplätt stor nog för ett 2-manstält – men inte mer. Vänder man blicken söderut så har man till vänster hela Kårsavagge med dess vatten och till höger Gorsajökeln och topparna runt omkring. Det är den överlägset vackraste och vildaste tältplats jag någonsin haft.
Lite högre upp i backen finns fler och större tältplatser, men där ingår inte dusch.
Vi väljer dock att vada jokken och fortsätta ännu längre in i vaggen. Vi följer jokken som rinner väster om Kuoblatjårro upp till ungefär 900 meter. Där hittar vi en inbjudande tältplats med utsikt ner längs vaggen och upp mot glaciären.
Solen tar. Vi hoppas komma iväg så pass tidigt på morgonen att vi får lite skugga av Kuoblatjårro. Så blir det inte. De följande två kilometrarna – upp till sjön – tar ett par timmar. Särskilt den sista biten är mycket brant. Solen gassar och det är ont om vatten. Det går inte att komma åt jokken. Vi samlar upp vatten från små rännilar och trycker oss mot varje större stenblock för en gnutta skugga.
Precis ovanför branten – innan sjön – finns ett litet badkar. Där flyter både isblock och människor en liten stund. Här möter vi snösparven. Den har en röst som påminner om rosenfinkens.
Framme vid sjön lämnar vi våra ryggsäckar och beger oss västerut över snön. Vi vandrar upp mot höjden 1407. Målet är givetvis utsikten ner i Kärkevagge. Förra året hade jag bestämt mig för att klättra ner i Kärkevagge. Då lämnade jag med saknad mitt vattenfall och begav mig norrut genom Kuoblavagge, rundade sjön 1183 och fortsatte mot sydväst till sänkan söder om höjd 1407, norr om det som förr kallades Piran. Mig veterligt är Grundsten den ende som beskrivit en möjlig väg ner. Efter att ha gjort nedstigningen vågar jag påstå, att det har troligen inte Grundsten gjort. Jag lyckades ta mig ner, men det blev onödigt dramatiskt. I efterhand har jag förstått att det faktiskt finns en väg ner – från norr eller nordost, inte från söder eller sydost som jag försökte mig på enligt Grundstens beskrivning..
Denna gång är inte avsikten att klättra ner – bara njuta av utsikten. Men nu slår färdkamratens höjdrädsla till med besked. Efter att ha sett stupen på västra sidan av Kärkevagge vägrar hon att följa mig fram så långt att man ser sjön. Jag får gå ensam den sista biten. Snöpligt, men hon är orubblig i sitt beslut.
Vi har inte sett en människa sedan vi lämnade Katterjåkk och vi har levt på frystorkat hela tiden. För att råda bot på detta ställer vi nu kosan mot nordost och Låktatjåkkastugan – Sveriges högst belägna fjällstation (1228 möh). Deras renskavsgryta med lingon och potatismos är en svindlande kulinarisk höjdpunkt efter några dagar med frystorkat. Vid båda mina besök har Marie varit stugvärd. Ska sanningen fram så längtar jag lika mycket efter henne som efter renskaven. Hon är en fantastiskt trevlig person som tar sig tid och hinner vara intresserad av alla. Ikväll hade hon fem förbokningar men det dök upp arton. Stressad? Inte.
Vi höll faktiskt på att missa såväl renskav som Marie. De hade öppnat stationen dagen innan.
Eftersom middagen serveras ganska sent bestämmer vi oss för att tälta i närheten.
Vi följer leden söderut över ganska mycket snö. Första målet är Latnjavaggi. Jag rekommenderar dock – om man är någorlunda vig – att inte följa leden ner i vaggen, utan att gå ner lite mer rakt från norr. Då ser man hela dalgången i all sin prakt.
När man kommer norrifrån mitt på dagen är det en fantastisk lyster nere i vaggen. Dels kommer det mycket vatten ner från bergssidorna – speciellt från nordost – och dels glittrar själva berggrunden. Man förstår att marken är rik på mineraler. Sedan tillkommer faktiskt verksamheten nere på dalens botten. Där ligger en forskningsstation som tidigare sysslade med limnologi (sötvattenforskning) men som numera används av Göteborgs universitet för olika typer av forskning kring hur klimatet påverkar växtligheten. Bland annat finns där ett stort antal miniväxthus vars uppgift är att höja temperaturen med två grader för att man ska kunna avläsa hur en framtida temperaturhöjning kommer att påverka växtligheten. Dessa små växthus glittrar klart i det skarpa solskenet. Parallellt med detta utförs en del forskning om flyttfåglar. Vi får oss en pratstund (hoppsan – tre timmar) med de tre forskarna på plats, och inte nog med det: Vi blir bjudna på sill och färskpotatis! En av forskarna – Juliana – forskar om större strandpipare. I en bisats nämner hon att hon arbetat på fågelstationen i Kvismaren utanför Örebro. Vi berättar förstås att vi bor bara någon kilometer därifrån och att vår yngste son arbetat där under flera somrar för några år sedan.
”Jasså Magnus? Honom minns jag mycket väl. Han kom på cykel de morgnar han inte bodde kvar. Hälsa till honom!” Världen är storslagen – men inte stor.
Förra året träffade jag professor Ulf Molau vid stationen. När det var dags för mig att dra vidare tipsade han mig om en vacker tältplats vid en liten tjärn precis på kanten till stupen ner mot Kårsavagge (syns tydligt på kartan 2,5 km SO forskningsstationen). När jag kom dit visade det sig att den var i det närmaste torrlagd och inget rinnande vatten fanns i närheten. Jag fortsatte österut längs stupet fram till nästa lilla sjö (precis norr ”å” i Kårsavagge). Här var det för stenigt. Istället för att fortsätta österut följde jag bäcken norrut till tre små sjöar. Där hittade jag en helt underbar tältplats. En av sjöarna var mycket grund och därmed rejält uppvärmd. Från sjön föll det ut ett litet vattenfall på två meter med minst 15-gradigt vatten. Vilken underbar dusch!
Vi vandrar lite längre. Plötsligt kommer vi för nära ett bo till fjällabben. Den störtdyker gång på gång mot oss och visst lyckas den i sitt uppsåt att skrämma iväg oss.
Någonstans på sluttningen på sydvästra delen av Slåttatjåkka slår vi upp tältet för sista gången. Åskmolnen tornar upp sig i väster.
Någonting har hänt med färdkamraten. Trots ganska brant nerstigning i Latnjavaggi och trots att vi vandrar på kanten till Kårsavagge njuter hon bara av utsikten – hon skräms inte av den. Men en prövning återstår: Linbanan ner till Abisko imorgon.
På natten sover vi oroligt. Åskan mullrar först på avstånd men kommer allt närmare. Strax före 6 på morgonen väcks vi på ett mycket brutalt sätt. Tre blixtar och åskknallar kommer nästan samtidigt. Det känns bokstavligen som om berget skakar. Vi känner oss mycket små. Ett kort åskregn och sedan drar det vidare. Klockan sju lyser solen igen.
Vi packar ihop och fortsätter vår färd genom att runda Slåttatjåkka. Strax innan vi är framme vid skidliften hör vi rödstrupig piplärka igen. Den här gången behöver vi inte lyssna på mp3-spelaren för att vara säkra.
Visst tycker färdkamraten att skidliften är otäck, men alternativet att vandra ner i den stekande solen avskräcker än mer. Efter ett tag tror jag faktiskt att hon njuter. Framme vid fjällstationen avnjuter vi detta års godaste starköl.
Nå? Färdkamratens betyg? Jo så här blev det: ”Jag har vandrat i Jämtland/Härjedalen många gånger, jag har vandrat på Artfjället några gånger, jag har vandrat i Sarek tre gånger och jag har åkt skidor mellan Abisko och Kebnekaise, men jag har aldrig varit med om något så fantastiskt som det här. Jag tror att jag håller på att bli en klättrare.”
För andra gången på knappt två år kliver jag av tåget i Katterjåkk en sen eftermiddag. Förra gången för första gången ensam: Hur känns upplevelser när man inte har någon att dela dem med? Denna gång tillsammans med min livskamrat: Kommer hon att tycka att det är lika fantastiskt som jag tyckte? Likheter: Strålande sol och stark värme. Olikheter: Förra gången högsommar, denna gång en hel månad tidigare – mycket mer snö och is.
Vandringen går söderut – förbi SFK:s klubbstuga. Det vimlar av underbara tältplatser vid sydöstra delen av Katterjaure. Det är bara att välja och vraka. Solgasset inbjuder till bad innan middagen tillreds.
Jag har packat ner en nymodighet den här gången – en mp3-spelare! Nej, jag har inte spelat in musik på den – det är fågelljud jag lagt in – ljud på de flesta vanliga fjällfåglar. Tack vare den identifierar vi en rödstrupig piplärka denna kväll. Med hjälp av kikaren lyckas vi också identifiera ett par bergänder i sjön. Kvällssol natten igenom. Trots ljuset sover vi gott. Tjugo timmar på tåg tar ut sin rätt.
Leden söderut genom Dossagevaggi är omväxlande och vacker. Efter ett par km stör vi uppenbarligen ett fjällvråkspar. Ena parten ”jamar” högljutt och ihärdigt medan den andre gör ett par skenanfall mot oss. Vi drar skyndsamt vidare.
Ytterligare några km senare svänger vi in i Hoiganvaggi. Förra året vandrade jag nere i dalbottnen, men denna gång håller vi ca 1000 m på norra sidan efter ett besök i Låirevaggi. Målet är dock detsamma – sjön 1050, ett par km nordost det förfallna vindskyddet i Hoiganvaggi. Här uppe är det ont om bra tältplatser, men norr och söder om den nordvästra viken finns acceptabla möjligheter. Stora delar av sjön är istäckt, men i ”vår” vik finn två meter öppet vatten fram till iskanten. Kallt, javisst, men vi både badar och tvättar kläder. Det måste vara en bit över 30 grader i den stekande solen.
På morgonen följer vi jokken mot nordost. När jag hade lämnat sjön förra året och hunnit en bit upp i backen, brakade det plötsligt till bakom mig. När jag vände mig om fick jag se en märklig och mäktig syn. En stor is/snödriva hade rasat ner i sjön på dess västra sida och skickat iväg en svallvåg som brakade in i motsatta sidan och sedan fortsatte att vandra fram och tillbaka innan den så småningom stillnade.
Vi går inte ända fram till Kårsavagge denna väg. Kartan berättar om allt för kraftiga stup. Istället svänger vi österut och låter oss fångas in av systemet av småsjöar mellan topparna 1223 och 1300. Dessa vatten följer vi fram till kanten av Kårsavagge.
Det är inte för inte som vaggen har fått sitt namn: Kårsa betyder ravin. Utsikten kommer plötsligt och även om jag dels är en van kartläsare och dels inte lider av svindel, var jag inte beredd på ”plötsligheten” i upplevelsen när jag kom fram till kanten förra gången. Den kändes rent fysiskt. Det är därför med mycket stor spänning som jag väntar på min färdkamrats reaktion: Hon är inte en van kartläsare och hon är höjdrädd.
Färdkamraten blir bedövad. Storheten i upplevelsen förtar så småningom svindelkänslan. Vi stannar på kanten ganska länge – dricker kaffe och insuper härligheten. Sedan börjar vi så sakteliga beta av de drygt 400 meternas höjdskillnad. I princip håller vi oss mellan de båda jokkarna. Här finns en hel del stup på 2-5 meter som tvingade mig att färdas ganska långa sträckor i sidled förra året, men nu använder vi oss av snölegor och går/glider ganska obesvärat neråt. Kårsajåkkå vadas lätt vid utloppet i sjön strax intill stugan.
Kårsavaggestugan är inte bemannad – av människor. Där bor emellertid en mycket orädd liten gråsiding som tydligt visar sitt revir.
Vi bjuder på lunch och drar oss sedan längre västerut, längre in i Kårsavagge.
Förra året gick jag fram till jokken från Kuoblavagge och följde den sedan rakt uppför branten. Visst var stigningen jobbig, men ändå ganska lättvandrad. Marken är bevuxen och inga lösa stenar försvårar. När man står där nere och tittar uppåt så ser man högst upp hur jokken har delat sig och faller ner i två vattenfall. Om man orkar klättra ända dit upp blir man rikligen belönad. Precis intill det ena fallet finns en liten, alldeles plan gräsplätt stor nog för ett 2-manstält – men inte mer. Vänder man blicken söderut så har man till vänster hela Kårsavagge med dess vatten och till höger Gorsajökeln och topparna runt omkring. Det är den överlägset vackraste och vildaste tältplats jag någonsin haft.
Lite högre upp i backen finns fler och större tältplatser, men där ingår inte dusch.
Vi väljer dock att vada jokken och fortsätta ännu längre in i vaggen. Vi följer jokken som rinner väster om Kuoblatjårro upp till ungefär 900 meter. Där hittar vi en inbjudande tältplats med utsikt ner längs vaggen och upp mot glaciären.
Solen tar. Vi hoppas komma iväg så pass tidigt på morgonen att vi får lite skugga av Kuoblatjårro. Så blir det inte. De följande två kilometrarna – upp till sjön – tar ett par timmar. Särskilt den sista biten är mycket brant. Solen gassar och det är ont om vatten. Det går inte att komma åt jokken. Vi samlar upp vatten från små rännilar och trycker oss mot varje större stenblock för en gnutta skugga.
Precis ovanför branten – innan sjön – finns ett litet badkar. Där flyter både isblock och människor en liten stund. Här möter vi snösparven. Den har en röst som påminner om rosenfinkens.
Framme vid sjön lämnar vi våra ryggsäckar och beger oss västerut över snön. Vi vandrar upp mot höjden 1407. Målet är givetvis utsikten ner i Kärkevagge. Förra året hade jag bestämt mig för att klättra ner i Kärkevagge. Då lämnade jag med saknad mitt vattenfall och begav mig norrut genom Kuoblavagge, rundade sjön 1183 och fortsatte mot sydväst till sänkan söder om höjd 1407, norr om det som förr kallades Piran. Mig veterligt är Grundsten den ende som beskrivit en möjlig väg ner. Efter att ha gjort nedstigningen vågar jag påstå, att det har troligen inte Grundsten gjort. Jag lyckades ta mig ner, men det blev onödigt dramatiskt. I efterhand har jag förstått att det faktiskt finns en väg ner – från norr eller nordost, inte från söder eller sydost som jag försökte mig på enligt Grundstens beskrivning..
Denna gång är inte avsikten att klättra ner – bara njuta av utsikten. Men nu slår färdkamratens höjdrädsla till med besked. Efter att ha sett stupen på västra sidan av Kärkevagge vägrar hon att följa mig fram så långt att man ser sjön. Jag får gå ensam den sista biten. Snöpligt, men hon är orubblig i sitt beslut.
Vi har inte sett en människa sedan vi lämnade Katterjåkk och vi har levt på frystorkat hela tiden. För att råda bot på detta ställer vi nu kosan mot nordost och Låktatjåkkastugan – Sveriges högst belägna fjällstation (1228 möh). Deras renskavsgryta med lingon och potatismos är en svindlande kulinarisk höjdpunkt efter några dagar med frystorkat. Vid båda mina besök har Marie varit stugvärd. Ska sanningen fram så längtar jag lika mycket efter henne som efter renskaven. Hon är en fantastiskt trevlig person som tar sig tid och hinner vara intresserad av alla. Ikväll hade hon fem förbokningar men det dök upp arton. Stressad? Inte.
Vi höll faktiskt på att missa såväl renskav som Marie. De hade öppnat stationen dagen innan.
Eftersom middagen serveras ganska sent bestämmer vi oss för att tälta i närheten.
Vi följer leden söderut över ganska mycket snö. Första målet är Latnjavaggi. Jag rekommenderar dock – om man är någorlunda vig – att inte följa leden ner i vaggen, utan att gå ner lite mer rakt från norr. Då ser man hela dalgången i all sin prakt.
När man kommer norrifrån mitt på dagen är det en fantastisk lyster nere i vaggen. Dels kommer det mycket vatten ner från bergssidorna – speciellt från nordost – och dels glittrar själva berggrunden. Man förstår att marken är rik på mineraler. Sedan tillkommer faktiskt verksamheten nere på dalens botten. Där ligger en forskningsstation som tidigare sysslade med limnologi (sötvattenforskning) men som numera används av Göteborgs universitet för olika typer av forskning kring hur klimatet påverkar växtligheten. Bland annat finns där ett stort antal miniväxthus vars uppgift är att höja temperaturen med två grader för att man ska kunna avläsa hur en framtida temperaturhöjning kommer att påverka växtligheten. Dessa små växthus glittrar klart i det skarpa solskenet. Parallellt med detta utförs en del forskning om flyttfåglar. Vi får oss en pratstund (hoppsan – tre timmar) med de tre forskarna på plats, och inte nog med det: Vi blir bjudna på sill och färskpotatis! En av forskarna – Juliana – forskar om större strandpipare. I en bisats nämner hon att hon arbetat på fågelstationen i Kvismaren utanför Örebro. Vi berättar förstås att vi bor bara någon kilometer därifrån och att vår yngste son arbetat där under flera somrar för några år sedan.
”Jasså Magnus? Honom minns jag mycket väl. Han kom på cykel de morgnar han inte bodde kvar. Hälsa till honom!” Världen är storslagen – men inte stor.
Förra året träffade jag professor Ulf Molau vid stationen. När det var dags för mig att dra vidare tipsade han mig om en vacker tältplats vid en liten tjärn precis på kanten till stupen ner mot Kårsavagge (syns tydligt på kartan 2,5 km SO forskningsstationen). När jag kom dit visade det sig att den var i det närmaste torrlagd och inget rinnande vatten fanns i närheten. Jag fortsatte österut längs stupet fram till nästa lilla sjö (precis norr ”å” i Kårsavagge). Här var det för stenigt. Istället för att fortsätta österut följde jag bäcken norrut till tre små sjöar. Där hittade jag en helt underbar tältplats. En av sjöarna var mycket grund och därmed rejält uppvärmd. Från sjön föll det ut ett litet vattenfall på två meter med minst 15-gradigt vatten. Vilken underbar dusch!
Vi vandrar lite längre. Plötsligt kommer vi för nära ett bo till fjällabben. Den störtdyker gång på gång mot oss och visst lyckas den i sitt uppsåt att skrämma iväg oss.
Någonstans på sluttningen på sydvästra delen av Slåttatjåkka slår vi upp tältet för sista gången. Åskmolnen tornar upp sig i väster.
Någonting har hänt med färdkamraten. Trots ganska brant nerstigning i Latnjavaggi och trots att vi vandrar på kanten till Kårsavagge njuter hon bara av utsikten – hon skräms inte av den. Men en prövning återstår: Linbanan ner till Abisko imorgon.
På natten sover vi oroligt. Åskan mullrar först på avstånd men kommer allt närmare. Strax före 6 på morgonen väcks vi på ett mycket brutalt sätt. Tre blixtar och åskknallar kommer nästan samtidigt. Det känns bokstavligen som om berget skakar. Vi känner oss mycket små. Ett kort åskregn och sedan drar det vidare. Klockan sju lyser solen igen.
Vi packar ihop och fortsätter vår färd genom att runda Slåttatjåkka. Strax innan vi är framme vid skidliften hör vi rödstrupig piplärka igen. Den här gången behöver vi inte lyssna på mp3-spelaren för att vara säkra.
Visst tycker färdkamraten att skidliften är otäck, men alternativet att vandra ner i den stekande solen avskräcker än mer. Efter ett tag tror jag faktiskt att hon njuter. Framme vid fjällstationen avnjuter vi detta års godaste starköl.
Nå? Färdkamratens betyg? Jo så här blev det: ”Jag har vandrat i Jämtland/Härjedalen många gånger, jag har vandrat på Artfjället några gånger, jag har vandrat i Sarek tre gånger och jag har åkt skidor mellan Abisko och Kebnekaise, men jag har aldrig varit med om något så fantastiskt som det här. Jag tror att jag håller på att bli en klättrare.”
Ingår i tur
Läs mer
Forumdiskussioner
- Vandringsleder Gruvbergsleden, Bollnäs kommun
- Fjällvandring Nammásj norrifrån?
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Fjällvandring Att fjällvandra själv - risker eller inte?
- Fjällvandring Gissa position
- Vandringsleder Bilder från din senaste tur (ej i fjällen)
- Fjällvandring Oledat från Kutjaurestugan mot norska gränsen
- Fjällvandring Ritsem - Álitoajvve - Márggo vägval
underbart o läsa o fina bilder
mycket fina bilder.
Jättefint skrivet! Och väldigt vackra bilder. Jag blir inspirerad att ge mig ut så snart som möjligt!
HåkanF
Trevlig historia och mycket fina bilder.
Jättefina bilder och en fin text till dom också. Man blir sugen på och göra en fjälltur igen. Men det får nog bli nästa sommar igen om man nu inte får för sig och göra en vintertur för man måste ju rensa själen för att orka med livet ibland och det gör man ju som sagt under en fjälltur.
ha de bra.
rolf
Suveränt.
Dina bilder får en verkligen att längta efter att själv få uppleva samma fjälltur med start i Katterjåkk.
Har precis kommit hem från Abisko där jag varit i 4 dagar, gick turen till kärkevagge underbart!!!
Jätte fina bilder.
Andra gången jag läser om dina vandringar, och lika bra skrivet-i kombination med bilderna är Otroligt bra!
Ovetandes hade jag samma vandring inplanerad i juli men var tvundgen att gå igenom hela Hoiganvággi pga regn/låg molnhöjd! Men nästa år..
Tack för bra artikel. Den inspirerade mig till vandring i detta område nu i september. Det har jag inte ångrat. Hälsn, Johan
HåkanF
Väldigt bra artikel och eftersom man bor i närheten av detta storslagna område blir det helt klart en vandring detta år i ungefär dem trakterna du beskrev. tack för en bra artikel!
Härlig resa ni fick uppleva. Den som vandrat dagar i regn förstår att uppskatta gó väder. Efter läst din fantastiska berättelse känns det skadeligt ,tveksamt om det är svenska, att måsta arbeta när man har så många platser kvar att utforska. Må vi få leva länge med hälsan i behåll så våra drömmars resmål kan gå i uppfyllelse.Tack Håkan.
En välskriven artikel som verkligen får en att längta till trakterna. Var tvungen att leta fram min BD6 för att se var det var ni hade gått. Tackar för bra vägbeskrivning. Sparar undan till senare fjällturer.
Din text väcker gamla minnen. Tipsar om nygamla och nya platser att besöka. Blir helt sjuk av längtan ditupp.
Blir sugen på denna del av fjällvärlden när man läser din berättelse. Funderar på att gå fr Björkliden till Låkta vidare till Kårsavagge och avsluta i Abisko
Om/när du gör din tur får du inte missa Frippes fall och inkassera ett diplom. :-)
Orkar ni gå längre så finns en av fjällvärldens vackraste tältplatser vid Harpasset - precis innan Guoblavagge. Magi!
Håkan
Hej Håkan!
Jag har sista åren med stort nöje läst flera av dina berättelser. Alltid trevlig läsning men oxå bra beskrivningar av färdvägar och tältplatser. Jag har främst rört mig i Sarek och Padjelanta under ett par år men har nu återvänt till Abisko där jag första gången mötte Lapplandsfjällen 2009. Har haft stor användning av dina berättelser om Padjelanta och backar nu tillbaks till din tid här i Abiskofjällen (tror du att du kommer återvända hit från Padjelanta?).
Vandrar ensam och är inte i någon högform i år så jag börjar lite lugnt med att ta mig an Frippes fall. Men nästa år ska jag nog utforska området ordentligt!
Hoppas jag kan återkomma om ett par veckor med en gulddiplomsbild :)
Önskar dig en fin tur i sommar.
/Madeleine
Du har helt rätt i att det var ett tag sedan jag vandrade i Abiskotrakten. Det är klart att jag återkommer dit, men jag är inte klar med Sulitelma/Padjelanta än. Imorgon bitti bär det iväg.
Jag hoppas innerligt att du kommer fram till Frippes fall och att vädret då är bättre än vad som förväntas den närmaste tiden. Hör av dig och berätta hur det gick.
Hej Håkan, trevlig artikel.
Kommer du ihåg vilka datum/veckor du gjorde den här vandringen? // Marcus
Jag gjorde vandringen 1-9 juli inklusive resdagar.
OM du tar dig till dessa trakter så måste du ta dig till Frippes fall. Googla! Eller läs mina andra artiklar om Abiskotrakten. De finns på min sida.
Hör av dig om du vill veta mer.
/Håkan